Jätteutlysningen om excellenskluster för banbrytande teknik har öppnat med krav på att det ska finnas humaniora och samhällsvetenskap med ansökningarna. Då är det viktigt att vi inte blir maskotar eller något nödvändigt ont som bjuds in med armbågen. För att säkerställa kritiska perspektiv om ”möjligheter, hinder och hot” som det står i forskningspropositionen krävs en bred representation av ämnesområdet i beredningsgrupperna.
Den forskningspolitiska spänningen stiger nu när Vetenskapsrådets och Vinnovas utlysning ”Excellenskluster för banbrytande teknik” just öppnat. Satsningen var med i senaste forskningspropositionen och redan under förra året beviljades hundratals miljoner kronor till 85 planeringsbidrag. När tiotalet tilltänkta kluster är på banan 2028, vardera med mellan fyrtio och hundra miljoner i forskningsanslag, handlar det om sammanlagt 1,25 miljarder per år eftersom det tillkommer medel till innovationsstöd .
Det som sticker ut med utlysningen, utöver storleken på bidragen, är framför allt de oavvisliga kraven på att varje kluster ska involvera humaniora och samhällsvetenskap, ”till exempel genom att belysa möjligheter, hinder och hot” med de banbrytande tekniker och ”innovationsekosystem” som ska bli resultatet av alltihop.
Det är förstås både glädjande och välkommet med krav på humanistiska och samhällsvetenskapliga inslag i en så stor och viktig utlysning som denna om excellenskluster för banbrytande teknik. Det inger dessutom förtroende att Vetenskapsrådet och Vinnova i utlysningstexten inte stannar vid att se samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning som ett verktyg för att kunna analysera ”möjligheter, hinder och hot”. Ämnesområdena lyfts dessutom fram som ett sätt att bygga värdefull och användbar kunskap om teknikens genomslag och påverkan på samhället.
Nu återstår att se hur detta landar i ansökningarna, och kanske ännu mer i bedömningarna av dem. Redan så här tidigt i processen kan det konstateras att olika universitet och högskolor hanterar kravet på lite olika sätt. Enligt rykten har något av dem skapat en pool av humanister och samhällsvetare för att tillhandahålla relevant kompetens i ansökningarna om excellenskluster.
Själv har jag en kollega som hoppat av från deltagande i ett kluster eftersom hen bedömde att kultur- och samhällsfrågorna inte skulle vara möjliga att belysa givet ansökans normativt instrumentella utgångspunkter. De reflekterande perspektiven på den banbrytande tekniken i fråga saknades och istället präglades planeringen av en mer eller mindre ohejdad tekniktillit som inte riktigt motsvarade mer analytiska ansatser om ”möjligheter, hinder och hot”.
Det är oklart om denna erfarenhet är unik eller inte. Oavsett vilket signalerar den faran att deltagande forskare inte ges utrymme att vara något annat än påhejare av den banbrytande teknik som excellensklustret ska utveckla. En maskot utan större inflytande. Eller ännu värre, en okritisk tillskyndare som bara pekar ut positiva möjligheter med en ny teknik utan att se till hinder och hot och som därmed legitimerar den. Med andra ord, en nyttig idiot. Det innebär inte att humanister och samhällsvetare behöver axla slavens roll, hon som viskar ”Memento mori” på triumfvagnen. Men humanister och samhällsvetare måste få delta på den egna forskningens villkor med reellt inflytande över excellensklustrets utformning och innehåll. Det handlar om att formulera problemområden utifrån egna forskningsintressen utan att för den sakens skull göra avkall på relevansen för excellensklustrets ambitioner.
För att säkerställa att humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning verkligen tillåts belysa alla aspekter av ”möjligheter, hinder och hot” och dessutom bygga värdefull och användbar kunskap är det avgörande att beredningsgrupperna har ledamöter som motsvarar en bred kompetens inom ämnesområdet. Att forskare som utnyttjar avancerad teknik är med som bedömare är väl en självklarhet. Dessa finns förstås inom alla discipliner, kanske framför allt inom kvantifierande språk- och samhällsvetenskapliga inriktningar. Men här behövs också representanter för flera och bredare perspektiv. Inte minst de mer tolkande och kritiskt reflekterande. Endast då kan alla humanistiska och samhällsvetenskapliga ansatser i excellensklusteransökningarna bedömas på jämbördiga grunder.
Thomas Kaiserfeld, professor vid institutionen för TEMA Teknik och social förändring (TEMA T) på Linköpings universitet.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Humtank