Kan bloggande och monografiskrivande vara en fruktbar kombination för humanister? Vilka läsare når man genom respektive kanal? Och vilket värde tillskrivs dessa skilda kommunikationsformer i dagens forskarsamhälle? I ett gästinlägg på Humtankbloggen resonerar historikern David Larsson Heidenblad om skrivande och forskningskommunikation och menar att fler humanioraforskare nog borde ta upp bloggandet!
Humanistiska forskare publicerar sig på många olika sätt. Vi skriver böcker, artiklar, antologikapitel och essäer. En del av oss skriver också blogginlägg. Vad som väger tyngst meriteringsmässigt är inte alldeles självklart. Inom många ämnen råder det delade meningar. Inte sällan går gränsen mellan olika forskargenerationer.
Mitt eget ämne, historia, är av tradition ett bokämne. Doktor blir man genom att skriva en avhandling. Docent genom att skriva en andrabok. Professor genom att skriva en tredje. Riktigt så enkelt är det givetvis inte. Men på ett ungefär är det så det har varit. För tjugo–trettio år sedan hade det varit svårt att bli professor på att enbart skriva artiklar i internationella tidskrifter. Så arbetade inte historiker. Vägande bidrag skrevs i form av böcker. I dag är situationen mer oklar.
Själv blev jag i höstas docent utan att ha skrivit någon andrabok. Jag har i stället publicerat min forskning i tidskriftsartiklar. Detta arbetssätt hade jag ingen erfarenhet av när jag disputerade 2013. Jag hade då aldrig genomgått en reviewprocess och aldrig skrivit på engelska.
Ganska snabbt insåg jag dock att artikelskrivande var ett arbetssätt med många fördelar. Inte minst för unga forskare som varvar olika typer av korta anställningar med föräldraledigheter. Det korta formatet gör nämligen att saker tenderar att bli färdiga. Projekt tar slut. Inte bara projektmedel.
Men artikelskrivande har självklart också sina begränsningar. Allt går inte att underbygga på 20–25 sidor. Ibland räcker det inte med en enda ”killer point”. Man vill lyfta fram flera och relatera dem till varandra. För detta krävs det längre format som en vetenskaplig monografi erbjuder.
Själv tycker jag att de kommunikativa aspekterna är ännu viktigare. Vetenskapliga artiklar blir i bästa fall lästa av andra forskare. Monografier kan, om det vill sig väl, nå betydligt fler. Inom historieämnet är det inte ovanligt att en välskriven avhandling om ett någorlunda intressant ämne får medial uppmärksamhet. Med andraböcker och professorsböcker är möjligheterna ännu större. Formerna är friare och författarens självförtroende vanligen större. Därmed kan saker sägas med färre ord. ”Lose a sentence, gain a reader”, som det heter.
Men hur gör man då för att skriva en andrabok? Hur går det i praktiken till? Vem gör det? Under vilka anställningsformer? I vilken ålder? Ja, den här typen av frågor började jag för ett par år sedan diskutera med min kontorskamrat Cecilia Riving. Vid tidpunkten var vi båda föräldralediga och mycket väl medvetna om att tid var en högst begränsad resurs. Under en barnvagnspromenad i Dalby började våra tankar ta form.
En spaning som kom upp var hur ovanligt det var med kvinnliga historiker som skrev andraböcker. Särskilt gällde detta kvinnor med barn under 10. Under vår promenad hade vi svårt att komma på någon. Med män förhöll det sig annorlunda. För dem tycktes det gå att kombinera småbarnsliv och bokskrivande. Promenaden mynnade ut i att vi bestämde oss för att anordna ett seminarium om andraboken, dess förutsättningar och villkor.
Seminariet gick av stapeln vårterminen 2017. Vi bjöd in en panel av andraboksförfattare som fick berätta om sina respektive forsknings- och skrivprocesser. Det var ett välbesökt seminarium med kloka inlägg och goda diskussioner. För mig gav det mersmak. Jag insåg att det här var frågor som vi borde diskutera mer.
En idé som föddes var att starta upp en forskarblogg om akademiskt skrivande och arbete, med specifikt fokus på just hur en andrabok blev till. Min idé var att göra detta parallellt med att jag skrev min egen andrabok. Genom att dokumentera processen offentligt tänkte jag använda bloggen för att synliggöra frågorna och väcka diskussion.
Idén mognade länge och i februari 2019 gjorde jag slag i saken och startade upp bloggen ”Ett år av akademiskt skrivande”. Det har, än så länge, varit oerhört givande och lärorikt att blogga. Dels för att jag själv varit tvungen att få ner min process i ord. Men än mer för att det öppnat upp för samtal med kollegor. Blogginlägg på 500–1000 ord tycks ha ganska goda förutsättningar för att bli lästa.
Dessutom går det fort. Avståndet från skrivande till läsning är kort. Det tar inte ett halvår att skriva manus. Det tar inte ett halvår att få reviewkommentarer. Det tar inte ett halvår av redigering och sättning innan texten går i tryck. Det tar inte ytterligare ett år innan någon – kanske – säger något om det man skrev. Nej, det jag skriver i dag kan bli läst imorgon. Över lunch kan en diskussion vara igång.
Allt detta gör bokskrivande och bloggande till en, vill jag mena, utmärkt kombination. Där bokskrivande närmast är urtypen för ”delayed gratification” så är bloggande mer 2000-talsmässig ”instant gratification”. Något som akademiker vanligen endast kan få genom att föreläsa eller undervisa.
Dessutom tror jag att den här typen av bloggar, som sätter akademiskt arbete och skrivande i fokus, är viktiga att få till stånd i en svenskspråkig kontext. Det finns i dag ett stort utbud av riktigt bra engelskspråkiga bloggar. Mina egna favoriter är patter och The Research Whisperer. Men den akademiska verklighet de skriver om är inte riktigt densamma som den vi svenska humanister verkar inom. Det finns ett behov av fler röster. Det vetenskapliga samtalet skulle må bra av fler bloggar!
David Larsson Heidenblad, docent i historia vid Lunds universitet
Linus Salö 
Hanna Söderlund 
Anna Friberg