Medicinsk humaniora är ett forskningsfält som verkar ha kommit för att stanna. Bara under de senaste tre åren har det etablerats tre centrumbildningar för medicinsk humaniora vid svenska universitet: i Uppsala, Linköping och Lund. Jelmer Brüggemann och Maria Björkman, båda verksamma vid Centrum för medicinsk humaniora och bioetik vid Linköpings universitet, reflekterar här över humanioras roll i forskning om medicin.
Som verksamma forskare inom det framväxande fältet medicinsk humaniora har vi under många år haft anledning att reflektera över olika betydelser som humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv kan ha för medicinsk praktik och medicinen som vetenskap.
En av de självklara utgångspunkterna inom medicinsk humaniora är att sjukdom är mer än ett biologiskt fenomen. Rent naturvetenskapliga förklaringsmodeller när det gäller att förstå och bemöta patienter betraktas numera som otillräckliga, även bland personer som är verksamma i olika vårdyrken. Humanistiska kunskaper och insikter efterfrågas ofta för att bättre kunna tolka patienters erfarenheter.
Ett exempel på sådana humanistiska insikter är när sjukdomsberättelser, patografier, används för att belysa patientens roll och erfarenheter. Ett annat exempel är när teorier om narrativ, berättande, används för att analysera psykiatripatienters meningsskapande utifrån berättelser om det egna psykiatriska tillståndet.
Humanistiska kunskaper efterfrågas även för att på bättre sätt kunna förstå vårdpraktiker och arbetet i vården. Ett exempel är hur dramainspirerade metoder kan användas för att synliggöra idéer och värderingar som formar rutiner på en vårdarbetsplats. Humanistiska inslag som dessa kan införlivas i olika vårdutbildningar – för att stimulera empati, ge patienten en röst, och förhoppningsvis stimulera till ett mer holistiskt bemötande och reflekterade förhållningssätt. Så långt utbildningssammanhangen.
Ett ideal för forskning inom medicinsk humaniora är att den bedrivs i mångvetenskapliga grupper av representanter från både medicin/vårdvetenskap och humanistiska/samhällsvetenskapliga ämnen. Våra erfarenheter som forskare i det mångvetenskapliga forskningsprojektet ”Prostatan – det ständiga gisslet” (finansierat av Vetenskapsrådet, dnr 2013-8048) har erbjudit många tillfällen för reflektion kring vad denna sorts ämnes- och fakultetsövergripande forskning kan bidra till. Projektet, som bestått av åtskilliga delstudier har bland annat utforskat hur prostatan förståtts historiskt, till hur den förstås idag, både av allmänläkare, kirurger, urologer, radiologer och annan vårdpersonal. Projektet har utforskat hur både urologer och patienter ser på screening med PSA-prov, prostatabiopsier och manuella prostataundersökningar. Det har utforskat hur prostatabesvär av olika slag påverkar patientens rörelsemönster i det offentliga rummet. Forskare i projektet har även studerat den populärkulturella förståelsen av prostatan som njutningsorgan, i relation till en anatomisk förståelse av körteln. Och: projektet har också utforskat hur män hanterat förlusten av sin prostata när den behövt strålas eller opereras bort på grund av cancer.
En övergripande insikt alla i projektet gjort, trots våra olika disciplinära tillhörigheter och forskaridentiteter, våra olika teoretiska perspektiv och forskningsmetoder, är att normer kring maskulinitet och sexualitet – historiskt och idag – påverkat och påverkar både enskilda män, vårdpersonal, och den vård som ges.
Normer kring hur den ideale mannens sexualitet skulle vara beskaffad påverkade hur prostatan förstods vid sekelskiftet 1900. Såväl utomäktenskapligt sex som för mycket inomäktenskapligt sex ansågs kunna orsaka prostataproblem. Normer kring sexualitet har även påverkat vården av prostatacancerpatienter hundra år senare. Ett tydligt exempel är brist på kunskaper om hur sjukdom och behandling påverkar homosexuella män och andra sexuella praktiker än heterosexuellt samlag.
Normerna har förändrats över tid och så även behandlingarna, men att normer och värderingar påverkat och fortfarande påverkar vårdprogram, behandlingar och bemötande är betydelsefulla kunskaper. Häri ligger en viktig insikt, inte bara för vårt projekt, utan för medicinsk humaniora som helhet, menar vi. Synliggör vi normer och värderingar som informerar och påverkar patienter, vård och behandling på ett otillfredsställande sätt, så kan vi också välja att agera annorlunda.
Jelmer Brüggemann, universitetslektor i Tema Teknik och social förändring, Linköpings universitet.
Maria Björkman, universitetslektor i historia vid Linköpings universitet.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Kristofer Hansson 
Linus Salö