Epidemier har fler dimensioner än de som direkt relaterar till kunskaper inom natur- och samhällsvetenskap. De berör också människan som kulturell och psykologisk varelse. Ett sätt detta kommer till uttryck på är i hur vi försöker begripliggöra och tolka infektionssjukdomar och deras förlopp och att det då finns en risk att de som uppfattas som främlingar eller avvikande skuldbeläggs.
Det var nog många av oss som i början av den pågående pandemin inte riktigt förstod allvaret i situationen och i hur stor utsträckning covid-19 skulle komma att påverka världens samhällen. I backspegeln kan det betraktas som obetänksamt med tanke på att vi faktiskt besitter en hel del kunskaper om hur epidemier tidigare har påverkat riktningen på historien. En av de första att uppmärksamma detta var historikern William H. McNeill i boken Plagues and Peoples (Farsoterna i historien), som utkom första gången 1976. Epidemier har sett olika ut och fått olika slags konsekvenser. Vissa har varit oerhört dödliga, vissa har varit mycket smittsamma och vissa har i första hand drabbat den unga delen av befolkningen och på så sätt skapat problem för de drabbade samhällenas överlevnad. Trots dessa olikheter har epidemier en sak gemensamt, att de inte endast är biologiska fenomen utan även kulturella. Vi människor tolkar och försöker begripliggöra dem. Ett illustrativt exempel är den spanska erövringen av Mexiko under inledningen av 1500-talet. McNeill lyfter fram de förödande konsekvenserna av att den inhemska befolkningen saknade immunitet mot de virussjukdomar som spanjorerna förde med sig. Det faktum att virusangreppen snabbt dödade en stor del av den inhemska befolkningen bidrog, enligt honom, till att de relativt få och dåligt rustade spanjorer kunde besegra det omfattande aztekiska riket, först militärt och därefter kulturellt. Men för att förstå erövringen bör vi, enligt honom, även begrunda det psykologiska övertag som skapades när endast den inhemska befolkningen drabbades och gudarna tycktes står på erövrarnas sida varvid tilltron till de egna trosföreställningarna och institutionerna rubbades.
I det ovanstående exemplet spelade virussjukdomar angriparna i händerna, men ofta blir det tvärtom för dem som betraktas som potentiella smittbärare. En aspekt av epidemier som kulturella och psykologiska fenomen handlar nämligen om skuldbeläggande – vi tycks vilja att det ska vara någons fel. Historiker och etnologer har lyft fram hur epidemier, vid mer än ett tillfälle, har utgjort en gynnsam mylla för stigmatisering av dem som uppfattas som främlingar eller avvikande. Det är nödvändigtvis inte epidemierna i sig som skapar främlingsfientlighet, men de riskerar att förstärka redan existerande tankefigurer.
Dick Harrison visar i boken Stora döden: Den värsta katastrof som drabbat Europa hur digerdöden katalyserade de antisemitiska tankefigurer som hade vuxit sig starka i Europa redan vid 1000-talet. I människornas iver att hitta både en förklaring och syndabock blev judarna en tacksam måltavla: de anklagades för att medvetet ha spridit smittan i syfte att förinta alla kristna och många judar dödades, inte sällan genom att brännas på bål. Epidemier drabbar således inte endast i form av död och sjukdom. Det är lätt att tro att vi har blivit visare sedan medeltiden och att liknande skuldbeläggning inte skulle kunna ske i dag. Tyvärr är det inte så enkelt. Sjukdomsutbrott och andra kriser är även i vår samtid något som kan leda till stigmatisering och skuldbeläggande av de som uppfattas som främlingar och/eller avvikande. Ibland är skuldbeläggandet avsiktlig, ibland inte. I boken The Kiss of Death: Contagion, Contamination and Folklore av Andrea Kitta diskuteras bland annat hur epidemiologer, vars främsta syfte är att stoppa smittspridningen, faktiskt också kan bidra till stigmatisering av platser och människor i sin jakt på att hitta ”patient zero” och virusets ”ground zero”.
När det gäller viruset covid-19 har allas våra blickar riktats mot Kina och Wuhan. Idéhistorikern Andreas Önnerfors lyfter i en ny rapport Konspirationsteorier och covid-19: mekanismerna bakom en snabbväxande samhällsutmaning fram hur det under pandemin har skapats en berättelse där just Kina har gjorts ansvarigt för smittämnet, sjukdomen och även spridningen av densamma. Denna berättelse har över hela världen följts av rasistiska stereotyper som drabbat personer med asiatiskt utseende.
Vilken betydelse har då stereotyper av detta slag? Att döma av rapporter från USA som visar på en brant uppgång av hatbrott mot asiater i landet efter pandemins utbrott är konsekvenserna allvarliga. En rapport från människorättsgruppen Stop AAPI Hate vittnar om såväl verbala trakasserier som misshandel. Våldet mot asiater, som i vissa fall resulterat i att människor mist sina liv, har utlöst både demonstrationer och nationell debatt i USA.
En slutsats som kan dras från exemplet är att oberoende av om utpekandet av Kina är relaterat till konspirationsteorier, eller ett sakligt identifierande av ”ground zero” tycks det uppstå ett problem med kollektivt skuldbeläggande av en stor grupp människor. En viktig fråga är hur samhället kan motverka tendensen att skuldbelägga vissa grupper? En åtgärd som brukar lyftas fram är källkritik. Det är bra, men är det tillräckligt? Kan man exempelvis vara källkritisk utan annan kunskap? En långsiktig motåtgärd mot skuldbeläggande kan vara att samhället skapar allmänt goda förutsättningar för att så många som möjligt bereds utbildning i ämnen som lyfter fram människan som kulturell och psykologisk varelse.
Christina Johansson, docent i Internationell migration och etniska reaktioner och Malmö universitets representant i Humtank.
Gästskribent 
Adam Hjorthén