Under det senaste decenniet har medicinsk humaniora etablerats i Sverige. Det finns idag vid Lunds universitet, Linköpings universitet och Uppsala universitet. Förutom dessa centra finns det en mängd forskare som jobbar inom fältet och som är utsprida på landets olika universitet och högskolor. Med denna formering kan det vara hög tid att fråga sig vilken relation medicinsk humaniora ska ha till medicinen och vad som förenar de humanistiska ämnena som intresserar sig för medicinska humaniora.
I England och USA finns en lång tradition av medicinsk humaniora. Inte sällan har den varit kopplad till läkarutbildningarna. I Sverige har humanistisk forskning som rör det medicinska fältet funnits under minst lika lång tid. Men forskning och undervisningen har ofta skett inom de egna disciplinerna. Sjukdom, lidande och bot har varit tacksamma empiriska fält för att belysa allt från historiska processer, estetiska uttryck till vardagslivets kultur. Genom paraplybegreppet medicinsk humaniora förenas nu dessa olika humanistiska forskningsämnen.
I Sverige har det inneburit att tre centra har vuxit fram. Så har idag Lunds universitet, Linköpings universitet respektive Uppsala universitet etablerade plattformar för medicinsk humaniora. Parallellt har även andra aktiviteter ägt rum där forskare inom fältet har kommit samman för att diskutera frågor som rör medicinska humaniora, exempelvis i form av nätverksträffar och gemensamma publikationer. Detta stärker de enskilda ämnena och tydliggör på vilka sätt som medicinsk humaniora är en samlad kraft. Samtidigt är det hög tid att fråga sig hur relationen mellan medicinsk humaniora och den traditionella medicinen ska se ut? Önskar vi oss en självständig medicinsk humaniora eller en humaniora som blir en del av medicinen?
Om vi:et är ”vi forskare inom humaniora”, så är svaret ganska givet. Det har som sagt funnits ett intresse långt förre medicinsk humaniora att mötas och diskutera gemensam forskning. Men det finns något i detta som skaver, som inte är tillräckligt. Ett sådant vi riskerar att bli alldeles för inomvetenskapligt och fokusera på en humaniora som intresserar sig för sig själv. Det finns också en risk att forskaren inte lyfter blicken och ser att den kunskap som produceras skulle kunna komma de medicinska professionerna till gagn. Vi:et skulle därför behöva utökas och innefatta också andra intressenter för att därmed fortsätta vara så samhällsrelevant som humaniora är.
Historien har lärt oss att det finns minst två vägar att gå. Den första är att ingå som en viktig part i flervetenskapliga och tvärvetenskapliga sammanhang med ett medicinskt fokus. Här kan det vara ett medicinskt forskningsprojekt där humaniora ingår för att besvara en eller flera centrala frågeställningar. Men det kan lika gärna vara ett humanistiskt forskningsprojekt där medicin är med och bidrar med sina perspektiv. Ett sådant projekt bedrev jag själv för några år sedan när en grupp forskare undersökte de framtida konsekvenserna av den ökade antibiotikaresistensen. Här var det självklart att ha med en forskande läkare.
Den andra vägen är att de som ska jobba i vården, eller redan jobbar där, möter medicinsk humaniora i sin utbildning. Inom en del av de centra som nu växer fram har ambitiösa lärare tagit fram föreläsningar och kurser som ingår som moment på läkarutbildningen. Det är utmärkt och visar på vikten av humaniora inom dessa utbildningar. Men det finns också exempel på kurser inom medicinsk humaniora som ligger utanför utbildningar inom medicin och vård och som lockar olika studenter att mötas över gemensamma intressen.
Genom de här olika möjligheterna att skapa relationer framträder en gemensam nämnare, nämligen att det inte bara är medicinsk humaniora som behöver möta medicinen utan medicinen behöver också bjuda in medicinsk humaniora. Genom åren har det varit lite si och så med relation mellan ämnena, men när vi nu ser att medicinsk humaniora växer finns det stora möjligheter att ytterligare stärka banden. Så skulle till exempel läkarutbildningen och sjuksköterskeprogrammet kunna ta ansvar och integrera medicinsk humaniora på sina utbildningar medan medicinsk humaniora skulle kunna skapa spännande och relevanta kurser som redan verksamma läkare och sjuksköterskor läste på kvällstid. En gemensam kraftansträngning från båda parter skulle kunna leda till ännu mer konkurrenskraftiga utbildningar och ge upphov till nya forskningsprojekt för att möta framtida utmaningar.
Kristofer Hansson, docent i etnologi och lektor vid Institutionen för socialt arbete vid Malmö universitet. Hansson är Malmö universitets representant i Humtank.
Bilden är ett självporträtt från Thackray Medical Museum i Leeds.
Gästskribent