Studievägledaren lade huvudet på sned och tittade lite ömkande på mig. ”Jo, det är ju bara det att man inte kan få en doktorandtjänst, eller det är i alla fall mycket, mycket svårt.”
Jag var 21 år gammal och inne på första terminens studier i litteraturvetenskap när jag sökte upp studievägledare för att fråga henne om karriärrådgivning så jag kan förstå att hon ville vara realistisk. Ett liknande scenario upprepas några år senare när jag sitter med handledaren till min magisteruppsats och vill höra mig för om vilka möjligheter han tror att jag har. ”Klart att du borde doktorera, absolut, men det finns ju inga tjänster”, förklarar även han.
Redan när jag började läsa litteraturvetenskap så var det med hopp om att doktorera. Det var inte för att jag kom från något akademiskt hem med generationer av disputerade humanister bakom mig utan tvärtom; forskarutbildning var så främmande i min värld att jag nog inte riktigt förstod vilken konkurrens det var om platserna.
I mitt fall blev det ändå en framgångssaga, för trots alla varningar följde jag en ovanligt rak väg till doktorsexamen. Men jag hade också många gånger varit på väg att ge upp studierna för allt talade ju för att det inte skulle bli så. Mitt budskap med det här exemplet ur livet är därför inte att ”bara man tror på sig själv” eller ”kämpar hårt” så lyckas man till slut, för så tror jag inte att det är. Att få en doktorandtjänst handlar förstås om att ha skrivit en bra uppsats och att ha begåvning – det kan man inte sticka under stol med – men tyvärr också mycket om ren tur. Det handlar också om att rätt professor intresserar sig för det ämne man själv valt. Att utlysningen kommer ut precis i rätt stund och ibland också att man är beredd att även göra en del personliga uppoffringar. Själv fick jag flytta över halva landet.
SCB:s senaste statistik över antalet nybörjardoktorander visar att det tyvärr inte blivit bättre sedan jag var student. Tvärtom har det skett en minskning av antalet doktorandplatser generellt de senaste tio åren. UKÄ rapporterade 2019 om att andelen som påbörjar forskarutbildning halverats under den perioden. Av de som föddes 1978 hade 1,6 procent påbörjat en forskarutbildning senast vid 30 års ålder medan det bland födda 1987 var 0,8 procent. Årets statistik visar att bland de födda 1990 är det bara 0,6.
Inom humaniora är minskningen dock inte ny. Där skedde det stora tappet 1998 när Tham-reformen infördes (i korthet: krav på full finansiering för den som går forskarutbildning), vilken däremot inte påverkade de andra forskningsområdena lika mycket. Fallet har därefter fortsatt, troligtvis som ett resultat av lärosätenas allt stramare budgetar.
När jag själv påbörjade forskarutbildning, år 2008, var det 200 som antogs inom humaniora och konst, att jämföra med 306 bara sju år tidigare och 426 när statistiken började föras 1973. År 2020, som de nu i somras redovisade siffrorna gäller för, påbörjade 160 doktorander forskarutbildning inom området humaniora och konst. Det är knappt 5 procent av det totala antalet nybörjardoktorander och att jämföra med de 1 080 personerna som började inom medicin och hälsovetenskap eller 730 i naturvetenskap.
Sådana siffror kan skrämma bort intresserade studenter och är därför tråkiga att behöva redovisa. Särskilt om man betänker att de här 160 platserna ska fördelas på de minst 26 möjliga forskningsämnen (de olika språkområdena då inte ens inkluderade) som räknas till området humaniora och konst i Sverige. Stirrar man på den statistiken är det ganska lätt att den humaniorastudent som drömmar om att doktorera ger upp.
Jag önskar förstås att man inte gör det och jag tänker också på flera av mina medstudenter som liksom jag både hoppades och önskade sig en fortsatt akademisk karriär och oroade sig och våndades över den brist på möjligheter man såg, men som jag senare mött igen som doktorander eller lektorer. Humanister brukar vara bra på att finna vägar även till det till synes omöjliga. Men det betyder inte att det inte också behövs tydliga karriärvägar och möjligheter för den forskningsintresserade studenten. Med en stadig minskning av antalet forskarutbildningsplatser behöver det vara en fråga att ta med i strategier för humaniora som allt fler lärosäten skapat (se Humtanks senaste rapport Humaniorastrategier i Sverige) och det kan också behövas en nationell dialog mellan ämnen på olika universitet. Både för återväxten av forskare och lärare i högre utbildning och för att humanistiska studier, för den som är intresserad av en fortsatt akademisk karriär, inte ska kännas som en återvändsgränd.
Lina Samuelsson, lektor i litteraturvetenskap vid Mälardalens universitet och tidigare medlem i Humtank.
Referenser:
Humtank. (2022). Humaniorastrategier i Sverige: Humtank rapport nr 7. Tillgänglig via: http://humtank.se/wp-content/uploads/2022/07/rapport_7_2022_a5_final.pdf
SCB. (2021). ”Universitet och högskolor. Doktorander och examina på forskarnivå 2020”, Statistiska meddelanden, UF 21, SM 2101. Tillgänglig via: https://www.scb.se/contentassets/3ffe482d0c3f4e7b874cbaf433ff9f68/uf0204_2020a01_sm_uf21sm2101.pdf
UKÄ. (2019). ”Halverad andel av befolkningen påbörjar en forskarutbildning”, Statistisk analys, 2019-03-12. Tillgänglig via: https://www.uka.se/download/18.a8c22c2167c579aee513d9b/1552487280623/statistisk-analys-2019-03-12-halverad-andel-av-befolkningen-paborjar-forskarutbildning.pdf
Gästskribent 
Lovisa Brännstedt