Är våra samtida möjligheter förgångna framtider?

Pågående och tilltagande klimatförändringar, intensifierade geopolitiska spänningar och ökad generativ artificiell intelligens gör att framtiden allt oftare utmålas som ett hot som vi sakta men säkert rör oss mot. Men vad händer om vi vänder blicken mot historiska framtider, kan vi då få syn på de möjligheter som faktiskt står till buds? Kan framtiden öppnas?

Som historiker arbetar jag med det som redan skett, med frågor kring varför något blev vad det var. Redan i grundskolan förbinds historieämnet med en sorts kronologisk karta som ska bidra till orientering, både i relation till det som hänt vid samma tid och till vad som skett före respektive efter det studerade. Det bör erkännas att jag alltid varit usel på just orientering. Kanske är det därför jag dras till tanken att den traditionellt linjära kronologiska kartan inte är hela sanningen.

Historikern Reinhart Kosellecks idé om historisk tid i plural har på senare år blivit alltmer omdiskuterad. Inom det temporalitetsteoretiska fältet förstås tid som bestående av flera skikt vilka inte nödvändigtvis löper linjärt bredvid varandra. Varje tids erfarenheter och förutsättningar påverkar hur det förflutna tolkas och hur framtiden föreställs. Under den så kallade moderniteten fanns i västvärlden en utbredd framtidsoptimism, historien tycktes röra sig från det sämre till det bättre. Idag, med erfarenheter av omvälvande världskrig och omfattande miljöförstöring, är det omvända snarare fallet. Framtiden tycks inte längre bära på ett löfte om förbättring. Dessutom tycks vi ofta leva i olika tider även om vi upptar samma kronologiska tid. Som Koselleck själv uttryckte det: “it is, after all, part of our own experience to have contemporaries who live in the Stone Age.” I stället för att tala om tid i singular bör vi förstå den i plural, som multitemporal eller polykron. Vid varje givet tillfälle finns ett flertal dåtider, nutider och framtider. Den temporala kartan är pluralistisk. Det finns aldrig bara en framtid, utan snarare en mängd möjligheter eller potentialiteter.

Kosellecks mest kända enskilda verk, Vergangene Zukunft, kan översättas till förgångna framtider. I analogi med detta begrepp har sociologen Niklas Luhmann uttryckt en distinktion mellan samtida framtider och framtida samtider. Samtida framtider utgörs av framtider vi kan artikulera i nuet, idéer och tankar som är beroende av hur vi erfar förflutenhet och samtid. Dessa är alltid pluralistiska eftersom människors erfarenheter är mångfaldiga. Framtida samtider är däremot singulära, de består av de framtider som faktiskt blir realiserade. Det är centralt att vi inte förväxlar dessa termer, att vi inte tror att våra samtida framtider är singulära – ändå tycks detta (alltför) ofta vara fallet.

Tänk bara på antropocen, ett begrepp myntat i syfte att beteckna en ny geologisk epok präglad av mänsklig aktivitet. En tid där mänsklighetens avtryck på jordklotet är så omfattande och djupgående att de avsatt spår i jordlagren. Begreppet kräver emellertid en position i framtiden, att vi studerar vårt eget nu som förfluten tid. Det stänger därmed de framtider som faktiskt är möjliga vilket gör att våra handlingsalternativ försvinner. Om vi utifrån en hypotetisk plats i framtiden betraktar mänskligheten som en geologisk aktör i nuet finns en överhängande risk att detta uppfattas som något som inte går att förändra. Framtiden blir därmed skriven i sten, i de geologiska lagren. På liknande sätt förefaller det vara i diskussioner kring generativ artificiell intelligens. Den sägs vara här för att stanna, som om vi inte har något val. Återigen stängs framtiden och nuet reduceras till något som redan har passerat. Våra samtida möjligheter görs till förgångna framtider. 

Medan många andra vetenskapsområden tycks skynda sig för att hinna i kapp framtiden, kan humaniora erbjuda alternativa sätt att förstå mänskliga erfarenheter av tid. Detta ska på intet sätt läsas som en nedtoning av vår tids problem, utan snarare som en tanke: Vad händer om vi tillåter oss att se framtiden som öppen? Kan vi få syn på nya lösningar om vi, i stället för att rusa mot framtiden, vänder blicken mot det förflutna? Att blicka bakåt ger inte bara förklaringar till varför saker och ting är som de är just nu. Genom att förstå tid som ett multitemporalt fenomen kan vi få syn på historiska framtider, det vill säga vad som kunde ha varit och därmed också vad som skulle kunna vara. En bredare och mer komplex tidsförståelse kan bidra med viktiga perspektiv på både dåtidens, samtidens och framtidens möjligheter.

Anna Friberg, docent och lektor i historia vid Linköpings universitet samt medlem i Humtank