Viktigt att värna höskolornas uppdrag när uppgiftsskyldighet föreslås

I dagarna presenterade regeringen vandels-utredningens resultat (SOU 2025:33). Utredningen följer till stora delar de direktiv som regeringen givit och föreslår att utlänningar ska kunna utvisas ur Sverige efter en bedömning av deras vandel, det vill säga huruvida de ”lever på ett hederligt och skötsamt sätt.” Det innebär att grunden för utvisning föreslås bli vidare än enbart brottsligt beteende. Bland annat nämns försummande att betala skulder, alkohol- eller narkotikamissbruk, att ”inte visa respekt för över tid gällande svenska värderingar och handlingssätt” och ”misskötsamhet som samhället i övrigt motverkar.” Även säkerhetshot och ”asocial försörjning” nämns (när en utlänning inte kan förklara hur denne försörjer sig). Även yttranden kan klassas som bristande vandel, men då endast i de fall de är brottsliga. Utredningen föreslår också en generell uppgiftsskyldighet för myndigheter, vilket innebär en skyldighet att lämna uppgifter som kan fungera som underlag för att ge uppehållstillstånd, men också som en signal om att uppehållstillstånd bör återkallas på grund av bristande vandel. Angående högskolorna slår utredningen fast att Migrationsverket har ett behov av mer omfattande information om studenter, utöver den information om deras studieresultat som de redan har tillgång till. Utredningen slår därmed fast att högskolorna ska omfattas av den generella uppgiftsskyldigheten.

Vissa högskolor har bekräftat att de förvarar information som kan vara av intresse för migrationsverket. I utredningen nämns studieresultat, uppgifter om examination, mejladresser, bostadsadress, telefonnummer, kontaktperson till studenten, beslut från disciplinnämnden, information om att studenten inte betalar sin hyra samt information kopplade till stipendier. Det innebär att utredningen för högskolorna föreslår ett mycket mer omfattande uppgiftslämnande än tidigare.

I januari i år ställde utredningen en fråga till landets universitet och högskolor om hur de ser på den generella uppgiftsskyldigheten. Då gick rektorer vid fyra universitet ut och förklarade att de var oroade över kravet att lämna ut privata uppgifter om doktorander och studenter med syftet att utreda deras vandel. Hur skulle universitetet samla in sådan information, och hur skulle begreppet vandel tillämpas som urvalskriterium för den information som skickas vidare till migrationsverket? Lunds universitets rektor menade att vandelsbedömning inte hör hemma i en rättsstat. I ett mejl till P3 Nyheter skriver en av utredningssekreterarna att uppgifterna från universiteten inte är tänkta att användas för en vandelsbedömning. Men när utredningen nu har presenterats listas högskolor som en av de myndigheter som omfattas av den generella uppgiftsskyldigheten som möjliggör en vandelsbedömning.

Utredarna har alltså inte lyssnat på rektorernas invändningar och inte heller på tidigare utredningar som slagit fast att universiteten behöver en stärkt institutionell autonomi. SUHF har till exempel slagit fast att universiteten måste få en organisationsform som skyddar dem mot direkt politiskt inflytande. Högskolornas uppgiftsskyldighet går i helt motsatt riktning. När politiken använder högskolorna för ett syfte som inte är kopplat till högskolornas uppdrag stärks den politiska direktkontrollen. Rektorerna för Uppsalas, Lunds, Göteborgs och Stockholms universitet påpekar att uppgiftsskyldigheten troligen kommer att fungera avskräckande för internationella framstående forskare som planerar en vistelse i Sverige och att svenska högskolor därmed kommer stå sig sämre i den internationella konkurrensen, helt i konflikt med den senaste forskningspropositionens ambitioner. När vandelsbegreppet dessutom definieras i luddiga termer som ”respekt för över tid gällande svenska värderingar” så kan uppgiftsskyldigheten få direkta konsekvenser för rätten till fri forskning. Utländska doktorander vid våra lärosäten måste nu fundera på om deras forskning respekterar svenska värderingar eller om en obetald hyra eller ett studieuppehåll vid exempelvis sjukdom kan göra det omöjligt att fortsätta med forskningsprojektet. Från universitetens håll bör det vara en grundinställning att skydda den akademiska friheten genom att enbart ägna sig åt sin huvudsakliga uppgift: att utbilda och forska enligt god vetenskaplig sed.

Karolina Enquist Källgren, docent och lektor i idéhistoria vid Stockholms universitet och medlem i Humtank.