Humanioras pluralistiska publiceringslandskap är dess styrka

Bild: Amador Loureiro

Hur publicerar sig egentligen humanister och med vilka konsekvenser? Vad har publicering med humanioras värde att göra?  Med anledning av en inställd konferens lyfter Humtanks Isak Hammar några reflektioner om det svenska humanistiska publiceringslandskapet.

I dessa coronatider avbokas akademiska konferenser och workshops på löpande band. Ett exempel är en konferens om publicering som jag och min Humtank-kollega Katrin Holmqvist-Sten var inbjudna att tala vid i början av maj på Umeå universitet. Syftet med konferensen var att samla företrädare för Sveriges humanistiska fakulteter till ett samtal om framtidens publiceringslandskap inom humaniora. Särskilt ville man diskutera bibliometri, forskningskvalitet och sakkunnigbedömning och dessa aspekters betydelse för högskolesektorns styrning. Förhoppningsvis blir konferensen av längre fram, men jag har några reflektioner som jag tänkte dela med mig av redan nu.

Publicering kan ibland framstå som en i huvudsak inomvetenskaplig diskussion. Hur forskare väljer att publicera sina resultat uppfattas lätt som en fråga för den enskildes meritering eller lärosätets målsättningar och inbördes konkurrens. Men som Lisa Irenius påpekade i samband med forskarvärldens reaktioner på de strängare krav på Open Access-publicering som föreslogs i den så kallade Plan S är dessa frågor viktiga för samhället i stort. Detta trots att det ibland rör sig om, som Irenius skriver, ”avskräckande byråkratiska begrepp som kan framkalla en gäspning även hos den som brinner för vetenskap” (SvD 24/2-19). På konferensen i Umeå var just frågan om Plan S ett tänkt huvudspår.

Det finns förstås många goda argument för öppen tillgång till forskning. Det gäller inte minst humaniora och samhällsvetenskap vars forskare ofta verkar ”mitt i samhället” som Vetenskapsrådets forskningsöversikt 2019 uttryckte det. Några av dessa argument redovisas i en rapport som jag var med och skrev för KB för ett par år sedan (läs här: Öppen tillgång till böcker). I rapporten konstaterar jag och mina medförfattare att det humanistiska publiceringslandskapet är mångfacetterat och pluralistiskt och bör så förbli. Jag uppfattar pluralismen inom humanistisk publicering som just en styrka, inte minst i förhållande till andra vetenskapsområden där publicering följer mer tydliga (och tvingande) mönster. En oro för vilka konsekvenser Plan S befarades få var att yngre forskare (främst från andra vetenskapsgrenar än just humaniora) inte skulle få möjlighet att publicera sig i de tidskrifter som rankas högst och som därför upplevs som de enda som räknas i karriären. Till skillnad från andra kunskapsområden tror jag emellertid att forskare inom humaniora i normalfallet har stora möjligheter att göra egna val och själva bestämma hur resultat bäst publiceras.

Inom diskussionerna om humanistisk publicering ställs ofta två ideal mot varandra, bok kontra internationell artikel. Det senare idealet har med jämna mellanrum lyfts fram som ett hot mot det förra. Men tittar man på hur humanister publicerar sig idag, vilket vi alltså gjorde för ovan nämnda rapport, tycks den befarade utvecklingen ha uteblivit inom humaniora i stort. Den engelskspråkiga artikeln har förvisso blivit vanligare, men det har långt ifrån inneburit att det slutats skriva böcker. Få lärosäten har introducerat poängssystem på sådant enkelspårigt och tvingande sätt som befarats. Snarare är det pluralism som råder, mellan publiceringstyper och kanaler. Medan vissa forskare helst väljer monografin med dess möjligheter till längre och mer komplexa resonemang och överblickar, passar den vetenskapliga artikeln med dess ofta mer utmejslade poänger och argumentationslinjer andra humanister och deras forskning bättre. Essän och antologibidraget och rapporten, liksom understreckaren, debattartikeln, radiointervjun och pod-samtalet fyller ytterligare andra viktiga funktioner och gör att en och samma forskningsresultat kan nå ut bredare, såväl till specialister som till myndigheter och den intresserade allmänheten. En anledning till publiceringslandskapets relativa öppenhet är att sakkunniggranskning (peer review), som utgör en central del av det internationella ekosystemet även för böcker, inte präglar svensk publicering i samma utsträckning och hur sakkunniggranskning värderas vid tillsättningar inom olika ämnen är fortfarande en öppen fråga.

Bild: Alfons Morales

Däremot är skillnaderna inom humaniora stora, vilket också blir en tydlig indikation på den brokighet som råder inom detta kunskapsfält. Vi är helt enkelt inte överens om hur man ska publicera sig, vare sig inom eller mellan humanistiska ämnen. Därmed finns heller ingen arketypisk modell av humanistisk publicering att utgå ifrån, vilket också försvårar analysen av förändringstendenser eller konsekvenser av krav. Inom vissa ämnen är den akademiska prestigen i hög grad knuten till böcker på svenska, företrädesvis utgivna på välkända, kommersiella förlag. Inom andra vore det otänkbart att publicera på annat språk än engelska och i särskilda välrenommerade internationella publiceringskanaler. Mellan dessa ytterligheter ryms lärosätenas (sinsemellan mycket olika) skriftserier, e-publikationer, konferensrapporter, festskrifter, populärvetenskapliga böcker, läromedel etc. etc. Här finns troligen också mer eller mindre tvingande traditioner för enskilda ämnen, men alltså inte för hela kunskapsfältet. I utredningsarbetet för KB noterade vi dessutom skillnader mellan lärosäten inom samma ämnen och även mellan akademiska generationer.

Humanister är således inte ense om varken hur det är eller hur det bör vara. Som Björn Hammarfelt uppmärksammat tidigare i Humtankbloggen, oroas vissa humanister av att bibliometri styr publicering mot engelskspråkiga artiklar medan andra välkomnar denna utveckling. ”De bibliometriska måtten blir därmed en del av en diskursiv kamp inom enskilda forskningsfält där traditionella sätt att publicera sig (på svenska, i bokkapitel eller monografier) ställs mot nya praktiker där publicering i engelskspråkiga tidskrifter framhålls”, skriver Hammarfelt.

Inte heller är frågan frikopplad från den ständigt aktuella debatten om humanioras värde och samhällsroll. Faktum är att man i sådana konfliktlinjer humanister emellan ofta kan skönja olika publiceringsideal knutna till humanioras uppdrag. Värdet av humanistisk forskning kan då antingen knytas till dess kommunikation med allmänheten, sin samverkan med organisationer och myndigheter eller genom sin vetenskaplighet. Dessa visioner förutsätter olika förhållanden till publicering.

Just den här frågan låg inbakad i en annan inställd konferens, The Many Faces of the Humanities, som skulle gått av stapeln den 23-24 april i Lund (nu uppskjuten till 2021). Konferensens huvudspår gäller humanioras olika och förändrade roller i samhället, utifrån både historiska, samtida och framtida perspektiv. Är humanister folkbildare och kulturdebattörer eller del av specialiserade internationella forskningsfält? Finns det en humanioras särart eller ska vi spela efter samma regler som naturvetenskaperna? Är forskningens avnämare allmänhet, myndigheter och organisationer eller i huvudsak andra forskare? Samtliga frågeställningar rör också i förlängningen vetenskaplig publicering. Hur man publicerar sig, i vilken form, på vilket språk och genom vilka kanaler får stor betydelse för vem humanioraforskaren uppfattas vara (och uppfattar sig själv) och vilka kontaktytor humaniora har med samhället. Även här finner vi stora skillnader mellan humanistiska discipliner och forskningsfält. Dessutom finns här också potentiella spänningar mellan inomvetenskapliga och utomvetenskapliga aktörer. Publiceringsideal säger därmed något om vetenskapliga normer och förväntningar. Tills syvende och sist blir det en fråga om den enskilde humanisten och dennes drivkrafter och målsättningar.

Hur påverkar det föränderliga publiceringslandskapet humaniora? Den frågan ställde sig arrangörerna vid humanistiska fakulteten i Umeå inför den inställda konferensen. Frågan är viktig och som jag alltså försökt visa inte bara en akademisk angelägenhet. Men kanske är det snarare humaniora som är satt i ständig förändring medan publiceringsmönster huvudsakligen speglar de ideal och ambitioner som trängs i vårt brokiga kunskapsområde. Ett mångsidigt och svåröverskådligt publiceringslandskap borde i så fall vara en god indikation på humanioras vittförgrenade verksamhet.

 

Isak Hammar, fil. dr i historia och verksamhetsledare för Humtank

 

Referenser

Lisa Irenius, ”En verklig skandal i forskarvärlden”, Svenska Dagbladet, 240219.

Vetenskapsrådet, Forskningsöversikt 2019. Humaniora och samhällsvetenskap, 2019.

Kungliga biblioteket, Öppen tillgång till böcker. En utredning inom ramen för Kungliga bibliotekets nationella samordningsuppdrag för öppen tillgång till vetenskapliga publikationer (Utredning 3), 2019.

Björn Hammarfelt, ”Om humanistisk forskning och bibliometriska mått, Humtankbloggen, 101018