Humaniora – golv, tak eller byggmaterial?

Vilken roll spelar humaniora i universitetets helhet? Hur har värderingen av humanistisk forskning och undervisning sett ut historiskt? Varför har området så ofta fått spela rollen av utanförstående samhällskritisk instans? Thomas Karlsohn resonerar kring dessa frågor med utgångspunkt i ett klas­­siskt universitetspolitiskt debattinlägg som snart utkommer på sven­ska.

Det finns en välkänd metafor för de akademiska institutionerna hos franciskanmunken och teologen Bonaventura, verksam på 1200-talet. I en passage i en av hans texter liknas universitetet vid ett hus där den filosofiska fakulteten befinner sig längst ned som golv medan medicinen och juridiken bildar väggar. Över dessa fakulteter tronar sedan teologin som ett skyddande och allomfattande tak.

Bonaventuras bild illustrerar en inre organisation som var vanlig under förmodern tid. De fyra fakulteterna med sina särskilda kunskapsområden och samhälleliga funktioner återspeglade ytterst sett den gudomliga skapelsens ordning. Så småningom uppkom variationer i detta mönster, inte minst till följd av att lägre fakulteter avancerade i hierarkin och fick högre status. Framväxten av de moderna statsförvaltningarna och beundrade nymodigheter på fysikens och astronomins områden är två förklaringar som brukar nämnas.

Ibland har debattörer använt medeltidens kunskapshierarki som belägg för att humaniora redan från universitetets födelseögonblick skulle ha varit en marginaliserad verksamhet. Men det är en felsyn. Till den filosofiska fakulteten räknades nämligen inte bara ämnen som idag kallas humanistiska, utan också sådana som nuförtiden går under beteckningarna samhälls- och naturvetenskap. Och teologin – i vår tid på de flesta håll införlivad i större humanistiska konstellationer – hade alltså högst status av alla ämnen. Den förlorade sin särställning först långt senare, och detta avbräck har sedan präglat fältet ända in i vår egen tid (även om det numera höjs vältaliga röster för att den ledande funktionen borde återtas).

Ett typiskt uttryck för kunskapsordningens förändring i samband med att vårt nutida universitet tog form är Immanuel Kants Striden mellan fakulteterna från 1798, en bok som utkommer i svensk översättning senare i år (Daidalos förlag). I den pläderar Kant för att den filosofiska fakulteten måste tilldelas en central roll inom universitetet. Dess uppgift är att fritt använda förnuftet och pröva kunskapsbildningen inom de andra fakulteterna. Såväl teologin som medicinen och juridiken är knutna till konkreta yrken (präst, läkare och jurist), och de har därmed nära kopplingar till statsförvaltningen och den politiska sfären. Därför är verksamheten på dessa områden inte helt autonom utan regleras av statsmakterna och givna föreskrifter. Endast den filosofiska fakulteten är förmögen att – i kraft av sin frihet att obundet argumentera – sätta det förbehållslösa sanningssökandet i centrum.

Ibland har Kants text från 1798 tagits som utgångspunkt för resonemang om humanioras och inte minst filosofins upphöjda kritiska roll. Striden mellan fakulteterna har tillskrivits uppfattningen att detta område – likt tidigare teologin – borde fungera som ett övergripande tak med uppgiften att korrigera andra och skydda universitetets helhet. Men återigen bygger resonemangen på tankemisstag. För det första rymde filosofiska fakulteten på Kants tid fortfarande många kunskapsdomäner som idag ligger utanför humaniora. För det andra hade den filosofiska fakultetens frihet bäring på samtliga discipliner vid universitetet. Den kritiska och prövande förnuftsanvändning som senare tiders debattörer tillskrivit humaniora var så att säga ett riktmärke för alla. Ja, ytterst sett gjöts inte universitetet ihop genom samlat utforskande av skapelsens helhet utan via en gemensam idé om förnuftet, menade Kant.

När Striden mellan fakulteterna nu ges ut i Sverige har jag som författare till en introducerande essä i volymen haft anledning att fundera en del kring vilka lärdomar som texten förmedlar och vilka reflexioner den framlockar. Sökandet efter historiska insikter ligger naturligtvis alltid nära till hands om man som jag tror att förmågan att lyssna till det förflutna är avgörande för vår orientering i nuet. Men vart leder oss denna specifika text? Och vilken roll spelar den för dagens humanioradiskussion?

Låt mig här bara antyda ett par svar. Ett tema som varje läsare snart lägger märke till är autonomins roll i det akademiska livet. Boken skrevs under trycket av en tilltagande preussisk censur och är i långa stycken en appell för universitetets självständighet. Därmed är den högaktuell. Politiska angrepp på akademiska och inte minst humanistiska institutioner blir allt vanligare i vår tid. Den hastiga nedbrytningen av oberoendet och offensiven mot misshaglig forskning i länder som Ungern och Brasilien avskräcker. På hemmaplan är tilltagande ideologisk kontroll och normstyrning brännande diskussionsämnen. Ur det perspektivet är Kants övertygelse om vikten av fri omdömesutövning som inte överprövas eller undertrycks av externa makter särskilt värd att lyfta fram – även om vi nu befinner oss i en radikalt annorlunda dynamik mellan inre och yttre än den som universitetets lärda i slutet av 1700-talet hade att hantera.

Ett annat och måhända självklart förhållande som Kants text påminner oss om med pedagogisk tydlighet är att distinktionerna mellan olika kunskapssektorer är mycket variabla. Det vi idag kallar humaniora har sina rottrådar i väldigt många historiska jordlager. Att fältet över huvud taget betraktas som en avgränsad helhet är i stor utsträckning ett resultat av politiska och administrativa skeenden men däremot inte en manifestation av en evig ordning.

Samtidigt präglas vår tids diskussioner om humanistisk forskning och undervisning ofta av bakomliggande föreställningar om discipliner och hela kunskapsdomäner som naturgivna. Det vore ett hälsotecken och en kvalitetshöjning i meningsutbytet om vi kunde komma ifrån sådana synsätt. Givetvis är humaniora i konkret mening en separat sfär med egna förvaltningsstrukturer och finansieringskanaler. Men i kunskapens rike är gränserna flytande och omöjliga att säkert staka ut. Det finns med andra ord många pragmatiska skäl att försvara humaniora men få intellektuella. Området bildar ingen vetenskaplig enhet stabil nog att fungera som självständigt golv eller tak. Istället är det en oundgänglig komponent i allt det byggmaterial som universitetet består av.

Thomas Karlsohn, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och medlem i Humtank

Litteratur

Immanuel Kant, Striden mellan fakulteterna, översättning Jim Jakobsson, Mats Leffler och Richard Matz (Göteborg: Daidalos, kommande 2020).