Humtank släppte nyligen rapporten Humaniorastrategier i Sverige som handlar om lärosätenas strategiska arbete med och tänkande kring humaniora. Under hösten och våren har vi bett några forskare och skribenter att kommentera rapporten utifrån sina perspektiv. Näst på tur är Olle Josephson, språkprofessor vid SU, språkkrönikör för SvD och tidigare chef för Språkrådet. I sin kommentar lyfter han fram skolan och parallellspråkigheten.
Humtank-rapporten Humaniorastrategier i Sverige är uppiggande. Som det blir med en bra rapport lockas man till många kommentarer. Jag nöjer mig med två.
Den första är en enkel fråga. Räknas lärarutbildningarna inte till humanioras uppgifter? Humtank gör nog det; föregående rapport (nr 6, 2021) hette ju Humaniora i skolan. Men universitet och högskolor verkar tänka annorlunda. I den nya rapporten hittar jag bara en mening om skolan och lärarutbildning: ”Behovet av att fördjupa samarbeten och integration på fakultetsnivå och gentemot till exempel lärarutbildningen tas också upp” (s. 10). Lärarutbildningen är alltså något annat.
Grundskollärare i svenska och SO, gymnasielärare i svenska, historia, religion, filosofi och språk är den i särklass största yrkesgrupp som dagligen förmedlar och diskuterar humaniora med riktigt stora befolkningsskikt – humanioras fotsoldater, för att tillgripa krigsmetaforik. (Den mångomtalade anställningsbarheten är här inget bekymmer.) Det är mycket problematiskt om organisatoriska förhållanden inom högre utbildning leder till att dessa skolämnen inte förstås som humaniora. Lärarutbildningen riskerar försämrad kvalitet, och yrkesverksamma lärare får sämre kontakt med pågående forskning. Dessutom lakas universitetsämnena ur och förlorar relevans om dom inte ser lärarstudenter som den stora rekryteringsbasen för ämnesintresse och blivande forskarstuderande. (Det finns också en klassdimension: jag har inte sett någon jämförande klassanalys för förstaterminsstudenter i svensklärarutbildningen respektive litteraturvetenskap, men jag fruktar nedslående siffror.) Här behövs sannerligen strategier!
Min andra kommentar gäller språkfrågan, nära förknippad med den femte av rapportförfattarnas sammanfattande frågor: hur sprida forskningen ”både i det omgivande svenska samhället och i ett internationellt forskarsammanhang?”
I tjugo år har jag hört till dem som försökt lansera parollen parallellspråkighet: det som görs på engelska ska också kunna göras på svenska och vice versa. Det handlar om inte om fifty-fifty-rättvisa. Självklart kan engelskan dominera en verksamhet, till exempel forskningsartiklarna och antologibidragen, och svenskan en annan, till exempel undervisningen. Men båda språken ska alltid vara fullt möjliga och ha sitt beskärda utrymme (som kan variera mycket mellan olika ämnen).
På denna punkt är rapporten uppmuntrande. Det tycks som flera universitet reflekterar åtskilligt över publikationsspråk och meritvärden, och att dom inte är främmande för att i viss mån styra undan från den bibliometriska citatmarknaden. Det är klokt. En varning dock för att man gör just den funktionsuppdelning som alltså inte ligger i begreppet parallellspråkighet. Jag ska ge ett exempel på hur fel det kan bli.
För två år sedan beslöt Vetenskapsrådet att inte ge utgivningsstöd till den ledande svenskspråkiga forskningstidskriften om modern svenska, Språk och stil. Till VR:s heder ska sägas att beslutet ändrades efter offentlig debatt. VR:s motivering till det uteblivna stödet var inte en kvalitetsprövning. Nej, man angav att det är ”tveksamt i vilken utsträckning tidskriften bidrar till spridning av svensk forskning internationellt” och att den ”verkar mest ha inomvetenskaplig funktion”. Tanken var alltså att för ”inomvetenskaplig funktion” duger endast engelska.
Här finns flera misstag. Forskare i de nordiska länderna – dom som oftast har anledning att läsa om svenska förhållanden – klarar att läsa vetenskaplig svenska. Eller är det inte ”internationell spridning”? Man kan också misstänka att den icke-nordiska forskare som är så pass intresserad av svenska att hen vill ge sig i kast med en trettiosidig artikel i Språk och stil faktiskt kan språket så bra att det inte är något problem.
Vidare, i Språk och stil slipper man att ta upp dyrbart utrymme med att översätta språkexempel eller med triviala basfakta om svenska (paradexempel: svenskan är ett V2-språk där verbet alltid kommer som andra satsled i påståendesatser), men har ändå 30 sidor på sig. Det öppnar för ett djup i diskussionen och en beläggsrikedom som inte är möjlig i dom internationella tidskrifternas högst tiosidiga artiklar. Utan Språk och stil – eller Lychnos, Samlaren, Historisk tidskrift – skulle mycket forskning av hög kvalitet sannolikt bli opublicerad.
Om VR:s kvalificerade bedömare kan göra dessa enkla misstag kan man frukta att också lärosätenas publiceringsstrateger går i samma fälla. Dom begriper nog att naturvetarmodellen för spridning av forskningsresultat inte riktigt fungerar för humaniora. Men dom tar den ändå som mönster och jämkar lite här och var. Hellre ”Norska listan” än Web of science, men samma grundtanke.
Nej, ibland är det klokt att helt överge den ständigt återkommande jämförelsen med naturvetenskaperna. Tänk på humaniora utifrån dess egen rätt!
Olle Josephson
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Sven Anders Johansson 
Kristian Petrov