År 2024 har Humtank funnits i tio år och utgjort ett samarbete mellan svenska lärosäten med uppdraget att stärka humanioras roll såväl inom som utanför de akademiska institutionerna. Som ett led i jubileumsfirandet publiceras en serie av blogginlägg där vi blickar både bakåt mot tankesmedjans tillkomst, och framåt mot humanioras betydelse under kommande decennium. I följande inlägg gör Per-Olof Erixon, en av Humtanks tre initiativtagare, en personlig reflektion över tanken bakom tankesmedjan.
Idén till Humtank väcktes under mitt första dekanmöte i Umeå, juni 2012. Jag hade tillträtt som dekan hösten 2011 och som ny i sammanhanget började jag fundera på om det inte skulle vara möjligt att skapa offensiva gemensamma strukturer, som byggde mindre på humanioras problem och mer på humanioras samhälleliga betydelse, och möjliga bidrag när det gällde att lösa samhällsproblem. Förebilden var de tankesmedjor som fanns och som lågintensivt under många år verkat för att ändra det svenska folkets inställning i en rad olika politiska frågor. En utredning som särskilt upprörde mig var den slarvigt tänkta och författade rapporten från Svensk Näringsliv Konsten att strula till ett liv. Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete, skriven av Stefan Fölster, Johan Kreicbergs och Malin Sahlén, publicerad i juli 2011. Där konstaterade man bland annat att inkomsterna för studenter som studerat konst och humaniora enbart uppgick till 52 procent av inkomsterna jämfört med studenter som studerat med inriktning mot teknik och tillverkning. Jag tänkte också på Timbro som genom att fylla ord och begrepp med sina egna värderingar lyckats ekonomisera det offentliga samtalet.
Om forskning och humaniora ska vara ”nyttig” var det dags att fylla begreppet ”nyttig” med ett annat innehåll än det Timbro och Svenskt Näringsliv kunde erbjuda. Jag ville initiera vad man kan beskriva som ett ideologiskt konkurrerande och uthålligt alternativ och narrativ, med ambitionen att få en jämförbar genomslagskraft. En sådan struktur skulle inte bara kunna skapa ett bättre samhälle, utan också bättre samhälleliga förutsättningar för humaniora. Det goda skulle också vara, tänkte jag, att det skulle finnas upparbetade kommunikationskanaler mellan lärosätena i landet. Redan innan Humtank formellt hade bildats kunde vi dekaner därför snabbt samförfatta en protestskrivelse mot ett beslut i Vetenskapsrådet som avsåg att dra in stödet till tidskrifter inom humaniora.
Jag hade erfarenhet av att leda en nationell forskarskola och visste att en gemensam programförklaring var en viktig början på ett sådant arbetet. Tillsammans med kanslichefen vid Humanistisk fakultet, Umeå universitet, Peder Alex, började jag skissa på en sådan. För att sedan göra idén till en angelägenhet för alla humanistiska fakulteter i landet tog jag mig för att resa runt till de olika lärosätena i landet med en skissartad programförklaring. Min tanke var att de dekaner jag träffade skulle skriva in sig i dokumentet och på så sätt omfamna innehållet. Så blev programförklaringen produkten av ett kollektivt arbete.
Vid dekanmötet i Göteborg i juni 2013 antog vi en slutlig version av programförklaringen. Av den framgår bland annat att Humtank ska vara en röst ut mot samhället men också in i akademin, vara både aktiv och proaktiv, skapa opinion genom att visa på hur humanistisk kunskap och kompetens kan utgöra ett bidrag i samhällsutvecklingen, exempelvis vad gäller miljöfrågor (environmental humanities), medicinska frågor (medical humanities), digitala frågor (digital humanities) bland andra. Humtank skulle i form av ett gemensamt projekt bli ett återkommande ärende på de årliga dekankonferenserna.
Dekankonferensen beslöt att driva Humtank-projektet under en treårsperiod till att börja med. Varje lärosäte skulle avsätta medel motsvarande 10–15 procent av heltid för den person som skulle ingå i Humtank. Tillsammans med en begränsad summa expensmedel motsvarade det cirka 100 tkr för varje lärosäte under ett år. Rekryteringen av personer att ingå i Humtank bestämde vi skulle rekryteras ur gruppen yngre, lovande forskare med erfarenhet från publikt arbete, som tillsammans representerade olika humanistiska ämnen. Dekanmötet tillsatte en ledningsgrupp bestående av mig, Lynn Åkesson, Lunds universitet och Peter Aronsson, Linnéuniversitet, som senare ersattes av Cathrine Norberg, Luleå Tekniska universitet. Vår uppgift var att stödja och utgöra ett bollplank i det initiala arbetet.
Avslutningsvis något om namnet Humtank, som jag tycker är ett väldigt bra namn på verksamheten. ”Tank” i namnet Humtank anspelar som framkommit på tankesmedja och Hum naturligtvis på humaniora. Faktum är att arbetsnamnet till att börja med var Tankhum. Inte förrän vid min träff med representanter för Uppsala universitet tyckte professorn i historia, Jan Lindegren, ungefär så här: ”Men borde det inte i stället heta Humtank?
Naturligtvis, tänkte jag och de andra samlade. Ett utmärkt namn på en utmärkt verksamhet som nu funnits i tio år och förhoppningsvis också om ytterligare tio år. Grattis Humtank!
Per-Olof Erixon, Umeå universitet och initiativtagare till Humtank
Kristian Petrov