I läroplaner för grundskolan ges de humanistiska ämnena en särställning då det är här som mycket av skolans demokratiska uppdrag förväntas realiseras och komma till uttryck. Pontus Larsen, doktorand i pedagogiskt arbete med inriktning mot samhällsämnenas didaktik, ger sin syn på relationen mellan humanistisk forskning och skolans utbildningspraktiker.
Som påtalats i Humtanks rapport Humaniora i skolan (2021) behöver skolans humanioraämnen knytas närmare de humanistiska forskningstraditionerna och bättre tillvarata de möjligheter som humanistisk forskning erbjuder när det gäller att bemöta samhällsutmaningar (s. 49). Hur sant detta än må vara, behöver vi inom akademin först fråga oss hur den praktiska undervisningen i våra ämnen egentligen ser ut.
När de första dödsfallen av coronaviruset började rapporteras i Sverige var osäkerheten kring viruset stor. Hur farligt är det? Bör skolorna stängas? Jag befann mig just då i en mellanstadieklass och observerade historieundervisning inom ramen för mitt avhandlingsprojekt. Eleverna hade passande nog precis börjat studera digerdöden. I en fascinerande sammansmältning av nutid och dåtid fick de lära sig om hur medeltidens människor bekämpade dåtidens pandemi, men även komma med retrospektiva förslag på hur de kunde ha gått tillväga. Elevernas förslag var många, och alla ekade av Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser. Låter inte detta som en presentism, ganska avlägsen historieämnets forskningstradition? Ja, men samtidigt är det en ändamålsenlig sådan.
Mitt i den världsomvälvande pandemin blev historien en resurs som hjälpte eleverna att hantera personliga upplevelser. Även om historien nödvändigtvis inte tillhandahöll några omedelbara lärdomar för hur eleverna borde agera, gav den dem en samling berättelser genom vilka de kunde uttrycka och jämföra sina erfarenheter. I tider av kris synliggörs historiens funktion, och i en värld där demokratin utmanas av populism, krig, terror och nationalism har historieämnet, liksom alla humanioraämnen, en central roll att spela. Det är i de humanistiska ämnena som skolans demokratiska uppdrag vilar, inte bara i teorin utan även i praktiken.
Visst går det att kritisera att det förflutna ”utnyttjas” för att nå skolans socialisations- eller värdegrundsmål, men så har alltid varit fallet. Historiskt sett har historieundervisningen utgjort maktens redskap, inte sällan för att upprätthålla nationalistiska värden. Idag förväntar vi oss snarare att den ska utveckla elevers historievetenskapliga förmågor men också skapa engagemang för demokratiska värden och mänskliga rättigheter. Detta är två delvis konkurrerande målsättningar som i praktiken inte alltid harmoniserar med varandra.
Till skillnad från sina akademiska moderdiscipliner regleras skolans humanistiska ämnen av en djupt inbäddad fostransdimension. Denna ska kultivera och upprätthålla aktuella värderingar eller tillgodose påträngande behov inför önskvärda framtider. Kritiska röster framhåller att skolans fokus på värdegrunds- och identitetsfrågor sker på bekostnad av mer traditionellt ämnesinnehåll: ”man läser inte längre skönlitteratur, lär sig inte vissa historiska fakta eller hur man kan skriva i förhållande till olika genrer” (Humaniora i skolan, 2021, s. 5). Inom ramen för skolämnenas begränsade antal timmar, frågar jag mig dock vilken ämneskunskap som har mest värde för såväl eleverna som samhället. Vilken skönlitteratur, vilka fakta eller vilka genrer är viktigast för att bemöta de samhällsutmaningar som vi menar att humanistisk forskning erbjuder men skolan inte tillvaratar? Humaniora kan hjälpa elever och lärare att tyda en svår omvärld. Men all humaniora kan inte hjälpa lika mycket.
Nog bör skolans undervisning knytas närmare de disciplinära forskningstraditionerna. Men när dörren till klassrummet öppnas upptäcks inte sällan att verkligheten är en annan än den man föreställt sig. Att idéer om lärande och undervisning i vitala läroämnen kanske enbart är en projektion av vårt eget önsketänkande. I takt med att världen förändras måste kanske skolans humanistiska ämnen anpassas till denna – då med en guidande frågeställning om hur humanioras styrkor, på ett ännu bättre sätt, kan användas för att försvara de värden som är mest betydelsefulla för oss.
Pontus Larsen, doktorand i pedagogiskt arbete med inriktning mot samhällsämnenas didaktik vid Linköpings universitet.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.