Lokalkostnaderna för Riksarkivets filialer anses vara för höga. Samtidigt kan man utan vidare bygga nytt för hundratals miljoner kronor. Det som pågår är ingen besparing, utan en överföring av skattemedel från arkivsektorn till bygg- och IT-branschen.
Riksarkivets filial i Östersund hotas av nedläggning, rapporterar fackförbundet DIK:s medlemstidning Magasin K. Lokalkostnaderna för det tidigare landsarkivet, grundat 1928, anses vara för höga. Men problemet stannar inte i Östersund. Vartefter hyreskontrakten löper ut kommer även närvaron i Göteborg, Uppsala, Vadstena och Visby att utvärderas. Detsamma gäller Malmö, Stockholm och Karlstad, som har statliga arkivuppdrag på kontrakt. Efter en sådan storrensning kan det bli så att staten om något decennium endast har kvar arkivinstitutioner i Arninge norr om Stockholm, Härnösand och Lund.
Istället för att finnas på plats tänker sig Riksarkivet att statliga dokument ska finnas på nätet. Sedan Riksarkivets Mediakonverteringscentrum inledde sin verksamhet på 90-talet har man lyckats göra ungefär fem procent av det statliga materialet digitalt tillgängligt för medborgarna. Det vill säga de som har tillgång till bra datorer, några andra medborgare verkar man inte räkna med.
Samtidigt byggs ett nytt jättearkiv i Härnösand till den nätta kontraktssumman 800 miljoner. Nybygget motiveras bland annat med säkerhetsskäl, men det argumentet känns synnerligen daterat i det nya politiska världsläget. Erfarenheterna från det ryska angreppskriget i Ukraina är att kulturarvsinstitutioner är måltavlor. Att lägga alla ägg i samma korg är ingen vettig beredskapsstrategi.
Statens växande avsättning av dokument behöver förvisso större och bättre lokaler – men varför finns det plötsligt pengar här men inte till de lokala arkiven? Det som pågår är naturligtvis ingen besparing, utan en överföring av skattemedel från arkivsektorn till bygg- och IT-branschen. Att det samtidigt innebär ett angrepp på arkivväsendets demokratiska funktion hoppas vi är en oavsiktlig bieffekt.
Att Sverige i dagens världspolitiska läge stryper medborgarnas tillgång till offentliga arkiv är olustigt, för att inte säga illavarslande. I USA avskedades Colleen J. Shogan, chefen för NARA (the National Archives and Records Administration) den 7 februari i år. Det var NARA som uppmärksammade att Donald Trump behållit säkerhetsklassade dokument i sitt hem efter att han förlorade presidentvalet 2020. Avskedandet är av allt att döma Trumps hämnd på NARA, trots att Colleen Shogan inte var inblandad i rättsprocessen. Medan den här bloggen skrivs väller rapporterna in om Trumps fortsatta angrepp på amerikanska arkiv. Elon Musks ”department of government efficiency” (DOGE) håller på att ta kontroll över statliga databaser, inklusive känsliga personuppgifter. Samtidigt inskränks allmänhetens och forskarnas tillgång till data: information online om till exempel socioekonomisk ojämlikhet, vaccin och LGBTQ+-frågor har släckts ner.
Vi tror inte att de svenska arkivnedläggningarna drivs av samma agenda som i USA. Avsikten är troligtvis inte att blockera medborgarnas tillgång till statlig information för att därmed undergräva förtroendet för demokratin. Däremot är omdirigeringen av verksamheten till IT-lösningar och nya, dyra lokaler del i en omfördelning av statens budget som pågått ända sedan Thatcher-eran. Den offentliga sektorn ska bantas, medan den privata ska gödas. Riksarkivens centraliserade jättebyggnader är därmed släkt med nya Karolinska, som slussade över vårdmiljon efter vårdmiljon till ”konsulter”.
Att analoga arkiv kräver en budget framställs som ett problem, men att även digitalisering kostar pengar talas det tyst om. Riksarkivets lösningar fungerar förvisso bättre än miljardtjuvar som Stockholms stads ”Skolplattformen” och vårdens ”Cosmic” och ”Millennium”, men den inledande skanningen av dokument är bara den första kostnaden. Digital information måste löpande uppdateras och migreras, mjukvara och hårdvara förnyas kontinuerligt. Dessutom kräver manliga IT-tekniker händelsevis bättre betalt än den övervägande kvinnliga personalen på arkiv och bibliotek. En stor kostnad landar också på medborgaren, som förutsätts ha en dator med fräscht operativsystem och snabb uppkoppling. Den som har för lite pengar för att hänga med i utvecklingen får stå utanför, eller ta hjälp av – ovan nämnda underbetalda bibliotekarier.
Vi motsätter oss inte en digitalisering. Men närmare 95 procent av statens arkivmaterial är enbart analog, trots trettio års digitaliseringsarbete. För icke statliga arkiv är den digitaliserade andelen ännu mindre. Riksarkivet måste fortsätta att tillhandahålla tillgängliga arkiv, för alla medborgare, på plats.
Hanna Enefalk, lektor i historia vid Karlstads universitet och medlem i Humtank.
Peter Olausson, lektor i historia vid Karlstads universitet.
Sari Nauman 
Gästskribent