Vetenskapsrådets rapport om genomslaget för svensk humanistisk forskning har välkomnats brett inom svensk humaniora. Men det finns anledning att vara skeptisk till att värdera forskning utifrån vad som är mätbart, även när resultatet är smickrande.
Vetenskapsrådet publicerade nyligen en bilaga till sin forskningsbarometer som rapporterade om genomslaget för svensk humanistisk forskning i form av en analys av citeringar. Denna bilaga tillkom efter att rådet fått kritik för att ha exkluderat humaniora i den ordinarie barometern. GD för Vetenskapsrådet motiverade det tidigare beslutet med att ”inget ämnesområde är betjänt av att beskrivas utifrån undermåliga data”. Men nu har man alltså tagit till sig kritiken och utvecklat en metod som bättre passar publikationsmönster för de humanistiska ämnena. Underlaget är fortfarande, som i forskningsbarometern i övrigt, baserad på de publikationer som finns registrerade i Web of Science (WoS), vilken har en erkänt undermålig och framför allt ojämn täckning av humanistiska forskningsfält.
Bilagan har tagits emot väl från flera aktörer inom svensk humaniora, bland annat i ett inlägg här av Humtanks verksamhetsledare Karolina Enquist Källgren och Adam Hjorthén. De båda noterar att mätningen fortfarande har stora begränsningar, men ser positivt på att ytterligare justerade mått ska inkluderas även i framtida övergripande barometrar.
Fördelen med den modell som används i bilagan är att den gör det möjligt att jämföra humaniora i Sverige med humanistisk forskning internationellt, men utan att jämföra med de forskningsriktningar för vilka WoS ger ett mer rättvisande resultat. Principen är att forskningen i andra länder, med undantag för de engelskspråkiga, kan förväntas dras med samma underrepresentation och att jämförelsen därmed görs på förhållandevis rättvisa grunder.
Att rapporten välkomnats har förmodligen att göra med vad den visar, nämligen att svensk humaniora står sig väl i konkurrensen och att andelen publikationer som genererat fler än fem citeringar ligger nästan dubbelt så högt som världsgenomsnittet. Det finns en naturlig tendens att uppfatta mätningar som viktiga när det visar sig att man själv faller väl ut i dem. Lockelsen är stark, och svensk humaniora, som knappt nämns i senaste forskningspropositionen, är sannerligen inte bortskämd med goda nyheter. Det finns dock skäl att motstå denna lockelse. Man kan dela upp det i två problem, varav det första, mindre, problemet är ett tekniskt problem med att få fram ett rättvisande mått på humanioras genomslag. Det andra problemet är principiellt och gäller försöken att kvantifiera forskningens värde överhuvudtaget.
Problemet med den faktiska mätningen, utöver den dåliga täckningen av WoS, är att den är baserad på publikationer och citeringar i närtid. Det forskning som kan förväntas ge genomslag på kort sikt är den som sker inom fält med kortare horisonter, eller som följer vissa för tillfället populära ämnen. Detta har sin funktion, inte minst för de som vill visa på forskningens samtida relevans, men det är svårare att argumentera för att detta ska vara det allenarådande måttet på genomslag i relevant bemärkelse.
Men det finns ännu starkare skäl att motstå tendensen att kvantifiera genomslag överhuvudtaget, och detta är skäl som kommer att kvarstå även om bättre mätmetoder utvecklas. Risken med att demonstrera mätbara framgångar är att det inte kommer leda till bättre förutsättningar och finansieringsmöjligheter för humanistisk forskning överlag. I stället riskerar det att koncentrera medlen till det som råkat få högst poäng vid en mätning. Med tillgång till ett sådant mått kan neddragningar motiveras på allt som inte tillhör den mest framstående forskningen.
I The Score: How to stop playing someone else’s game (2026) beskriver filosofen C Thi Nguyen vad han kallar “value capture”, något som sker när vi utvecklar ett poängsystem för att utvärdera en verksamhet vi redan har en uppskattning av. Det som räknas enligt detta system blir det enda som räknas, vilket underminerar allt annat som gjorde verksamheten värdefull till att börja med. Engines of anxiety: Academic Rankings, Reputation, and Accountability (2016) av sociologerna Wendy Nelson Espeland och Michael Sauder visar hur juristutbildningar likriktats efter det att en ranking infördes. I stället för att locka studenter med sin särart, blir den avgörande faktorn positionen på en lista. Med en drastisk liknelse beskriver Peter Fleming i Dark academia: How universities die hur kolonialväldet i Singapore försöka komma tillrätta med sitt råttproblem genom att betala för inlämnade råttsvansar. Detta fick inte den avsedda effekten att minska råttproblemet, utan att folk började föda upp råttor för att skörda deras svansar. I stället för forskning som strävar efter fördjupad förståelse genom att ta risker, riskerar vi att få forskning som försöker ”citeringsmaximera” – genom att identifiera trender och hålla sig inom de fält där det finns flest personer som kan förväntas citera varandra.
Hela poängen med ett universitet är att ha ett utrymme i samhället där forskare kan forska och fördjupa sig. Där teorier och förklaringar kan utvecklas och den mänskliga förståelsen ökas för sådant som nästan ingen annan bryr sig om. Värdet av ett universitet speglas av såväl djupet och bredden av den kunskap som ackumuleras, och inte bara den forskning som kommer till omedelbar och mätbar nytta. Inte nog med det, förutsättningen för att någon forskning ska kunna få genomslag och göra nytta är att det existerar levande, varierade forskningsmiljöer där folk drivs av att få sin nyfikenhet matad, snarare än via jakt på citeringar och publikationer i högt rankade tidskrifter.
Det principiella problemet med mätningar är att bara vissa saker räknas, och att bara det som räknas betraktas som viktigt nog att finansiera. Humanister har länge kännetecknats av sin motståndskraft mot utvärdering via det reducerbara. Vi bör göra det – också, eller kanske särskilt, när vi smickras av vad dessa utvärderingar säger.
David Brax, filosof och utredare vid nationella sekretariatet för genusforskning
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Magnus Nilsson