Oklar forskningsproposition för humaniora – vem behöver ett bildningslyft?

Så kom då till sist regeringens forsknings- och innovationsproposition, ”Forskning och innovation för framtid, nyfikenhet och nytta”. Den bjöd inte på de utlovande löftena om akademisk frihet, men däremot en lång rad ganska hårt styrda satsningar på aktuella frågor och områden, inte minst de tekniska. Symptomatiskt nog ville journalisterna på pressträffen där propositionen offentliggjordes helst prata om energipriser. Man kan förstås le eller höja på ögonbrynen åt det. ”Håll er till ämnet” uppmanade en journalist sina kollegor. Men även den som läst propositionen slås av att den starka tonvikten på forskningens roll i innovationssystemet lätt leder till en diskussion som handlar om konkurrenskraft, samhällsnytta och en hel del annat. Ordet ”energi” förekommer exempelvis dubbelt så många gånger som ordet ”humaniora”.

Det är högt tempo, friska tag och blandad kompott. Arbetet med propositionen framstår, för att använda ett trendande ord, som rawdoggat, alltså genomfört utan någon djupare planering eller riktning. Mycket blir onekligen sagt i ivern att identifiera angelägna framtidsområden och resurssätta dem. Samtidigt utelämnas åtskilligt, nämligen sådant som rör vad det egentligen innebär att vara en ”ledande kunskapsnation”, vilket är vad regeringen företar sig att Sverige ska vara eller bli.

Just därför är propositionen svåranalyserad för humanioras del. Varje samhällsfråga har som bekant en humanistisk dimension, så satsningar med fokus på samhällets utmaningar och omställningsbehov borde gynna också humanistisk forskning. Den stora medeltillförseln till forskningsråden, särskilt Vetenskapsrådet, innebär också mer medel för humanister att konkurrera om. Att propositionen så markant betonar innovationer är egentligen heller inget problem, eftersom diskussionen om vetenskapens roll i samhället inte längre förs inom ett smalt tillväxtparadigm – även det verkar gått ministrarna på pressträffen förbi. Med dagens breda syn på nyttiggörande av kunskap, sociala och kulturella innovationer, omställning och hållbar tillväxt – ja, då är humanioras potential att bidra självklar.

Å andra sidan innebär styrningen att propositionens syn på angelägen kunskap – grundat i slentrianmässiga föreställningar om excellens och ett socialt ointresserat innovationsbegrepp – att regeringen på ett påtagligt sätt premierar vissa vetenskapsområden. Till dessa hör dessvärre inte humaniora eller humanvetenskaperna i vidare bemärkelse. I den meningen är propositionen tråkig läsning för alla som värnar kunskap, bildning och annat som ”en ledande kunskapsnation” rimligen också satsar på. Ett litet symboliskt ”bildningslyft 2.0” räddar inte anseendet härvidlag, eftersom det infogas som en eftergift till en tämligen enfaldig syn på Sverige som ingenjörsland som i övrigt ska dominera den forskningspolitiska visionen. Ja, det är inte bara satsningar på humaniora som saknas, utan även en förståelse för områdets betydelse och bidrag. Här verkar det snarast vara regeringen som behöver ett bildningslyft och en påminnelse om att det är en mångfald av kunskapsformer som har byggt vårt samhälle, och som vi alla behöver inför framtiden.

Humtank kommer att återkomma med fördjupade analyser av och kommentarer på den forskningspolitik som nu ska gälla under de kommande åren.

Linus Salö och Lovisa Brännstedt, verksamhetsledare för Humtank

Adam Hjorthén och Kim Silow Kallenberg, tillträdande verksamhetsledare för Humtank