Daniel Andersson: Norrland och de humanistiska perspektiven

En plats fylls med innehåll genom berättelser och språkliga representationer: betraktaren ser platsen genom dessa språkliga raster. Ibland är det den utomstående betraktaren som kanske får mest legitimitet, och tillåts prägla även den inhemska blicken. Daniel Andersson, professor i nordiska språk med inriktning mot nordskandinaviska studier vid Umeå universitet, betraktar Norrland förr och nu utifrån just dessa utomståendes blickar, och efterlyser ett mer självständigt norrländskt platsskapande.

Norrland är plötsligt en landsända i ropet. Med rekordlåg arbetslöshet, gigantiska industrisatsningar ramas denna del av Sverige allt oftare in i termer av grön eller hållbar industrialisering eller omställning. (Det gröna eller hållbara är då exempelvis vindkraft, batterifabriker, fossilfri stålproduktion eller skogsbruk.)

Det finns åtskilligt att kritisera i det som sker idag, inte minst från ett urfolksperspektiv, men i detta korta inlägg tänker jag fokusera på en specifik mekanism jag tycker mig se i det skapande av Norrland som plats som pågår. Jag vill zooma in på det faktum att många av berättelserna, benämningarna och perspektiven kommer utifrån, och att vi som bor här i norr, nu som tidigare, är väl snabba att internalisera dessa utifrånperspektiv. Jag saknar ibland ett aktivt skapande av norra Sverige som plats, som också tar sin utgångspunkt här, inte i de utomståendes blick.

I en kommande bok skriver jag om språkligt platsskapande i norra Sverige, med naturen i centrum. Jag fokuserar där på nybyggarkolonisationen under 1700- och 1800-talet, med utgångspunkt tagen i forskningsfältet Settler Colonial Studies. Och jag tänkte här hämta ett exempel därifrån i syfte att belysa fenomenet med den utomstående betraktarens blick.

Närmare bestämt vill jag bege mig till mitten av september 1827, då, ett resesällskap bestående av Daniel Hogguér, före detta ryttmästare i svenska armén, och två franska adelsmän sammanstrålade med den unga missionären Petrus Læstadius hos Pastor Fjellström i prästgården i Arjeplog. Hogguér och fransmännen hade rest upp till norra Sverige för att där få vistas bland samerna, ”som mer än något annat folk i Europa leva efter naturens lagar”. Citatet är hämtat från Harry Blombergs svenska översättning (1928) av Hogguérs reseskildring Reise Nach Lapland Und Dem Nordlichen Schweden (1841), i vilken han skildrar resan.

Hogguér var dock inte den enda som förde bok över händelserna – Petrus Læstadius hade redan innan han tillträtt tjänsten som missionär tagit upp subskriptioner på en kommande reseskildring, en skildring som gavs ut 1831 under titeln Journal af Petrus Læstadius för första året af hans tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken, och som kom att bli en hyllad och omtyckt skrift.

Ett lyckligt sammanträffande är att båda dessa skribenter var för sig valt att skildra tiden de reste tillsammans under hösten 1827.

När Petrus Læstadius, efter en strapatsrik färd, fått med sig resenärerna högst upp på fjället Barturte, för att de där ska få beskåda utsikten, nås i Læstadius narrativ ett slags crescendo:

Jag ville föra herrarne till den öfversta kammen af fjellet, hvarifrån man har utsigt både norrut och söderut; de, som tyckte sig trötta af dagens mödor, tyckte, att det började blifva långt; men jag var ihärdig och vann målet. De blefvo ocksa rätt nöjda med sin möda, när de kommo fram. I ett ögonblick höjde sig den nordliga verlden med sina majestätiska fjellar och mötte våra ögon. Fransmännen utbrusto: Voila une vue de Suisse! C’est charmant! (Lastadius 1931, s. 461f.).

Laestadius redogör nöjt för resenärernas reaktioner och stämningen är uppsluppen.

När läsaren av Hogguérs bok når fram till exakt detta tillfälle, där uppe på berget, är det dock en annan känsla som tillåts ta överhanden. Hogguér lyfter förvisso först fram den vackra vyn, men han noterar direkt därefter att det saknas bebyggelse och mänsklig närvaro, att inget annat finns att se än ”karg förkrympt vegetation”. Han försöker fånga in och skildra stämningen, och då är det i stället melankoli som dominerar:

Här är naturen allvarlig, vild och vemodig, här har civilisationen ännu ej satt några spår, ty man ser sällan några antydningar om mänskligt liv i dessa ödemarker. Denna omätliga ensamhet och åsynen av den storartade naturen, denna dödstystnad– allt gjorde ett obeskrivligt melankoliskt intryck på oss alla. Vi försjönko alla i dyster och stillatigande åskådan och var och en skyggade för att bryta tystnaden. Mycket skulle jag ha givit för att få höra aftonringningen i en avlägsen by, en gårdvars skall, den harmoniska och vänliga klangen av en koskälla, kort sagt: vilket som helst budskap om att människor, civiliserade människor, bodde i närheten (Hogguér 1928, s. 107f.)

Petrus Læstadius skrev sina båda journaler (bok nr 2 utkom 1833) med ett inifrånperspektiv; han försöker skildra sin landsända, sitt folk, för resten av Sverige. Han utgår ifrån en tidstypisk (och så klart djupt problematisk) kulturhierarkisk världssyn, och han vill visa vägen framåt, bana väg för det han ser som utveckling och framsteg i norr, nämligen uppodling och införandet av den för honom högsta kulturformen, dvs. det agrara samhället.

Och vid flera tillfällen, som i fallet med scenen uppe på Barturte, träder han in i de utomstående betraktarnas perspektiv, och ger läsaren deras syn, och deras upplevelser av platsen.

Det är naturligtvis inte deras röst som kommer till tals – det illustreras väl av exemplet jag just anfört – utan det är fortfarande Petrus Læstadius vi lyssnar till, men nu i formen av hans föreställningar om den utomståendes blick. Dessa föreställningar om den utomståendes blick intresserar mig, eftersom jag tror de berättar mycket om Petrus Læstadius själv, och hans sätt att fylla platsen med innehåll och betydelse.

Just detta exempel, där vi för ovanlighetens skull har en alternativ källa att jämföra med, illustrerar också att föreställningarna om de utomståendes blick inte alltid korresponderar mot vad de faktiskt ser.

När vi som bor här i dag försöker förstå norra Sverige som plats, fylla den med innehåll och betydelse, gör vi som Læstadius gjorde. Vi försöker föreställa oss hur vi ser ut för andra. Dessa föreställningar blir sedan del av vår egen platskänsla (på engelska ofta sense of place), och därmed en viktig del av själva platsen. Vi blir själva till i mötet med andra, eller i det här fallet, i mötet med vad vi tror om de andra.

Och det är just här jag då och då saknar eftertanke och kanske även introspektion. Kanske är det upp till oss inom de humanistiska vetenskaperna att ta mer plats i diskussionen, och hjälpa till att ställa de kritiska frågorna?

Vilka är dagens främmande resenärer i Norrland, och vilket fjäll har vi tagit upp dem på? Vad föreställer vi oss att de ser? Är det turister, inflyttare, eller kanske politiker från huvudstaden eller Bryssel som står där på berget med oss? Eller gruvprospektörer, vindkraftsingenjörer och batterifabrikörer?

Finns det alternativa sätt att bygga upp Norrlands platsskapande berättelser, där vi tar lite mindre hänsyn till de utomståendes blickar, och i stället berättar själva, för varandra. Där vi själva fyller platsen med innehåll och betydelse?

Daniel Andersson, professor i nordiska språk med inriktning mot nordskandinaviska studier, Umeå universitet.