Vetenskapliga framsteg, tekniska stordåd och starka män (och kanske några kvinnor). Så ramas ofta medierapportering om rymdfärder in. Men rymden är del av en större berättelse och har länge figurerat i människans föreställningsvärld som ett framtidens förlovade land, en plats att utforska och erövra. Anna Bark Persson diskuterar hur humanistisk forskning hjälper oss att förstå dessa berättelser. Och vad skulle en bekantskap med Homeros epos kunna göra för nytta?
Den 15 februari förra året sändes rymdfarkosten Odysseus till månen genom ett samarbete mellan den amerikanska rymdmyndigheten NASA och det privata bolaget Intuitive Machines. Syftet var att samla in miljödata inför framtida bemannade månfärder. Händelsen fick mycket medial uppmärksamhet eftersom det var första gången på över femtio år en amerikansk farkost landade på månen – och den första i en privat aktörs regi. Odysseus är på många vis en perfekt representant för 2000-talets nya rymdera som utmärks av intåget av privata aktörer, nya visionära uppdrag (som bemannade färder till månen och Mars) samt nya förhoppningar om att slå mynt av rymden genom sådant som rymdturism och asteroidgruvdrift. Den utmärks också av ett bland rymdentusiaster nytänt hopp om att det är den här gången vi faktiskt kommer löpa linan ut och för andra gången ta de första stegen mot en framtid bland stjärnorna.
Rymden betraktas som ett framför allt vetenskapligt och tekniskt företagande. I och med 2000-talet rymdboom har den också, precis som under kalla krigets rymdkapplöpning, blivit en politisk, ekonomisk och militär fråga. Men som Odysseus namn antyder är rymden också i allra högsta grad ett kulturellt fenomen. En tolkning av namnvalet är att det implicit knyter månfärden till en bredare idé om strövtåg och upptäckande som resultatet av inneboende mänskliga drifter där önskan att ta oss ut i rymden framstår som hårdkodat i vårt DNA. Men det signalerar också vikten av att inte bara förstå rymden i termer av naturlagar, utan som en del av en större berättelse om framtiden.
Kanske är idén om rymden först och främst en berättelse om vad vi föreställer oss att vetenskapen och tekniken är till för. Enligt den feministiska vetenskapsteoretikern Donna Haraway präglas förståelsen av vetenskap och teknik av en episk berättelse som slits mellan storartade löften om en bättre morgondag och att rädda oss undan apokalypsen. Detta syns tydligt i den samtida diskursen om rymden, där exempelvis Elon Musk framhåller sin bas på Mars som både ett löfte om en bättre framtid och ett skydd mot mänsklighetens eventuella undergång.
Men mer än inhyst i en stor berättelse om mänsklighetens framtid eller apokalypsen så är idén om rymden och den teknik och vetenskap som ska ta oss dit formad i första hand av kultur, framför allt litteratur. Bland såväl rymdentreprenörer som Musk och Jeff Bezos, rymdingenjörer och -forskare, astronomer, astronauter, och rymdnördar lyfts science fiction ofta fram som det som inspirerat rymdintresset.
I Dark Skies: Space Expansionism, Planetary Geopolitics, and the Ends of Humanity menar Daniel Deudney att idén om människans fortsatta expansion ut i yttre rymden föregås av science fiction som utgör teknikoptimistiska fantasier som varken kan eller bör omsättas i verkligheten. Deudney är, som titeln på hans bok antyder, kritisk mot idén om rymdens centralitet i människans framtida utveckling, men han har inte fel om sf-litteraturens roll i skapandet och spridandet av denna idé. Robert Crossley skriver i sin litteraturhistoriska översikt om Mars att förståelsen av planeten har skapats i ständig växelverkan mellan rymddata och science fiction: ”the science and fiction of Mars”, som han kallar det. Robert Markley går ett steg längre och pratar om planeten som ”hemsökt” av alla de marsianer, framtida rymdkolonisatörer och encelliga livsformer som skildrats i science fiction sedan slutet på 1800-talet.
För att förstå rymdens ökande betydelse i samtiden måste man ta sig bortom fysik och ingenjörskonst till mer humanistiska frågeställningar. Genom vilka ramverk eller berättelser om tekniska och vetenskapliga framsteg blir rymden betydelsefull? Vilka former av framtidsvisioner möjliggörs genom dem – vilka omöjliggörs? I en tid där rymden alltmer kopplas samman med reaktionär politik och privata vinstintressen och klimatförändringarna härjar är det lätt att avfärda den. Men rymden är en för potent berättelse om framtiden för att helt lämna i händerna på Musk och hans gelikar.
Odysseus landade på månen den 22 februari 2024, sju dagar efter avfärd. Farkosten slog i månens yta hårdare än planerat, bröt ett av sina sex ben, välte och hamnade vilandes på ena sidan. En bara aningen djupare förståelse av den berättelse namnet hämtats ur hade kanske gjort klart att just denna resa till månen redan på förhand var dömd till att bli något av en irrfärd.
Anna Bark Persson, doktor i genusvetenskap och postdoktor i engelska vid Umeå universitet.
Referenser
Crossley, Robert. Imagining Mars: A Literary History. Middletown: Wesleyan University Press, 2011.
Deudney, Daniel. Dark Skies: Space Expansionism, Planetary Geopolitics, and the Ends of Humanity. New York: Oxford University Press, 2020.
Haraway, Donna. Modest_Witness@Second_Millennium. FemaleMan©_Meets_OncoMouse™: Feminism and Technoscience. New York: Routledge, 1997.
Markley, Robert. Dying Planet: Mars in Science and the Imagination. Durham: Duke University Press, 2005.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Sven Anders Johansson 
Humtank