När tre kulturjournalister på Studio Ett summerar kulturåret 2022 handlar det om rallarsving och en kändisskilsmässa. Liv Nilsson Stutz, professor i arkeologi på Linnéuniversitetet, blir irriterad över samtalets begränsade tunnelseende. Var är den djupare analysen som gör kulturjournalistik så intressant?
På en vintermörk väg någonstans i Skåne den 30 december 2022: Ur bilradion strömmar ett samtal i Studio Ett om kulturåret 2022 där tre kulturjournalister ställs inför uppgiften att summera ett år präglat av valrörelse, feministisk revolution in Iran, och ett krig i Europas hjärta och jag blir irriterad. Nivån är katastrofal. Efter att min irritation lagt sig börjar jag fundera över vad det är som skaver. Vägen framför bilen smalnar av i lyktornas kalla ljus och blir till en metafor för samtalets begränsade tunnelseende. Jag inser att det som fattas inte bara är vidgade vyer och perspektiv, utan framför allt den djupa analys som gör kulturjournalistik intressant.
Problemet är inte att kulturjournalisterna i huvudsak ägnar sig åt populärkulturella fenomen som Will Smiths rallarsving på Oscarsgalan, Johnny Depp och Amber Heards rättegång, Margaux Dietz förlorade plattform, eller trendspaningar om ”stenåldern” i relation till Svante Pääbos nobelpris (även om man skulle kunna önska sig att den kulturjournalistik som får breda ut sig på bästa sändningstid i public service skulle kunna inkludera även mindre lättillgängliga uttryck). Problemet är att de inte analyserar, bara pratar. Populärkultur är intressant och ska tas på djupaste allvar, men då måste fenomen som Epadunk knytas till en djupare samhällsanalys om klass, identitet, stad och land, politik, ekonomi, och subversiv ungdomskultur. Min identitet som radiolyssnare glider över i min roll som universitetslärare och domen är hård: utan konkreta exempel, djup analys och kontextualisering blir det tyvärr ”underkänt”. Viktor Malm, kulturchef på Expressen för dock godkänt då han åtminstone försöker föra in diskussionen på kulturkanon och sakprosans återkomst.
Inom humaniora är den djupa analysen en förutsättning för att förstå omvärlden. Insikter föds i mötet mellan kritiskt tänkande, konkreta exempel, och en förmåga att ta in olika kulturuttryck i ett sammanhang och låta dem belysa varandra. Det är det vi humanister sysslar med på universitetet. Varför får detta inte plats i svenska medier?
Jag har länge varit intresserad av den maktrelation som råder mellan journalister och forskare i kulturdebatten, och hur de upplever sina respektive roller och auktoritet. När kulturjournalister bevakar konst, litteratur, film, musik, mm., agerar de kommenterande och analyserande, utan att för den skull se sig själva som lika goda utövare av dessa. Det intellektuella arbete som skapas på universitet hanteras annorlunda. I sin roll att kommentera samtiden ser kulturjournalister sig själva som agendasättande auktoriteter, medan de intellektuella på universiteten reduceras till experter. Forskare som ägnat år åt forskning och debatt på områden som plötsligt ”upptäcks” i den svenska kulturdebatten osynliggörs eller ignoreras. Detta är ett svenskt problem. I länder som Frankrike respekterar man sina intellektuella. I Sverige förminskar man dem. Här sägs det ofta att forskare inte har förmågan att uttrycka sig på ett tydligt sätt, eller att de inte är intresserade av att uttala sig om aktuella frågor. Min erfarenhet säger mig att det varken handlar om bristande förmåga eller intresse. Snarare är det så att forskarna inte släpps fram på den mediala arenan. Kanske är det för att kulturjournalisterna inte vet vilka de är och vilken kunskap de besitter. Kanske är det för att de inte vill konkurrera om utrymmet.
Universiteten har också börjat förlöjligas i den svenska debatten. Kritiken kommer både från neoliberala tankesmedjor och från kultursidorna. I Viktor Malms kulturkrönika ”Vem tjänar på att våra universitet ser tramsiga ut?” i Expressen den 1 januari, ondgör han sig över hur universiteten gett sig ut på ”uppmärksamhetsmarknaden” och anställer kommunikatörer i stället för att ägna sig åt intellektuell verksamhet. Han har delvis rätt i sin kritik men trampar fel i sin analys. Är det inte just den svenska kulturjournalistikens ofta korta och ytliga format som tvingat fram denna utvecklig? Han reproducerar samtidigt en bild av humaniora som ”aristokratisk” och samtidsfrånvänd, vilket rimmar illa med det aktuella forskningsläget. Är det möjligt att svenska kulturjournalister faktiskt inte vet vad humanisterna på våra universitet gör?
Kanske är det inte kunskap och förmåga till djup analys som saknas i den svenska kulturjournalistkåren. Kanske är bara de, liksom vi forskare, fångade i krav på att leverera på en uppmärksamhetsmarknad som privilegierar korta och lättsmälta format. I ett samhällsklimat som i allt högre grad ifrågasätter kritiskt tänkande drabbas vi båda. Kanske är det dags att hålla upp ett blött finger i luften och inse att Sverige kommer att dras in i de vindar som blåser mot intellektuella i vår omvärld. Kanske är det dags att vi ser oss om och identifierar våra allierade och gör gemensam sak mot ytligheten. Kanske är det dags för oss att lära känna varandra och ge plats åt varandra.
Liv Nilsson Stutz, professor i arkeologi, Linnéuniversitetet.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.