I diskussioner om kvalitet inom humaniora ställs ofta krav på mätbarhet mot en betoning på humanioras särskilda värden. Hur avgörs vad som räknas som god kvalitet? Har kriterierna förändrats över tid? Klara Müller tar avstamp i sin nya avhandling och menar att vi måste förstå hur kvalitet förhandlas i praktiken, bortom abstraktioner och forskningspolitiska slogans.
I dagens universitetsvärld fungerar kvalitet som ett centralt begrepp för hur kunskap styrs och bedöms. Den ska säkras genom universitetens löpande utvärderingscykler och kvalitetssäkringssystem, och bristande kvalitet debatteras i forskningspolitiska forum. Enskilda forskare argumenterar för kvaliteten i det gångna årets prestationer under lönesättande samtal. Bakom dessa olika användningsområden gömmer sig dock en mängd av betydelser, eftersom parallella kvalitetsbegrepp har vuxit fram över tid.
Kvalitet kan syfta på ett objekts inneboende egenskaper, en betydelse som går tillbaka till antik filosofi. Med industrialismen fick kvalitetsbegreppet dessutom en koppling till standardisering och kontroll: produkter skulle hålla en jämn och kontrollerbar kvalitet. Inom universitetsvärlden kan ett mer explicit fokus på kvalitet särskilt härledas till perioden från 1980-talet och framåt när styrningsidéer inspirerade av New Public Management fick större inflytande i offentlig sektor. Forskningskvalitet sammankopplades med återkommande procedurer för kvalitetssäkring, utvärdering och konkurrens.
Innan dess fanns dock redan etablerade kulturer för att bedöma forskningens kvalitet – genom seminarier, disputationsakter, eller sakkunnigförfaranden. Med mångfalden av betydelser är det inte förvånande att spänningar mellan olika kvalitetsbegrepp uppstått. Kvalitet kan syfta på både det unika, originella eller excellenta och på det standardiserade, mätbara, eller kvalitetssäkrade. Utfästelser om ”mer kvalitet i forskningen!” kan därför vara lätta att enas kring på ytan, samtidigt som de i praktiken kan referera till både mer unikt och mer standardiserat. Olika historiska betydelser av kvalitet, med relaterade praktiker och platser, lever vidare sida vid sida.
När dessa betydelser möts blir deras inbördes spänningar synliga. När det gäller humaniora har diskussionerna ofta präglats av vad kvalitet i humaniora inte är (standardiserbart, mätbart eller enkelt att utvärdera med bibliometriska verktyg). Det är en viktig och legitim kritik. Men om diskussionen om kvalitet i humaniora stannar där riskerar vi att missa något centralt: att beskriva hur kvalitet ”görs” inom humanistisk forskning.
I min avhandling Quality and the Humanities: Negotiating Research Quality in the Swedish Humanities, 1980s–2020s, har jag studerat ett urval av arenor där forskningskvalitet formas. Det handlar om platser och praktiker där forskningskvalitet legitimeras och produceras, som seminarier och redaktionella granskningsrutiner. På så sätt kan den mer välkända reaktiva kvalitetsförståelsen, som fokuserar på att kvalitet i humaniora inte är enkelt eller mätbart, kompletteras med en mer generativ kvalitetsförståelse med fokus på att förklara det som tidigare beskrivits som komplext eller svårmätbart.
Ett exempel på hur praktiker förändrats över tid är hur kvalitetsgranskning inom svenska humanistiska tidskrifter omformades i och med övergången till formaliserad peer review. Fram till 1990-talet byggde kvalitetskontrollen inför publicering inom många svenska humanistiska tidskrifter på informella processer, som redaktörens råd och informella granskningspraktiker (som att be en kollega längre bort i korridoren om deras omdöme). Kring år 2000 började svenska humanistiska tidskrifter införa formaliserade system för kvalitetsbedömning efter modellen double-blind peer review. Denna förändring drevs främst av nya krav från Vetenskapsrådet via tidskriftsbidraget. Men den visar också att övergången till formaliserad peer review inom svenska humanistiska tidskrifter inte rakt av har lett till att de redan etablerade praktikerna för kvalitet försvann. I stället verkar det nya ha samexisterat med de sedan tidigare förankrade praktikerna för kvalitetsbedömning.
Jag identifierar en utveckling mot ett mer fragmenterat landskap av kvalitet, där olika kvalitetsförståelser, auktoriteter och incitamentstrukturer samexisterar. Exempelvis är seminariet fortfarande en central plats där forskning kvalitetsgranskas, men det verkar i dag sida vid sida med många andra, exempelvis just formaliserad double-blind peer review och olika former av institutionell utvärdering.
Mångfalden av kvalitetspraktiker är särskilt relevant i dagens diskussioner om hur utvärdering bör reformeras. Samtidigt verkar dessa praktiker inom ett publiceringssystem som befinner sig under ökande press, särskilt till följd av förändrade incitament kring publicering och meritering. Många forskare har anpassat sig till ökande krav på publiceringstakt, och konsekvenserna börjar bli synliga inom allt fler vetenskapliga fält. Pressen blir inte minst påtaglig när tidskriftsredaktörer numera tvingas hantera en tilltagande flod av ytliga – men formmässigt korrekta – manus med suspekta referenslistor.
Ett svar på situationen finns i de krav för mer ansvarsfull utvärdering som under senare år har samlats i initiativ som the Coalition for the advancement of research assessment (CoARA) och The Declaration on Research Assessment (DORA). Dessa initiativ har särskilt vuxit ur problemen med förenklande kvalitetsmått. Men om ambitionen är att skapa mer ansvarsfulla former för utvärdering räcker det inte bara att justera befintliga verktyg, utan det kräver också en bättre förståelse för hur kvalitet redan skapas och upprätthålls i den vetenskapliga vardagen.
Från mitt perspektiv handlar det även om att lyfta fram ett alternativt narrativ. Kvalitet i humaniora uppstod inte med införandet av double-blind peer review eller omfattande utvärderingar. I den forskningspolitiska debatten lyfts sällan dessa sedan länge etablerade kvalitetsförståelser som relevanta för framtidens utvärdering. Här kan humanistiska perspektiv spela en viktig roll. Om humaniora på allvar ska bidra till framtidens forskningspolitik behöver vi inte bara kritisera förenklade mått på kvalitet, utan också synliggöra hur humanistiska kvalitetskulturer faktiskt fungerar, och var de kan bidra till den bredare diskussionen om kvalitet.
Klara Müller är forskare inom projektet Humaniora under omställning vid Stockholms universitet. Hon disputerade i november 2025 vid avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö på KTH.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribenternas egna.
Magnus Nilsson 
Humtank