Kan humanistiska ämnen som litteraturvetenskap och dess studieobjekt fungera som hjärtat i en värdegemenskap? Och ska vi i så fall göra det? Med avstamp i kanondebatten behöver vi fundera över humaniora som ett potentiellt exkluderande projekt.
Den senaste veckan har en svensk kulturkanon debatterats livligt och det mesta som är värt att sägas är redan sagt. I stället vill jag ta avstamp i den debatt som varit för att, kanske något provocerande, diskutera humaniora som ett potentiellt exkluderande projekt och vikten av humanistisk självreflektion.
En återkommande fråga i debatten har rört huruvida kanon – antingen som generell företeelse eller specifikt den lista som tagits fram – kan fungera inkluderande, eller om den tvärtom är exkluderande. På ett plan är en sådan diskussion överflödig då svaret är givet. Varje gång ett ”vi” formuleras, skapas samtidigt ett ”de”. Ibland är sådana gränsdragningar fullständigt legitima. Många gånger är de djupt problematiska och inte sällan är de både legitima och problematiska på samma gång. Frågor om kanons roll bör därmed snarast handla om vilka som ska få vara del av detta ”vi” och vilka som utgör ”de”? Frågor som denna – om hur grupper och gränsdragningar skapas, om värderingar och om kulturens roll i sådana processer – är en humanistisk paradgren. Humanister har viktig kunskap och lämpliga analysverktyg för att belysa dessa företeelser, till exempel genom att visa på språkets roll i identitetskonstruktioner eller bidra med historisk kunskap om hur relationer mellan olika grupper förändrats över tid. I sådana samtal förstår vi humanister ofta oss själva som humanister i den mer allmänna bemärkelse i vilket ordet också kan användas – som människovänner, personer med goda värderingar, ja rent av som goda människor.
Men humaniora som kunskapstradition har en lång historia av att bidra till de exkluderande och förtryckande praktiker humanistiska forskare är så bra på att analysera. Låt mig ge ett exempel från mitt eget fält, engelska med litteraturvetenskaplig inriktning. Från den postkoloniala forskningen vet vi mycket om hur litteraturen använts som vapen i kolonialmakternas systematiska övergrepp. Engelsk litteratur som akademisk disciplin på lärosäten som Oxford växte fram i 1800-talets England för att svara mot ett upplevt behov av att utbilda det Brittiska Imperiets ”civil servants” i Indien. Dessa tjänstemäns uppdrag var att administrera ett förtryck som ofta uttrycktes genom ett civiliserande ideal (se till exempel Ania Loombas Colonialism/Postcolonialism). En engelsk kanon av klassiker var också central i det utbildningsprojekt som syftade till att, som Thomas Babington Macaulay skrev 1835, skapa en grupp människor som var ”Indian in blood and colour … English in taste, in opinions, in morals, in intellect.” Engelsmannen, ja, den vite mannen, hade rätt, till och med skyldighet, att genomföra detta ”civiliserande projekt” med hjälp av både fysiskt och psykologiskt våld. Nobelpristagaren i litteratur Rudyard Kipling beskrev detta som ”Den vite mannens börda” i en dikt som framställer den brittiska kolonialmaktens ”savage wars of peace” som ett otacksamt men nödvändigt arbete för allas bästa.
Men att delar av västerländsk filosofi, litteratur och historieskrivning genom århundranden använts i förtryckande eller exploaterande syften eller förmedlat rasistiska eller sexistiska föreställningar är väl knappast humanioras fel i sig? Bevisar inte den kritik av dessa företeelser som formulerats i humanistiska institutioner och discipliner historiskt och som idag närmast är fältets norm att det helt enkelt rör sig om felaktig eller illvillig användning av goda idéer? Nej, så enkelt kan vi inte göra det för oss. Snarare handlar det om komplexa idétraditioner och förhållningssätt som, medan de kan bidra till mänskliga rättigheter och ett gott liv för vissa, samtidigt kan hjälpa till att upprätthålla förtryck över andra. Ett tydligt exempel på denna komplexitet återfinns faktiskt i den föreslagna svenska kanon i Ellen Keys Barnets århundrade. Ett stenkast från ärevördiga Gustavanium i Uppsala, där utredningens förslag på en svensk kanon presenterades, ligger en byggnad som också är en viktig del i berättelsen om Sverige, nämligen Dekanhuset som huserade Statens institut för rasbiologi från dess inrättande 1922. Medan Wikipedia låter oss veta att Keys ”ideologiska grundval var individualism, empirism och humanism” var hon också anhängare av eugeniken och hon argumenterade med emfas för institutets inrättande, bland annat i en insändare i Dagens Nyheter 1921. Precis som Rasbiologiska institutet inte var ett isolerat olycksfall i arbetet för en annars progressiv och god svenskhet, så är inte de rashygieniska tankegångarna hos Key separata aberrationer eller lätt avfärdade uttryck för en tidsanda (även om allt tänkande formas i en viss tid och på en viss plats). Rashygienen är en central del av hennes idébygge om en bättre värld genom utbildning, som till exempel Emma Vikström visar i en avhandling om Key från 2021.
Min poäng är inte att Keys arbete ska avfärdas eller att engelsk litteratur av nödvändighet är en förtryckande disciplin. Poängen är snarare att vi som samhälle behöver öva oss på att berätta komplexa historier om oss själva och vår värld. Berättelser där vi till exempel kan förstå vår svenska historia och kultur som en som både drivit barns rättigheter till utbildning och förvägrat vissa barn ett fullt människovärde. En sådan förståelse kräver inte en fastställd kanon. Den kräver tid och rum för kritiska och nyfikna samtal om en mångfald av verk, företeelser och erfarenheter. Vi behöver fler sådana rum på många platser i vårt samhälle, i folkbildningens studiecirklar, på arbetsplatser, på kommunala bibliotek, i medier (nya och gamla). Skolan och universiteten har som institutioner uppdraget att vara just sådana rum, och i detta uppdrag har humaniora kanske sin viktigaste roll.
För att svara mot det ansvaret behöver vi som humanister dock återkommande ställa oss frågan vilka exkluderande eller exploaterande förståelser av människan som vår nuvarande praktik förutsätter eller möjliggör. Mitt eget svar just nu är att humaniora på allvar, både brett och djupt, behöver utmana den antropocentriska världsbild som vi bidragit till att skapa, en världsbild som möjliggör den oerhörda förlusten av biologisk mångfald och de katastrofala klimatförändringar vi nu står mitt i. Kanske behöver vi inse att det inte bara är så att varje samhällsfråga har en humanistisk dimension, utan också att varje humanistisk fråga har en samhällelig dimension. Det kan till och med vara så att varje humanistisk fråga har en naturvetenskaplig dimension.
Jenny Bonnevier, docent och lektor i engelska vid Örebro universitet samt medlem i Humtank
Anna Friberg 
Gästskribent 
Hanna Enefalk