Kognitionsvetenskapen, Popper och den mätbara kärleken

Från vilka metoder för läsinlärning som bör användas i skolan, till frågan om vad kärlek är – svaren levereras allt oftare av kognitionsvetenskapen. Ett nyckelord i sammanhanget är ”evidens”. Men finns det egentligen någon evidens för den blinda tilltron till ett evidensbaserat vetande?

”Runt om i världen pågår en strid mellan ovetenskapliga och evidensbaserade metoder för skolundervisningen.” Så stod det nyligen i ingressen till en artikel i Dagens Nyheter. Artikeln handlade om den svenska skolan, kognitionsvetenskaplig forskning och uppgörelsen ”med flummet”. En professor i pedagogik, Jonas Linderoth, intervjuades: ”Jonas Linderoth hoppas att den svenska skolan på riktigt håller på att göra sig av med metoder som saknar evidens, och ersätta det med något som fungerar på riktigt.”

Det är som bekant sällan nyhetsrapporteringen eller debatten om skolan är positiv nuförtiden, men i den här artikeln var kontentan, får man nog säga, hoppfull. För nu finns det, uppenbarligen, en lösning på skolans problem, ett slut på allt debatterande: det gäller bara att rensa ut flummet och anamma de evidensbaserade metoderna. De som fungerar på riktigt. Säger det inte sig självt att den det är den sidan som kommer att segra? Snart kommer Sverige återigen att stiga i den globala Pisa-rankingen.

Det finns kanske bara en förlorare i den här historien: humaniora. För vad har vi humanister att tillföra när det som ”fungerar på riktigt” är det som är evidensbaserat? Ja, i en tid när det är kognitionsvetarna som har svaren inskränker sig vår roll kanske till glädjedödarens. För den fråga man som humanist vill ställa är naturligtvis vad som egentligen åsyftas med ”evidensbaserade metoder”?

Redan genom att ställa den frågan riskerar man att ställa sig i flumlägret, så därför kan det vara klokt att luta sig mot något som inte kan avfärdas som flum. Karl Popper till exempel. I sitt klassiska verk The Logic of Scientific Discovery försökte han reda ut hur det egentligen går till när vetenskaplig kunskap etableras. Och en av hans poänger var att en vetenskaplig teori aldrig kan bli sann genom att verifieras. Bara mer sannolik. I det perspektivet framstår själva föreställningen om pedagogiska metoder som är ”evidensbaserade” som underlig. För om vi nu ska tala om evidens, och förhålla oss strikt vetenskapligt, så är det så här, enligt Popper: vetenskapliga påståenden och teorier kan falsifieras, inte verifieras. Och misslyckas man med att falsifiera dem så blir de möjligen mer sannolika, men inte sanna.

Jag tänker på Popper ganska ofta nu för tiden. För artikeln i DN är ju bara ett exempel i mängden på hur kognitionsvetenskap lyfts fram som det sannas garant. (Se även Jenny Bonneviers diskussion av kognitionsvetenskapens roll i den nyligen presenterade utredningen av lärar- och förskollärarutbildningarna.) Jag menar inte att dess landvinningar och upptäckter ska kastas överbord; jag menar bara att det finns gränser för vad som kan förklaras eller bevisas genom att observera vad som händer i våra hjärnor. Ett annat exempel på det är hur det då och då blir en ”vetenskapsnyhet” att forskare nu har upptäckt vad kärlek ”egentligen är”. Man kan studera det i hjärnan, mäta dopaminhalter, iaktta aktiviteten i frontalloben och så vidare. ”När vi känner kärlek till någon aktiveras en del av hjärnan som forskare kallar det ventrala tegmentala området.” Jag har ingen aning om vad det ventrala tegmentala området är, och det är just det som är meningen: som lekman ska man imponeras av att forskarna vet. Det finns evidens!

Men vad är det egentligen de vet? När aktiveras det där området? När vi känner kärlek. Men vad är egentligen det? Eftersom jag en gång skrev en bok om kärlek vet jag åtminstone att det finns mängder av olika definitioner av vad kärlek är. Är det tal om filia eller eros i det här fallet? Och hur har forskarna valt ut sina förälskade, älskande eller kärleksfulla mätobjekt (för att inte tala om kontrollgruppen)? Har de frågat efter personer som sagt sig vara kära och sedan studerat deras hjärnor? (”Jaha, du är kär säger du? Då ska vi se vad vi kan mäta i det ventrala tegmentala området …”) Och hur vet de i så fall att det är kärleken till en partner som orsakar rörelserna i frontalloben vid mättillfället, och inte glädjen över en löneförhöjning, välbehaget över ett träningspass, eller tillfredställelsen över att just ha haft sex med någon annan än partnern? Och är det verkligen så att den kärlek som känns mest, eller resulterar i höjda dopaminhalter, är större och viktigare än den som mer försynt bara finns där, år efter år, utan att göra några större åthävor i det ventrala tegmentala området?

Kort sagt: vad bekräftar egentligen den där undersökningen, mer än den mest banala, glättiga, versionen av vår tids romantiska kärleksideal? I bästa fall visar den hur effektivt vår tids kärlekskod (se Niklas Luhmann, Kärlek som passion: Om kodifieringen av intimitet) inympas i oss alla; hur våra hjärnor har lärt sig av tv-serier, popmusik, reklam och appar att det är viktigt att vara förälskad, och då ska det pirra i hela kroppen, och så vidare. Hade inte en medievetare, en psykolog, en sociolog, en historiker, en litteraturvetare, en etnolog eller för den delen vilken förälskad tonåring som helst kunnat säga något mer intressant om vad kärlek är, än att en viss del av hjärnan aktiveras?

På samma sätt skulle jag säga att det är med de där evidensbaserade metoderna i skolundervisningen. Metoderna kan naturligtvis vara utmärkta, men något säger mig att en genomsnittlig lärare i 60-årsåldern har ganska bra koll på vad som fungerar och vad som inte fungerar – hur vore det att ge dem resurser att sköta sitt jobb istället för att slå kognitionsvetenskapliga banaliteter i huvudet på dem? Är det inte evidensbaserat säger ni? Nej, tack och lov är det mycket i tillvaron som inte är det. Ett samhälle som tror att bara det som är evidensbaserat och mätbart är sant och viktigt kommer snart att bli väldigt dumt.

Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet och medlem i Humtank.

Referenser

Niklas Luhmann, Kärlek som passion: Om kodifieringen av intimitet, övers. Ola Agevall, Malmö: Liber, 2003

Karl Popper, The Logic of Scientific Discovery, Lonodon: Hutchinson, 1959

Anders Johansson, Kärleksförklaring: Subjektiveringens dialektik, Göteborg: Glänta produktion, 2015.