Jag är tacksam för Karin Tikkanens och Gustav Nilsonnes svar på mitt inlägg om öppen tillgång till forskningsdata, och är glad att samtalet kring detta förs framåt på ett konstruktivt vis. De perspektiv från (SND) som Tikkanen och Nilsonne presenterar är viktiga. Det är också bra att SND vill ha ett fortsatt utbyte av idéer, för åtminstone för mig framstår flera problem fortfarande som obesvarade eller olösta. Jag vill särskilt lyfta fram tre.
Jag är för det första inte övertygad om att den huvudsakliga utmaningen för humaniora är en saktfärdighet gällande beredskapen i att förbereda data för delning. Dels är inte allt empiriskt material önskvärt för forskare att koda, systematisera och datorisera. I slutänden måste sådana val vara avhängigt forskningsuppgiften och avgöras av den individuella forskaren. Dels är data relaterat till metod, och eftersom metod skiljer sig åt väsentligt mellan vetenskapsområden framstår det som väl enkelt att bortse från detta som en anledning till humanisters skepticism. För att något ska ske måste tänkandet bli till ett görande, och om både tänkandet och görandet får metodologiska konsekvenser – vilket det rimligtvis får för att kunna bli ”FAIR” – så talar vi inte bara om ett administrativt tillvänjande utan faktiskt om en metodologisk förändring. Hur ser en hermeneutisk metod ut enligt FAIR-principen? Jag vet inte. Kanske är inte detta bara en punkt för diskussion, utan en fråga som i sig kräver mer forskning.
För det andra är jag tveksam till det kloka i att låta delning av forskningsdata vägas in vid anställningar, befordran och beslut om forskningsmedel. Sådant bör fortsätta att grundas i en bedömning av pedagogisk och vetenskaplig skicklighet. Det har under många år drivits en diskussion om att uppvärdera samverkan som meritering, delvis eftersom det utgör en del av universitetets uppgift. Där kommer ropen på förändring inifrån akademin. När det gäller forskningsdata verkar det dock inte finnas motsvarande gräsrotsrörelse.
Slutligen är det utmärkt att det finns möjligheter att söka extra medel för datahantering från forskningsråden. Men en mycket stor del av den humanistiska forskningen i Sverige bedrivs inte med sådana medel, utan via lärosätenas basanslag för forskning och forskarutbildning. Doktorander, lektorer och professorer kommer att behöva utbildning, infrastruktur och verktyg för att göra forskningsdata delbar, och det är bra att sådana funktioner införs på svenska lärosäten. Nu kvarstår den viktiga frågan om varifrån tiden ska tas till att faktiskt omsätta denna förändring i praktiken. Kommer höstens forskningsproposition att innehålla ökade anslag till lärosätena för att frigöra tid att tillgängliggöra forskningsdata inom humaniora? Här ser jag fram emot att bli positivt överraskad.
Jag kan bara hålla med Tikkanen och Nilsonne om behovet av fortsatt dialog. Implementeringen av öppen tillgång till forskningsdata ska vara genomförd 2026. Än finns det tid att jobba på. Låt oss fortsätta prata om dessa frågor!
Adam Hjorthén, docent i historia, lektor i nordamerikastudier vid Uppsala universitet och medlem i Humtank.
Gästskribent