Antalet självmord har totalt sett minskat i Sverige under de senaste decennierna. Men oroväckande nog är trenden omvänd bland exempelvis unga människor, där den utgör den vanligaste dödsorsaken. Humtanks Kristian Petrov diskuterar på vilket sätt humaniora kan bidra till att försöka vända denna utveckling.
Självmord är ett av människans mest utforskade beteenden. Men trots den samlade kunskapen famlar fortfarande självmordsforskningen delvis i mörker. Ingen tycks nämligen kunna sätta fingret exakt på varför somliga individer graviterar mot självmord som den sista utvägen – under yttre omständigheter som de delar med många andra. Tar man del av självmordsstatistiken så finner man snart att variabler, kategorier och samband ständigt glider isär. Samhällets oförmåga att förklara och förstå självmord tycks vara en bidragande orsak till svårigheterna att bemöta och förebygga självmord på ett adekvat sätt.
Den amerikanske medicinhistorikern Howard Kushner spekulerar i om anledningen till att självmordsgåtan förblivit olöst kan ha att göra med att människan i det moderna samhället splittrats i tre delar, i en psykisk, somatisk och social del, som var för sig bevakas av olika discipliner så som djuppsykologi, psykiatri respektive sociologi. Trots att den samlade kunskapen inom ”suicidologin” växer kan man tänka sig att revirtänkande och språkbarriärer bidrar till att man aldrig får syn på skogen för alla träden.
Tendensen att dela upp fenomen i olika fack är särskilt kännetecknande för moderniteten, den samhällsform som (i framförallt Västerlandet) utvecklats sedan mitten av 1700-talet.
Det är i denna differentieringsprocess som den vetenskapliga specialiseringen framträder, och allra längst har den gått inom naturvetenskapen. Det finns alltid ett värde i att utveckla ny kunskap. Samtidigt kan problem uppkomma om allt färre forskare förmår kommunicera med varandra.
Humaniora är liksom övriga vetenskapsområden en karakteristisk del av det moderna. Men förutom gängse kartläggning och utveckling av empiri respektive teori premierar kunskapssynen inom humaniora kanske i högre grad även metaperspektiv, bildning, inlevelse och ett övergripande syntesskapande. Förenklat kan man säga att naturvetaren studerar kausala objekt som tar fysisk plats i tid och rum, och som är absolut separerade från forskaren, medan en humanist studerar kvalitativa helheter, som endast blir begripliga utifrån den personliga erfarenheten. Inom humaniora betraktas människan snarare som en ”överdeterminerad” varelse, vars handlande bestäms av många olika – ibland motsägelsefulla – motiv, avsikter, drivkrafter, intressen, strukturer, utlösande orsaker och bakomliggande omständigheter, både medvetna och omedvetna. Hon är inte enbart en språklig, kulturell, historisk, social eller biologisk varelse, utan alla dessa på samma gång.
Även om det vore naivt att tro att humaniora slutgiltigt skulle kunna lösa självmordsgåtan kan det finnas väsentliga infallsvinklar som humanister kan bidra med i självmordsforskningen för att öka förståelsen och beredskapen. Kanske går det rent av att utarbeta en ”humanistisk suicidprevention”, som bland annat den svenska självmordsforskningens nestor Jan Beskow föreslog för två decennier sedan?*
Det finns många exempel på hur vår språkliga, kulturella och historiska förförståelse påverkar hur vi beskriver, rapporterar om, bemöter och försöker förebygga självmord, och vars genomlysning från ett humanistiskt perspektiv skulle kunna gynna preventionen.
Bild: Sasha Freemind
Självmord har under en stor del av västerlandets historia fördömts, antingen som en dödlig synd, ett nesligt brott eller en smittsam sjukdom. En anledning till självmordets laddade status är att handlingen utmanar både den kristna föreställningen om livets helighet och den borgerliga tanken att människans mål är att expansivt sträva efter att upprätthålla, skydda och utveckla sitt liv. Men även om självmord under långa perioder varit tabubelagt, har handlingen alltid rymt ett mått av ambivalens. Självmord har lika mycket kommit att symbolisera människans fria vilja som ödets obevekliga makt.
Men självmord har inte alltid varit tabubelagt. I den japanska traditionen, som har många olika termer för olika självmordstyper, har en del självmord ansetts som förnuftiga, hedersamma, moraliska, rebelliska och ansvarsfulla. Även antikens greker och romare hade många utryck för självmord, sammantaget långt över 300 stycken. Självmord var symptomatiskt inte tabu och myternas hjältar kunde dö genom att ”falla över sitt svärd”.
En fördel med en rikare terminologi är att det går att göra en mer nyanserad beskrivning av olika typer av psykiska tillstånd, sociala omständigheter och individuella dispositioner. När olika beteenden istället omfattas av ett enda allmänbegrepp, som självspillan på 1500-talet, självmord på 1900-talet, och suicid i dagens officiella vokabulär, riskerar man att bli mindre känslig för komplexiteten i fenomenet, och i värsta fall göra psykiatriska diagnoser självuppfyllande.
Under medeltiden omdefinierades självmord till en av de allra värsta synderna som renderade självmördaren en plats i en av helvetets innersta kretsar. Kristendomens helveteslära och traditionella tabubeläggning av självmord har sannolikt fungerat avskräckande för somliga, men samtidigt kan man inte komma ifrån att det indirekt finns suicidala tendenser i uttrycken för världsförakt, evighetslängtan, offerkult och martyrium, som kan ha triggat andra grupper. Symptomatiskt nog har självmordsepidemier hemsökt miljöer där man allra starkast fördömt självmord (inklusive känslor av förtvivlan mer allmänt), till exempel i vissa kloster, eller så framtvingade det absoluta självmordsförbudet märkliga avarter så som de makabra ”suicidalmorden” i det tidigmoderna Sverige.
Bild: Sean Mungur
Att förbjuda något kan ses som ett sätt att försöka slippa möta det. Den som förtränger jobbiga känslor blir dock mer sårbar för dem den dag de väl knackar på dörren. Observationsstudier visar att ungdomar är den åldersgrupp där man mest ventilerar tankar om självmord. Äldre män tillhör däremot den grupp som har högst förekomst av självmord, men där man omvänt värjer sig emot att tala om depressiva känslor och psykiska problem. Motsvarande gäller kvinnor i förhållande till män. Det är betydligt vanligare att kvinnor kommunicerar svåra känslor, inklusive självmordstankar, medan gruppen män mer än dubbelt så ofta som kvinnor begår självmord. Självmordshistorikern Georges Minois noterar att nästan ingen som under renässansen skrev fördomsfritt om suicid, utförde handlingen som sådan. Genom att öppet meditera över livets absurditeter fanns liksom en möjlighet att resa sig över dem och uppfylla sin mänsklighet som reflekterande väsen.
För två decennier sedan föreslog Jan Beskow, tillsammans med historikern Arne Jarrick, utarbetandet av en humanistisk suicidprevention, som tar sin utgångspunkt i existentiella villkor och kulturellt traderade metaforer och berättelser. Syftet är ett förhållningssätt som kan inkludera och möta den suicidale och acceptera dennes ”suicidalitet”. Därmed kan den suicidale få möjlighet att medvetandegöra sin ovilja att leva vilket paradoxalt nog kan öka chansen att den på sikt kan omformas till en livsvilja. Detta understryker behovet av förståelse och dialog, som är själva grundtemat i den humanistiska kunskapstraditionen.
Statens nuvarande ”nollvision”, som antagits i analogi med en motsvarande policy inom trafiken, har goda intentioner men tyvärr riskerar den att bli kontraproduktiv. Med en nollvision frånkänner man det mänskliga i handlingen, och handlingen objektifieras betecknande nog som ett ”psykiskt olycksfall”. Själva det officiella bytet av term, från självmord till suicid, markerar att fenomenet är kliniskt snarare än existentiellt, och något som inte har med individuellt ansvar att göra.
Att förtränga självmordsbenägenhetens allmänmänsklighet innebär också att man fortsätter utesluta ”självmördarna” från den mänskliga gemenskapen, vilket inte minst gjordes under medeltiden när de definierades som syndare av värsta slag. Känslan av exkludering är enligt många personer som gått i självmordstankar själva kärnan i den suicidala svartsynen. En fördomsfritt utsträckt, och mer dialoginriktad hand till den självmordsbenägne, kanske därför i vissa fall kan innebära skillnaden mellan liv och död.
—
Kristian Petrov, medlem i Humtank, docent i idéhistoria och lektor i kulturstudier vid Karlstads universitet
*Undertecknad planerar för närvarande tillsammans med några kolleger ett forskningsprojekt vars resultat ska kunna användas som riktlinjer för just en sådan ”humanistisk suicidprevention”.
Blogginlägget bygger delvis på följande källor:
Kristian Petrov (2010). Döden i livet och livet i döden: Förutsättningar för en befolkningsinriktad suicidprevention i ett idéhistoriskt perspektiv, Mariestad: Folkhälsokommittén, Västra Götalandsregionen. https://alfresco.vgregion.se/alfresco/service/vgr/storage/node/content/workspace/SpacesStore/24f050bb-2fd2-475f-9db9-a52313cc89c4/D%c3%b6den%20i%20livet%20livet%20i%20d%c3%b6den%202010.pdf?a=false&guest=true
Petrov, Kristian (2013). ”The Art of Living as an Art of Dying: Historical Contemplations on the Paradoxes of Suicide and the Possibility of Reflexive Suicide Prevention”, i Journal of Medical Humanities [f.d. Journal of Bioethics], vol. 34, nr 3: 347–368. http://link.springer.com/article/10.1007%2Fs10912-013-9235-7
Kristian Petrov (2014), ”Kristendomens kluvna syn på självmord”, i SANS: Kultur, samhälle, vetenskap, filosofi, vol. 4, nr 4: 28–33. http://www.fritanke.se/sans/sans-nr-4-%E2%80%A2-2014/
Se även författarens samtal med Bengt Starrin i VF, 21/2 2019: ”Starrin sonderar: Synen på självmord förr och nu”: https://www.vf.se/2019/02/22/starrin-sonderar-sjalvmord-forr-och-nu/
Läs en ny intervju med Kristian om humanistisk suicidprevention på Karlstads universitets hemsida!