Humaniora som vetenskapsområde blir ibland osynligt, inte minst genom hur institutioner och fakultet inom humaniora benämns. Skulle ordet vetenskap i namnen vara en väg för att kunna synliggöra också för allmänheten att våra discipliner utgörs av forskning?
I våras var jag och lyssnade på en plenarföreläsning på temat Svensk språkvetenskap i DN 1900–2024 som hölls av Henrik Rosenkvist, professor i nordiska språk vid Göteborgs universitet, under konferensen Svenskans beskrivning. Han hade undersökt hur språkvetenskap skrivits fram i DN det senaste århundradet. Ledsamt nog verkar språkvetenskap som begrepp bli mindre frekvent med åren, även om man visst beskriver sådant som utgör forskningsresultat från språkvetenskapen. Man kan därför fråga sig – förstår människor i allmänhet att språkvetenskapen är en vetenskap och att det som skrivs om faktiskt bygger på forskning?
Humaniora blir ofta styvmoderligt behandlat när ekonomiska resurser ska fördelas – om det inte helt osynliggörs, som när Publiceringsbarometern presenterades. Samtidigt som man från politiskt håll med jämna mellanrum lyfter fram vikten av språkkunskaper (även om det främst verkar handla om kulturella aspekter eller svenska som andraspråk) så verkar man glömma att det behövs resurser till forskning och utbildning för att språkvetenskapen ska kunna förbli och utvecklas som just vetenskap.
Kanske är en del av problemet att vetenskapliga ämnen som språk, historia och litteratur ses som allmängiltiga, som något alla kan ha kunskaper om bara genom att tala ett språk, har läst skönlitteratur eller tagit del av ett kulturarv. Vi som forskare i humaniora behöver hjälpa till att visa att vetenskaplig forskning inte är samma sak som exempelvis att kunna ett språk eller läsa många böcker.
En faktor som Rosenkvist lyfte upp i sin presentation var att vi humanister överlag är dåliga på att själva tala om vårt område som vetenskapligt. Ordet vetenskap borde exempelvis finnas i institutions- och fakultetsnamn vid våra universitet och högskolor. Vid Umeå universitet, där jag själv verkar, är det bara delvis sant att institutionerna inom humaniora inte har ordet vetenskap i namnet. Här finns exempelvis Institutionen för estetiska ämnen, Institutionen för idé- o samhällsstudier och Institutionen för språkstudier men även Institutionen för kultur- o medievetenskaper och Várdduo – Centrum för samisk forskning.
Människor i allmänhet verkar inte ha lika svårt att förstå att fysik och kemi är vetenskapliga ämnen på samma sätt som när det rör de humanistiska ämnena. Inte sällan får begreppet vetenskap stå för just naturvetenskap. Jag tänker inte minst på frågesportprogrammet Muren i SVT där kategorin vetenskap representeras av antingen en fysiker eller neurokemist medan en litteraturvetare istället representerar kategorin kultur.
Problemet med att humanistisk forskning glöms, nedprioriteras eller ses som avvikande är stort och behöver hanteras på flera fronter. Men låt oss börja med en som vi vet spelar roll: språket. Genom att tydligt signalera vår vetenskapliga hemvist i institutionsnamn kan vi otvetydigt placera in oss i vetenskapsfacket.
Hanna Söderlund, lektor i svenska vid Umeå universitet och medlem i Humtank
Gästskribent 
Sari Nauman