Samtidigt som svenska politiker talar om banbrytande teknik och snävt definierade idéer om innovation har humaniora seglat upp på agendan i Silicon Valley. Techvärldens humanistiska intressen blottar de inre motsättningarna i vår nuvarande kunskapspolitik.
Ibland kommer understöd från oväntat håll. Den 15 februari deklarerade Daniela Amodei, en av grundarna bakom AI-jätten Anthropic, att fler studenter borde läsa humaniora. När programmering och kvantitativa metoder i högre utsträckning kan automatiseras, menar Amodei att kritiskt tänkande, läsförståelse och analytisk förmåga blir alltmer eftersträvansvärda egenskaper. Hon är inte ensam om sin analys. Googlehöjdaren Steven Johnson har talat om en ”humanioras revansch” medan rubriker om hur AI slår mot programmerarjobb blivit vardagsmat. Vad är det som pågår? Har Silicon Valley-mogulerna gått och blivit humanister?
Nja, så är det nog knappast. Utspelen avlöser varandra i den ofta överhettade AI-diskussionen, inte minst hos de ombytliga techföretagen. Och det är också en smula svårt att ta Amodeis humanioraengagemang på allvar när hennes företag i hemlighet piratkopierar och makulerar böcker i industriell skala. Det genuina intresset för kritiska humanistiska perspektiv får nog även fortsatt bedömas som ljummet.
Trots det tror jag att techelitens nyfunna intresse för humaniora kan säga oss något om de motstridiga berättelser om AI och framtiden som just nu sätter ramarna för större kunskapspolitiska frågor. Å ena sidan ser vi Amodeis typ av argument, att AI gör att vi måste uppvärdera generella kompetenser och klassiskt humanistiska kunskaper för att möta en oviss framtid. Detta är också något som efterfrågats av näringslivet i Sverige. Å andra sidan drivs forsknings- och utbildningspolitiken ofta av en rädsla för att ”hamna efter” i ett vagt definierat ”AI-race”, där teknisk spetskompetens och banbrytande teknik är ledorden. Det hela går inte riktigt ihop. Amodeis utspel blottlägger sprickan.
Trots det tar politiken sällan hänsyn till den här typen av osäkerheter, utan ångar på i invanda hjulspår. Den senaste propositionen hade ett smalt fokus på tekniska tillämpningar i synnerhet och STEM i allmänhet. Regeringens nya, och mycket luftigt formulerade, AI-strategi som lanserades häromveckan gör en liknande smal definition av vilken forskning och kunskap Sverige behöver för att vara konkurrenskraftiga. Samma troper återkommer: att ligga före, vara i framkant, inte halka efter. Vart vi är på väg eller varför vi vill dit förblir oklart.
När teknikdeterminismen dikterar villkoren – AI-framtiden är redan förutbestämd och det gäller att hänga med så gott det går – rollsätts humaniora ofta som antingen sur bakåtsträvare eller som ett moraliskt samvete. I en ny essä i Respons visar Jesper Olsson hur humanioras roll är – och har varit – mycket mer mångfacetterad än så. Här framstår AI som något som inte bara har en ”humanistisk dimension” utan på ett mer fundamentalt plan är ett humanistiskt kunskapsområde, med frågor som rör makt, teknik, miljö, språk och kunskapsteori. Samtidigt ser vi enstaka positiva exempel från forskningsfinansiärerna, som i forskningspropositionens krav att ha med samhällsvetenskapliga och humanistiska perspektiv i excellensklustren för banbrytande teknik. Ändå tror jag det finns en mycket mer offensiv roll att spela för humaniora i de här diskussionerna.
Techchefernas humanioravurm är kanske mest ett sätt att skapa hype runt den egna teknikens programmeringsegenskaper. Men den avslöjar samtidigt att teknikutvecklingen och dess konsekvenser är långt ifrån givna på förhand. Det är något att ta på allvar. Humaniora måste inte finna sig i en snäv och gammeldags idé om teknisk förändring. Bortom klichéerna om AI-racets hastighet finns möjligheterna att utveckla en kunskapspolitik som syftar till att forma framtiden, inte att jaga efter den.
Erik Isberg
Postdoktor vid avdelningen för historiska studier av teknik, miljö och vetenskap vid Kungliga tekniska högskolan
Gästskribent 
Magnus Nilsson