Universiteten ska samverka. Vilka vetenskapsområden gör det bäst? Det är förstås ingen tävling, men om det blir tävling om detta, som om mycket annat, så bör inte reglerna skapas med andra vetenskapsområdens förutsättningar som förlaga. Det anser Humtanks Linus Salö.
Minns ni fabeln om räven och storken? Den handlar om två djur med olika fysiska förutsättningar för sitt näringsintag, som bjuder varandra på middag – dock på sätt som är djupt ogynnsamma för den andres anatomi. Räven bjuds på mat i ett krus men kan inte äta på grund av avsaknad av lång näbb; storken bjuds i gengäld på mat på ett platt fat där hennes näbb fungerar dåligt (oklart varför, egentligen, men ändå). Ingen blev mätt och glad, stämningen blev dålig, det hade varit bättre att ta hänsyn till varandras begränsningar – ungefär det är väl fabelns sensmoral. Att bryta bröd är ju ingen tävling där man ska bräda varandra.
Vad universiteten gör är förstås inte heller någon tävling. Men mycket som försiggår där drivs av konkurrens – mellan forskare, mellan och inom forskningsområden, mellan och inom lärosäten. Insatser görs, erkännande utdelas – det gäller både individuella forskare och de discipliner och vetenskapsområden de tillhör. Högre utbildning och forskning är i den bemärkelsen ett slags terräng där kamper utspelas mellan grupper och deras olika intressen. Det finns olika förståelser för vad som är värdefullt, och olika grupper lyckas olika väl med att förankra förståelser som är gynnsamma för dem.
Denna logik har inte tjänat humaniora väl. Humaniora tycks göra klokt i att inte tävla mot andra ämnesområden – inte för att stryk väntar men för att spelreglerna brukar ha bestämts av något annat vetenskapsområde. Om man exempelvis utvärderar humanistisk forskning med teknikvetenskapernas kvalitetsförståelser som måttstock, ja då framstår mycken humanistisk forskning som konstig – ibland dålig. Haha, titta på räven!
Det är svårt och otacksamt att snabbt bli bra inom någon annans sport, och rätt ohemult att ens kräva det. Den som inte inser det kan ta del av SVT:s satsning ”Mästarnas mästare”, där idrottsutövare som varit framgångsrika i olika sporter möts för att mäta sina krafter mot varandra. Som i fabeln om räven och storken är deras förutsättningar olika – deras kroppar speglar de krav som ställs på utövare i olika sporter. Grenarna är tänkta att vara atletiskt generiska: de tävlande ska vara snabba, smidiga, ha greppstyrka, snabba reflexer med mera. Ingen skulle komma på att ha hårda slagskott som gren, eftersom det så uppenbart skulle gynna tävlanden med bakgrund i ishockey – om så skulle de flesta förhoppningsvis protestera.
Är det inte lite så det varit inom vetenskapen? Om det nu blir tävling också om vem som är bäst på att samverka, så bör inte samma misstag upprepas – tävlingsreglerna ska inte skapas med vissa vetenskapsområdens förutsättningar som förlaga. Kanske bör vi istället försöka förstå och beskriva vad samverkan så som vi praktiserar det kan vara, och i kraft av det framhålla samverkan som en humanistisk paradgren.
Universiteten ska ju samverka. Allt oftare är det tal om en dubbelriktad interaktion mellan parter, avnämare eller publiker som har ett slags ömsesidigt utbyte av varandra. Gränserna är förstås svåra att dra, men från vetenskapens utkikspunkt kan vi skissera tre relationer.
Relationen vetenskap–näringsliv/industri inbegriper processer varigenom vetenskaplig kunskap kan varufieras, leda till jobb, tillväxt och likande. Här regerar den grabbiga synen på innovation, där riktigt framgångsrika kunskapsutbyten resulterar i sådant som förarlösa bilar (helst byggda i grafen). Denna relation har legat till grund för innovationstanken, och är nog den som har uppmärksammats mest som samverkansform på senare år.
Därefter kommer relationen vetenskap–allmänhet, som ofta kopplas till universitetens folkbildande funktion i samhället. Den har nog förståtts som den primära i relation till vad man tidigare kallade ”tredje uppgiften”. Det är en viktig men tämligen gammalmodig samverkansform, i den meningen att den är enkelriktad och betonar hur vetenskapen kan dela med sig av sin visdom till massorna, exempelvis genom populärvetenskap.
Den sista relationen, vetenskap–politik, är nog minst utforskad eller åtminstone minst uppmärksammad som en del av vetenskapens genomslag och samverkansformer. Den berör bland annat den vetenskapliga kunskapens roll i de sociala processer som leder till politiska innovationer, och de utbyten som där sker mellan universitetsfolk, experter, policymakare, politiker och civilsamhällets representanter.
Vilket vetenskapsområde vinner denna samverkanstrekamp? Teknik- och medicingänget tar hem vetenskap–industri, men får storstryk i de andra grenarna. För vetenskap–politik är det ganska jämnt lopp mellan samhällsvetenskaperna och humaniora. Bäst där är juristerna, så det lag de spelar på vinner. I grenen vetenskap–allmänhet sopar humaniora banan med alla. Se där, humaniora vann! Och då har vi inte ens nämnt relationen vetenskap—konst, humanisternas synlighet i offentligheten eller deras myllande kontakter med samhällets alla skrån.
Linus Salö, docent i tvåspråkighet och verksam vid Centrum för tvåspråkighet, Stockholms universitet, samt Stockholms universitets representant i Humtank.
Kristofer Hansson 
Gästskribent