Straff och ansvar

Till sommaren föreslår regeringen, i strid mot en enig expert- och forskarkår, att sänka straffmyndighetsåldern till tretton år. Det är det senaste och mest långtgående exemplet på att humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning reduceras till ”tyckande” i den offentliga sfären – något som kan avfärdas för att vinna politiska poänger.

I vår fyller min dotter tretton år. Till sommaren kommer hon därför att vara straffmyndig för brott som kan ge fängelse över fyra år, ifall regeringens nuvarande förslag går igenom. I huvudfrågan, om än inte nödvändigtvis detaljerna, har regeringen blocköverskridande stöd från socialdemokraterna.

Eniga är också expert- och forskarsamhället. SVT rapporterar att 70 % av remissinstanserna redan har svarat, och samtliga säger att förslaget bör dras tillbaka. Bland de svarande finns Sveriges kommuner och regioner, kriminalvården, åklagarmyndigheten, polismyndigheten, BRIS, Institutet för mänskliga rättigheter och Akademikerförbundet SSR.

Forskarsamhället är alltså ense – och vi som är forskare vet hur ovanligt detta är – om att förslaget inte bör genomföras. Ändå tycks regeringen villig att gå vidare. Detta säger något om hur politiker ser på humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Genom att bortse från forskningsförankrade invändningar spär politiker på en farlig trend, där forskning avfärdas som ”tyckande” när den i själva verket genererar handfasta resultat. Relevanta slutsatser förkastas som osakliga, eftersom politiker tar sig rätten att själva bedöma vilken kontext som bör beaktas.

Den breda uppslutningen bland politiker är märklig, inte minst eftersom den utredning som ligger bakom förslaget är långt ifrån entydig. Utredningen konstaterar att en lägre straffmyndighetsålder troligen inte kommer att resultera i att brottsligheten minskar, utan tvärtom riskerar att leda till att kriminella nätverk rekryterar barn yngre än tretton år istället. Trots dessa invändningar rekommenderar utredningen att sänka straffmyndighetsåldern. Hela sju av nio (!) experter i utredningsgruppen valde dock att avge särskilda yttranden i vilka de reserverar sig från rekommendationen.

Många av experterna hänvisar till den forskning som finns på området, särskilt från Danmark. Kriminologen Britt Østergaard Larsen med flera har undersökt Danmarks korta försök av sänkt straffmyndighetsålder 2010–2012. Undersökningen visar att de fjortonåringar som dömdes till fängelse inte avskräcktes av ett möjligt fängelsestraff. Tvärtom blev de mer benägna till återfall på grund av de kontakter de fick i fängelset samt ”stämpeleffekten” – ifall andra ser en som brottsling är det svårt att själv hitta fram till andra identiteter. Fjortonåringarna fick därtill sämre betyg och därför sämre framtidsmöjligheter.

I förslaget viftas ovanstående forskning bort med att det danska försöket endast varade i drygt ett och ett halvt åt, och att ”det kan ifrågasättas om det går att dra några säkra slutsatser av effekterna av den danska reformen”. Några argument för att ifrågasätta forskningen ges dock inte.

Den expert- och forskarkår som protesterar är alltså i det närmaste enig: barn bör inte dömas som vuxna. Orsakerna är välkända. Barn saknar det konsekvenstänk som gör att den fulla innebörden av brott går att visualisera (och som också gör att straff fungerar avskräckande), samt impulskontroll, eftersom hjärnan utvecklar dessa förmågor först under tonåren och upp till 25-årsåldern. Det handlar alltså inte om att barn inte har fått lära sig konsekvenstänk eftersom de kommer från stökiga miljöer – även om det förstås inte hjälper. De är ännu inte fysiskt kapabla till det. Därför behöver vi insatser för att hjälpa dessa barn navigera rätt.

Även här finns ett stort tvärvetenskapligt forskningsfält för politiker att luta sig mot (en forskningsöversikt finns här). Genom omfattande forskning vet vi redan att ungdomsbrottslighet stävjas genom ökade resurser till skolor och fritidsgårdar, gemenskapsstärkande åtgärder samt stöd till familjer i utsatta områden. Det är alltså prevention som fungerar, inte straffåtgärder. Men vetenskapligt förankrade reformer skulle innebära långsiktiga satsningar som sträcker sig förbi nästa års val – och kanske är det här som skon klämmer.

Nästa höst arrangerar nätverket Språk och politik den återkommande workshopen Valspråk, där politikernas kommunikation i samband med val granskas. Är det en uppladdning inför valet som vi ser här – en vilja hos partierna att profilera sig som ”tough on crime”? Det vore mer riktigt att beskriva förslaget som ”tough on kids”, eller rentav ”resistant to research”.

Sari Nauman, docent och lektor i historia vid Göteborgs universitet, Pro Futura Scientia Fellow vid SCAS samt medlem i Humtank