Forskningsförmedling är viktigt för att den kunskap som produceras på lärosätena ska komma samhället till del. Samtidigt upplever många forskare – inte minst inom humaniora – att förutsättningarna för att förmedla sin forskning inte är gynnsamma. Hur kommer det sig och vad kan göras åt det? Detta är kärnfrågorna i Humtanks senaste rapport, Forskningsförmedling – en humanistisk paradgren som släpptes under Almedalsveckan 2023.
Humanister utgör en drivande kraft i det offentliga samtalet, inte minst genom kommunikation av såväl egna forskningsresultat som bredare ämneskunskap till allmänheten.[1] Trots detta har Humtank tidigare visat att humaniora vanligen inte lyfts fram som ett samverkande vetenskapsområde.[2] Detta beror inte på att humanister inte samverkar med det omgivande samhället, utan att forskningsförmedling gradvis har ersatts av ett samverkansbegrepp som premierar forskningsinnovationer associerade med ekonomisk tillväxt snarare än de mer långsiktiga och djupverkande samhällsvinster som den humanistiska forskningen och forskningsförmedlingen bidrar till. .
Kunskap, innovation och nytta handlar emellertid om mer än vad som ger omedelbar ekonomisk tillväxt. Den humanistiska forskningsförmedlingen fyller minst två avgörande samhällsfunktioner som är nära sammanbundna: medborgerlig bildning och upprätthållande av ett demokratiskt samtal. Båda är essentiella för att förstå samhället och hantera vår tids stora samhällsfrågor. Många av vår tids centrala begrepp (till exempel ideologi, genus och rasism) och praktiker (till exempel språkpolicyer och källkritik) är dessutom i grunden humanistiska innovationer som utvecklats genom humanistisk forskning och fått sitt genomslag genom forskningsförmedling. Humtanks nya rapport, Forskningsförmedling – en humanistisk paradgren, lyfter därför fram humanistisk forskningsförmedling som en central aspekt av den samverkan svenska lärosäten är ålagda att ägna sig åt.
Även om humanistiska forskare redan idag bedriver forskningsförmedling i betydligt högre grad än forskare inom andra ämnesområden,[3] och mer än hälften av dem gärna vill lägga ännu mer tid på detta än vad de idag gör,[4] upplevs förutsättningarna för detta som ogynnsamma. För trots att samverkan med det omgivande samhället är påbjudet i lag saknas formaliserat utrymme för detta i ordinarie tjänster.[5] Samverkans, och härunder forskningsförmedlingens, meriteringsvärde vid tjänstetillsättningar och i bedömningar av ansökningar om befordran eller forskningsanslag är dessutom osäkert eller obefintligt.
Mot bakgrund av detta föreslår Humtank ett antal åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för humanisters samverkan:
- att förmedlingskomponenten av samverkansbegreppet – det vill säga kommunikationen mellan forskare och allmänhet – uppvärderas, inte minst av demokratiska skäl;
- att innebörden av samverkan tydliggörs i anställnings- och befordringsärenden;
- att forskningsförmedling uppvärderas vid tjänstetillsättningar och meriteringar;
- att formella möjligheter skapas för forskare att ägna tid åt förmedling, exempelvis genom att öppna för att samverkan (och därmed förmedling) kan skrivas in i bemanningsplaner och tjänstebeskrivningar, och genom att inrätta finansierade samverkansterminer och sabbaticals för att skriva populärvetenskap;
- samt att infrastrukturen för forskningsförmedling utvecklas genom satsningar på olika kanaler (såsom bloggar, poddar, populärvetenskapliga tidskrifter) och kontaktytor (exempelvis gentemot journalister, skolor, bibliotek och bildningsförbund).
Vår förhoppning är att både rapporten i sin helhet och dessa förslag på åtgärder i synnerhet ska stimulera till diskussion om den humanistiska forskningsförmedlingens samhällsroll och -värde, men också i konkreta förändringar i syfte att förbättra förutsättningarna för humanisters samverkan. Under hösten planerar vi att publicera en serie inlägg där olika personer reflekterar över rapportens tema och de åtgärder den föreslår.
[1] G. Bolin och M. Bergman. 2019. Jag vill, men hinner inte! Forskares syn på kommunikation och öppen vetenskap. VA-rapport 2019:8. Stockholm: Vetenskap & Allmänhet, s. 56.
[2] L. Runefelt och P. Ragnerstam. 2019. Humaniora i samhället: Om behovet av ett breddat samverkansbegrepp. Rapport 5. Humtank.
[3] G. Bolin och M. Bergman. 2019. Jag vill, men hinner inte! Forskares syn på kommunikation och öppen vetenskap. VA-rapport 2019:8. Stockholm: Vetenskap & Allmänhet, s. 56, 58.
[4] G. Bolin och M. Bergman. 2019, s. 77.
[5] J. Östling, K. Bernhardsson, J. Björkman och J. Olsson. 2016. Kunskapens nya rörelser: Framtidens humanistiska och samhällsvetenskapliga samverkan. Stockholm: Kungliga Vitterhetsakademien, s. 31.