Humanister i offentligheten

Visan om hur humaniora är onyttigt jämfört med andra hårdare och ekonomiskt mer mätbara kunskapsområden har vi hört många gånger. Vi humanister tror förstås på vårt eget existensberättigande, men kanske är vi inte alltid bra på att artikulera det. Den svenska efterkrigstiden ses ofta som en period definierad av ett rationellt kunskapsideal som prioriterade andra kunskapsområden, men också under den perioden blomstrade humaniora, på universiteten – och inte minst utanför. I det här blogginlägget ges några exempel på hur humaniora och humanister spelade stor roll för det svenska samhället under framför allt 1950- och 1960-talen.

Humanioras roller kan vara flera. En sådan är att humanister med sina kunskaper och färdigheter bidrar till att upprätthålla det offentliga samtalet. En stark offentlighet är förstås nödvändig för en levande demokrati, men den fyller även andra syften för samhället och de individer som lever i det. Det är sant idag och har varit sant tidigare, så för den som är intresserad av hur man kan främja humaniora och artikulera dess raison d’être finns lärdomar att hämta från historien.

Här kan nämnas två viktiga medierevolutioner under den svenska efterkrigstiden, vilka nog sett annorlunda ut utan humanister och humanistisk kunskap. När pocketboken slog igenom som massfenomen under 1960-talet var det för att sprida populärvetenskap i snygg design, tillgängligt format och till ett överkomligt pris. När pocketserien Aldus startades av Bonniers var humaniora det dominerande kunskapsområdet i utgivningen. Den driftige förläggaren Per I. Gedin hade studerat konsthistoria och tagit licentiatexamen vid Uppsala universitet innan han gav sig in i bokbranschen. Hans bas i humanistisk lärdom märktes tydligt i utgivningen av det nya bokformatet.

Men också etermedierna expanderade under detta decennium, inte minst tv-mediet. Och både till tv och radio rekryterades från humanistiska ämnen. En doktorsavhandling i litteraturhistoria, folklivsforskning eller historia var en starkt vägande merit när det rekryterades till Sveriges Radio. Det märktes förstås i programutbudet. Det omåttligt populära programmet Fråga Lund leddes av etnologidocenten Jan-Öjvind Swahn och i panelen satt en historiker och en filolog.

Humanister fanns förstås på andra ställen i samhället. Tidningarnas kultursidor och de många kulturtidskrifterna befolkades av dem, och där diskuterades gärna historia, litteratur, filosofi och språk, ibland kopplat till dagsaktuella händelser, ofta inte.

Också i specifika segment av samhället, eller deloffentligheter, frodades humaniora. Den kristna deloffentlighetens kultursfär befolkades inte bara av personer som studerat på teologisk fakultet, lika gärna drevs kristna perspektiv på samhället fram av personer med bakgrund inom humaniora. Litteraturhistoriker som Erik Hjalmar Linder och Kerstin Anér var engagerade i kristna sammanhang, som den berömda Sigtunastiftelsen, men bryggade också över till den alltmer sekulära offentligheten, där de gav kristna perspektiv på dagsaktuella frågor.

Humaniora tog plats också i den breda vänstern. I arbetarrörelsens folkbildning studerades historia ochlitteratur, även om koppling där inte alltid fanns till universitetets fakulteter. 68-vänstern formades mycket av teoribildning som tillkom i gränslandet mellan klassisk humaniora och samhällsvetenskap.

Humanister och humaniora spelade således stor roll på många arenor och i många genrer. Det syfte humanister hade med att främja humanistiska perspektiv i offentligheten kunde variera, och allmänna formuleringar om att bidra till det demokratiska samhället fångar inte allt. En del ville bidra till en höjning av den allmänna kunskapsnivån i samhället och utveckla individer genom att främja deras bildningsprocess. Andra menade att humaniora bidrog till existentiella samtal om livsåskådning i djupare mening, en övertygelse som fanns bland annat hos de kristna humanisterna.

Det går förstås också att identifiera ett ideologiskt syfte med humaniora – den stöttade i vissa sammanhang politisk kunskaps- och opinionsbildning. Och slutligen kan man urskilja humanioras uppgift som helt enkelt att vara kul – en källa till underhållning och förströelse, vilket förstås fanns med vid sidan om det kunskapshöjande idealet i Fråga Lund, som på många vis var ett nöjesprogram.

De här exemplen är främst hämtade från 1960- och 1970-talen. Det finns – förstås – såväl likheter som stora skillnader mellan då och nu. För den som är intresserad av humanioras väl och ve kan ett historiskt perspektiv stimulera till egna funderingar kring hur och varför man vill främja humaniora även på 2020-talet och framåt. För det vill man ju.

Anton Jansson är docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet och forskare vid Centrum för kunskapshistoria (LUCK), Lunds universitet. Han är en av författarna till boken Humanister i offentligheten: Kunskapens aktörer och arenor under efterkrigstiden (de övriga är Johan Östling och Ragni Svensson Stringberg) där man kan fördjupa sig i exemplen ovan.

Om etermedierna, pocketrevolutionen och den kristna deloffentligheten kan man också läsa mer i essäer publicerade online.

Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.