Tidigare statssekreteraren Peter Honneth har utrett lärarutbildningarna på uppdrag av Tidöregeringen. I SOU 2024:81 ”Ämneskunskaper och lärarskicklighet – en reformerad lärarutbildning” föreslår han att de teoretiska och historiska inslagen i utbildningarna minskas och ersätts med bland annat evidensbaserade metoder och kognitionsvetenskap. Idéhistorikern Henrik Bohlin hävdar i den här texten att det behövs mer teori och humaniora i lärarutbildningarna och inte mindre om studenterna ska utvecklas till de självständigt tänkande lärare med eget professionellt omdöme som ett demokratiskt samhälle behöver.
För ett par år sedan var jag på en konferens om breddad studentrekrytering med deltagare från Sveriges universitet och högskolor. Som inspiration presenterades nyligen genomförda projekt för breddad rekrytering och breddat deltagande. Två eller tre entusiastiska medarbetare visade PowerPointbilder på glada studenter och berättade vilka mål de fått i uppdrag att uppnå med projektet, hur de gått till väga och vilka fina resultat de hade fått. Sedan kom nästa projektgrupp och gjorde likadant, och så vidare på samma sätt tills konferensen var slut.
Efteråt kände jag en oro. Håller vi på att bli en nation av endimensionella utförare, oöverträffat kompetenta på att nå alla möjliga sorters mål som andra bestämt, men oförmögna att föra egna genomtänkta resonemang om vilka mål som faktiskt är viktiga att nå? Alla bara genomför. Ingen diskuterar vad det ska vara bra för.
Låt oss som ett tankeexperiment föreställa oss att politiker skulle vilja skapa just ett sådant samhälle. Skolan och den högre utbildningen är bland det första de i så fall skulle behöva reformera. Enligt Högskolelagen 1 kap. 8 § ska till exempel högre studier utveckla förmågan att göra självständiga och kritiska bedömningar och ”söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå”. Däremot står det inget om att studierna ska leda till jobb. Här skulle reformatorerna behöva stryka och lägga till i lagtexten. Om de sedan tog itu med utbildningen av lärare skulle de ge en utredare i uppdrag att föreslå att sådant som vetenskapsteori och historiska perspektiv på skolan stryks och ersätts med praktiskt inriktade moment om hur lärare snabbast och effektivast kan nå olika mål i läroplanerna. En färdigutbildad lärare ska veta hur man bäst genomför det som politikerna har bestämt. Punkt.
Kanske är det bara en tillfällighet, men i utredningen ”Ämneskunskaper och lärarskicklighet – en reformerad lärarutbildning” (SOU 2024:81) föreslås just den sortens förändringar. Det finns för mycket teori och för litet praktik i lärarutbildningen, anser utredaren. Studenterna ska ”tillägna sig en förståelse eller insikt om någonting, reflektera, bearbeta och diskutera en fråga eller ett innehåll, eller anta ett kritiskt förhållningssätt”. En del av utbildningen har till och med ”en utpräglad idéhistorisk karaktär”. ”Studenter som utredningen har talat med” (oklart hur många) tycker det är svårt att omsätta sådan kunskap i undervisningspraktiken (s 298-299). Vad bör göras? Avskaffa teorin, föreslår utredaren.
Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på bristande förståelse för värdet av humanistisk kompetens i samhället – att man faktiskt blir en bättre yrkesutövare som bland annat lärare genom att studera historien, diskutera filosofiska texter från antiken, och annat som humanister lär ut.
Det betyder inte att kritiken är tagen ur luften. Som lärarutbildare sedan drygt tio år vet jag hur svårt det faktiskt kan vara att på djupet förstå teorier om exempelvis lärande och tillämpa dem på konkreta situationer, speciellt för studenter med dåligt akademiskt självförtroende. Dessutom finns det alltid skrämmande mycket som inte hinns med i en utbildning. Någon har uppskattat att lärarutbildningarna skulle behöva förlängas till 14 år för att ge full yrkesförberedelse. Det förstår studenterna, och naturligt nog blir de stressade av det.
Ändå tror jag det är mer teori och mer humaniora som behövs, inte mindre. Inom lärarutbildningen på Södertörns högskola arbetar vi för att stärka det vi kallar utbildningarnas bildningsprofil. Det handlar bland annat om att förstå den bildningsteoretiska traditionen, att utveckla sitt samhällsengagemang för att sedan kunna främja elevers intresse för demokratiska beslutsprocesser, att träna den ”narrativa empatin” genom att läsa om andra människors erfarenheter och levnadsvillkor, och att utveckla det professionella omdömet, förmågan att inte bara följa order uppifrån utan att en egen vision av läraruppdraget som grund ta självständiga beslut i yrkesutövningen. Det är en svår uppgift, delvis på grund av att de bildande momenten ofta är de första som stryks när högskolan sparar. Men vi tror att det är sådant som behövs för en långsiktigt hållbar demokrati och inte att alla lär sig springa ännu snabbare mot avgrunden.
Henrik Bohlin, professor i idéhistoria och sammankallande i lärarutbildningens bildningskommitté, Södertörns högskola.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Kristofer Hansson