Anders Ekström: Kunskapens klimat

Det är ett lite känt men helt enastående ögonblick i svensk vetenskapshistoria. I juli 1898 ser Alfred Nathorst, geolog och specialist på skandinaviska växtfossil, ut över Spetsbergens isvidder. Han befinner sig på en tre månader lång jakt- och forskningsresa i Norra ishavet. Ett av hans studiefält är de arktiska klimatförändringarna. I bergslagren och de stelnade spåren av en försvunnen flora ser Nathorst tidens långa vågor. Men glaciärerna berättar om snabbare förändringar. Fram till mitten av 1880-talet hade isarna vuxit. Tio år senare drar de sig tillbaka. Vad berodde det på?

Den mest tilltalande förklaringen, skrev Nathorst när han var tillbaka i hytten på fartyget, hade formulerats av fysikern Svante Arrhenius och meteorologen Nils Ekholm. Den visade att även små ökningar av mängden koldioxid i atmosfären påverkade temperaturen på jorden. Bara två år tidigare, våren 1896, hade Arrhenius beskrivit sambandet i en banbrytande artikel i Philosophical Magazine and Journal of Science: ”On the Influence of Carbonic Acid in the Air upon the Temperature of the Ground”.

Nathorst var alltså en av de första – ja, kanske var han rentav den förste (ta kontakt om du har tidigare belägg!) – som tillämpade den teoretiska kunskapen om orsakerna bakom den globala uppvärmningen i naturhistorisk fältforskning. Redan på 1890-talet var uppvärmningen mer synlig i centrala Arktis än i trakterna runt Kebnekaise och Sarek längre söderut. Idag är den i vissa delar av regionen sex till sju gånger snabbare än det globala genomsnittet.

Arrhenius arbete kom i början av 1900-talet i skymundan av andra teorier om vad en ny generation glaciologer beskrev som ”klimatförbättringarna” i Arktis. Först i slutet av 1900-talet, ett helt sekel efter Nathorsts observationer av avsmältningen på Svalbard, hade forskningen etablerat den konsensus om klimatförändringarnas orsaker och historiska dynamik som låg till grund för inrättandet av FN:s klimatpanel, IPCC, 1988.

Det dröjde ytterligare ett decennium innan klimatfrågan fick fäste i den politiska och allmänna offentligheten. Ändå är vi bara i början av den utdragna historiska process genom vilken kunskapen införlivas med våra vardagliga föreställningar och handlingsmönster. Min egen forskning har till exempel visat hur väderkatastrofer och klimatförändringar började kopplas ihop mer systematiskt i globala nyhetsflöden för bara ett tiotal år sedan. Det är lätt att förtvivla över att anpassningen går så långsamt, men givet vad den kräver av vår kollektiva föreställningsförmåga har mycket redan skett.

Den insikt som har svårast att få fäste är att omställningen är av en kulturell och politisk och därför mellanmänsklig natur. Likt förlorade kolonisatörer i en dystopisk 1800-talsroman klamrar vi oss fast vid grandiosa löften om tekniska mirakel i en okänd framtid. Men den globala uppvärmningen är inte ett problem som en dag får sin lösning. Den är inte en pandemi som samhällen bekämpar, tar sig igenom och sedan glömmer. Den är inte en kris som kan gömmas bakom andra kriser. Den är en verklighetsskapande förändring av vårt sätt att känna och vara i världen.

Det betyder att klimatförändringarna utspelar sig i den gemensamma tiden. De drabbar olika men angår oss alla. Det hjälper inte att backa in i stormen med händerna för öronen, förbjuda ord, gömma sig för frågvisa journalister eller stämpla klimataktivister som terrorister. De gemensamma livsvillkoren kommer i en överskådlig framtid att formas av utsläppsdepåer som ackumulerats under de senaste 50 åren. Det är vad vi nu åstadkommer med den kunskap vi redan har som är av störst betydelse för dem som kommer efter oss.

Vilka kunskapspolitiska prioriteringar bör det leda till? Vetenskapshistorien visar vad som inte fungerar. Kunskap, lär den oss, är inte ett pris i en tävling eller ett byte i en jakt på begränsade tillgångar. Den är inte en kapprustning, inte heller en annan kapitalism. Kunskap är något så sällsamt som en gemensam resurs som inte förbrukas utan tvärtom blir större och fördjupas ju mer den används, prövas och cirkulerar.

I slutet av 1900-talet, när den ekonomiska och politiska liberalismen gick skilda vägar, reducerades kunskapspolitiken till innovationspolitik. Det var ett kostsamt misstag. Att den idén fortfarande inte brunnit ut framgår av den senaste forskningspropositionen som på misstänkt robotprosa upprepar ordet innovation 393 gånger på i sammanhanget futtiga 170 sidor.

Men samtidsanalysen brister. Vill vi på allvar omfamna idén om att det är kunskapens karaktär av allmänning som driver demokratiska samhällen framåt behöver fokus ligga på reformer för ökad institutionell autonomi och integrering mellan olika kunskapsfält, inte ensidiga tekniksatsningar och ökad politisk detaljstyrning. Först så blir det möjligt att utveckla det kunskapens klimat som ansvaret för den gemensamma tiden kräver.

Anders Ekström, professor i idéhistoria vid Uppsala universitet.

Ekström forskar för närvarande om arktisk naturhistoria i slutet av 1800-talet. Hans senaste böcker på svenska är Tidens återkomst: Pompeji, Johnstown, Fukushima (Ellerströms, 2025) och Det gemensamma: Kunskap och demokrati i ett nytt sekel (CKM förlag, 2023).

Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.