Coronapandemin fick nutidsmänniskan att se sig själv i spegeln. Men vad var det hon såg? Kanske gick det upp för henne att medmänsklighet på ett märkligt sätt hade blivit en fråga om att isolera sig. Men ensamheten fick henne också att fundera djupare över vad det innebär att vara människa, och om människans relation till inte bara sina medmänniskor, utan även till naturen.
Under pandemin har humaniora fått en delvis ny betydelse. Det går nämligen inte längre att blunda för att hälsa och ekologi har en kulturell dimension och intimt hänger samman med frågor om moral och livsåskådning, om människans existentiella självförståelse och plats i historien och universum. Oavsett vilken sensmoralen blir när pandemin klingar av finns det dock ett djupgående problem i den västerländska kulturen, där även humaniora har ett medansvar.
Humaniora – i meningen språk- och historieinriktad humanvetenskap – och humanism – i egenskap av en livshållning som upphöjer människovärdet – är naturligtvis inte samma sak. Förlagan till modern humaniora, studia humanitas-rörelsen i renässansens Italien, kännetecknades av ett intresse för språk, historia och moralfilosofi, ledsagad av slagordet ”Tillbaka till källorna!”. Men det handlade inte bara om ett förhållningssätt som genljuder även i dagens humaniora, att med utgångspunkt i enskilda kvarlevor diskutera allmängiltiga mänskliga frågeställningar, där man inte sällan använder ett historiskt perspektiv för att ställa kritiska frågor till nuet och öppna nya vägar till förståelse. Studia humanitas förde med sig en ny människobild, som var mer optimistisk, viljestark och skapande. På så sätt finns en koppling till humanismen, såväl den sekulära som den kristna, vilka båda bottnar i en så kallad antropocentrism: Människan är alltings mått eller skapelsens krona.
”Människan är alltings mått: måttet för det varande, att det är, och för det icke varande, att det icke är.” (Protagoras, 400-talet f.Kr)
Antropocentrismen har gett människan möjlighet att utveckla både filosofisk självreflektion och mänskliga rättigheter. Det är bland annat tack vare idén om den mänskliga ”värdigheten” som den utsatta människan kunnat hävda sig mot övernaturlig vidskepelse, rasistisk och sexistisk diskriminering och ett byråkratiskt och teknologiskt utarmande av den mänskliga livsvärlden. Antropocentrismen är emellertid även en delförklaring till miljöförstörelsen de senaste 500 åren och är förmodligen även en högst väsentlig faktor bakom 1900- och 2000-talets olika viruspandemier.
Coronakrisen har visat fram många exempel på mänsklig altruism, alltifrån hur vi försöker hålla avstånd i snabbköpet till vårdpersonalens självuppoffrande insatser på intensivvårdsavdelningarna. Men den mänskliga solidariteten har också visat fram ett fulare ansikte. Det var som om den gängse egoismen på individnivå inte helt eliminerades, utan genom ett dialektiskt språng förvandlades till en egoism hos Homo sapiens som art. I jakten på ett vaccin har läkemedelsföretaget GlaxoSmithKline använt substansen squalen, som utvinns ur hajleverolja. För att göra mänskligheten immun skulle en halv miljon (redan utrotningshotade) hajar behöva slaktas.[1] I en strävan att rädda så många människoliv som möjligt har munskydd, plasthandskar och handspritflaskor förvandlats till en ekologisk bomb. Naturen behöver 450 år på sig för att bryta ned ett enda munskydd och covidskräpet blev på bara några månader en karakteristisk del av hela Medelhavsområdet, överallt där vatten möter land.[2] I en spansk kustort besprutades till och med badstränderna med blekmedel, för att dämpa smittspridningen bland människor, till priset av att allt djur- och växtliv dödades.
En ansvarig spansk lokalpolitiker försvarade användningen av blekmedel med att åtgärden hade ”de bästa av avsikter”.[3] Argumentet förutsätter dels den i västerlandet utbredda etiken att en handling rättfärdigas genom sina intentioner, och inte genom konsekvenserna, dels den ursprungligen judisk-kristna-islamiska idén om människan som skapelsens krona. Men covid-19-pandemin visar att antropocentrismen, där människans behov går före den övriga naturen, inte är ett skydd mot viruset, utan ironiskt nog själva dess orsak.
De makabra marknaderna med exotiska djur i Wuhan har pekats ut som en grogrund för viruset. Dessa marknader har till syfte att välbemedlade människor ska kunna få sin status bekräftad genom att imponera på sina gäster med exklusiv middagsmat. En annan förklaring, till en rent generellt ökad risk att potentiella pandemivirus överförs från djur till människa, är den pågående skövlingen av Sydostasiens regnskogar för att bereda plats för lukrativa palmoljeplantager. När de naturliga livsmiljöerna för diverse exotiska djur – däribland fladdermössen – försvinner, tvingas de flytta närmare människorna för att överleva.
”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” (1 Mos 1:28)
Det är denna idé om människans särställning, att mänskliga behov alltid går först, som även utgör en grundbult i humanismen. Den innebär att människan står över, och därmed utanför, naturen, vilken hon är satt att dominera. Människan är alltings mått och en konsekvens blir att övriga naturen saknar ett eget värde bortom människan. När människolivet är det enda som på detta sätt anses okränkbart, är det svårt att tänka sig hur altruismen ska kunna omfatta fler arter, vilket är helt nödvändigt för att nya SARS-CoV-virus inte ska uppstå i framtiden.
Coronavirusets uppkomst betingas av människans utbredning. Som ensam art behärskar hon idag 40 % av all isfri landmassa och använder mer än hälften av jordens sötvatten. Tillsammans med sina husdjur upptar människan ofattbara 96 % av alla däggdjurs biomassa. En annan följd av överbefolkningen – och en ytterligare betingelse för coronavirusets spridning – är att människor lever allt tätare, vilket leder till att virus blir mer aggressiva. Man kan påminna sig om att människan under större delen av sin historia har levt som nomad, i mycket små familjer. De glesbefolkade nomadiserande folkslag som européer, araber, kineser och andra erövringsfolk stötte på under sin strävan efter världsherravälde, saknade inte bara motståndskraft mot smittkoppor och influensa. Även vanliga förkylningar blev en ny bekantskap.
I samtidens spegelbild har vi inte bara kunnat se hotet från coronaviruset. Själva människan, som indirekt skapat såväl detta som flera andra pandemivirus, framstår i ett avseende även hon som ett virus,[4] kanske det största naturen känner, som förökar sig ohämmat och ödelägger allt annat liv, inklusive sin egen värdorganism, planeten jorden.
Men humaniora – genom sin koppling till humanismen – är inte bara en del av problemet utan kanske även lösningen. Man kan med filosoferna Nietzsche och Latour ställa frågan om något kan behålla sitt värde om det så att säga vilar på en grund som görs värdelös. Kanske är lösningen enklare än vi har trott, både för humaniora och samhället, nämligen att inte göra en så stor skillnad mellan människan och den omgivande naturen, vilket bland annat varit en hörnsten i urfolkens traditionella föreställningsvärldar.
”Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (Luk 12:7)
I synnerhet inom humaniora – under namn som ekokritik, miljöhistoria/miljöhumaniora, djupekologi och posthumanism – pågår nu en spännande teoriutveckling och forskning som utmanar den antropocentriska idén om människans särställning och dess strikta uppdelning i subjekt och objekt. Kan detta leda till en ny humaniora – och en ny människobild? Till en människa som inte bara ser sin egen bild i spegeln, utan hela den vidare planeten, vilket paradoxalt nog kanske gör att hon stärker sitt egenvärde och sin självrespekt.
Kristian Petrov, medlem i Humtank, docent i idéhistoria och lektor i kulturstudier vid Karlstads universitet
Blogginlägget sammanfattar och utvecklar ett av resonemangen i en nyskriven artikel om coronapandemins filosofiska och psykologiska dimensioner: Kristian Petrov (2020), ”När framtiden försvann: Coronakrisens filosofiska dimensioner”, i Kris & kunskap: Ett magasin från Karlstads universitet, Po Tidholm (red.), Karlstads universitet: https://www.kau.se/files/2021-01/KAU_K%26K_210x280_Tillganglig_210118.pdf
[1] Aisha Zahid, ”Coronavirus: Half a million sharks ’could be killed for vaccine’, experts warn”, Sky News, 28/9 2020: https://news.sky.com/story/coronavirus-half-a-million-sharks-could-be-killed-for-vaccine-experts-warn-12083167
[2] Ashifa Kassam, ”’More masks than jellyfish’: Coronavirus waste ends up in ocean”, The Guardian, 8/6 2020:https://www.theguardian.com/environment/2020/jun/08/more-masks-than-jellyfish-coronavirus-waste-ends-up-in-ocean
[3] TT, ”Spansk by försökte virusskydda strand med blekmedel”, SvD, 28/4 2020: https://www.svd.se/by-forsokte-virusskydda-strand-med-blekmedel
[4] Jfr den bakterie- och virusanalogi som den koreansk-tyske filosofen Byung-Chul Han fört fram under coronapandemin, med utgångspunkt i den tyske författaren Arthur Schnitzler: Carmen Sigüenza & Ester Rebollo, ”Byung-Chul Han: COVID-19 has reduced us to a ’society of survival’”, Euractiv, 24/5 2020:
Gästskribent 
Adam Hjorthén