Jonas Ingvarsson (1966-2025)

Jonas Ingvarsson, docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och en av Humtanks första medlemmar, har hastigt lämnat oss. Här följer tre texter som ringar in Jonas betydelse, vår saknad och det tomrum han lämnar efter sig. 

Varje humtankfråga har en jonasdimension

Jonas Ingvarsson fattas oss.

Han fattas Humtank.

Vi som i tidernas början 2014 fick äran och glädjen att ta Humtanks första stapplande steg tillsammans med Jonas vill uttrycka vår stora sorg över hans hastiga bortgång. Med värme minns vi den blonda kalufsen, de vindlande tankegångarna, de färgglada glasögonen, den finurliga blicken, den vänliga omfamningen. Han var den mest levande av oss alla. Och nu är han borta.

Grundandet av Humtank var en spännande och omtumlande tid. Vi fick i stort sett fria händer att utforma verksamheten som vi önskade och det tog minst sagt lite tid att hitta formerna. I detta skede, när allt ännu var en möjlighet, fungerade Jonas som allra bäst. Referenser till Kjell Höglund och Marshall McLuhan letade sig ständigt in i de mest jordnära policydiskussioner. Det ivriga ifrågasättandet och tankarna på tvären var sällan besvärliga, utan fick oss alla att stanna upp och tänka till. Han var aktiv och närvarande, alltid med en humoristisk och avväpnande ton.

Det är strängt taget för lite humor i humaniora, menade Jonas. ”Vi måste få med oss skrattarna”, löd ett av hans inlägg i debatten om hur vi skulle kunna nå ut med våra budskap. Detta kom inte minst till uttryck i hans idé om att arrangera ett bokbål på politikerveckan i Almedalen, då verksamhetsledarna fick i uppgift att införskaffa såväl tändvätska som lämplig makulatur. Eller hans förtjusning över att företaget som fått beställningen att göra en plakett inför utdelningen av det första Humtank-priset 2015 felstavat ett centralt ord. Jonas tyckte vi skulle dela ut plaketten ändå, som en storartad hyllning till ”huaniora”.

Inbakad i kreativiteten, det kritiska förhållningssättet och skrattet fanns förstås en djupt seriös Jonas, en som i sanning var besjälad av att öka den humanistiska forskningens synlighet i samhället. Han deltog i författandet av rapporter och i otaliga paneldiskussioner om värdet av humaniora. Det var också Jonas som myntade den paroll som fortfarande står överst på Humtanks hemsida: Varje samhällsfråga har en humanistisk dimension. Detta trots att en av hans käpphästar var kampen mot ordet ”humanistisk”. Själv föredrog han ”humaniora”. Eller möjligen ”huaniora”.

Jonas var också den som fick var och en att känna sig sedd och hörd. Dörrarna till hans epistemologiska kuriosakabinett var alltid vidöppna. Alla besökare var lika välkomna. Hans nyfikna vidsynthet och tolerans i politiska diskussioner, att vi humanioraforskare trots ideologiska och andra meningsmotsättningar möter varandra för samtal och debatt om det vi alla vill gemensamt arbeta för, fortsätter att inspirera. Så önskar vi också att Jonas betydelse för Humtank kommer att leva vidare – med humor, tolerans och ett kritiskt förhållningssätt. Varje humtankfråga har, menar vi, för evigt en jonasdimension.

Farväl, käre vän och kollega!

Jag ska stilla alla stormar i min själ
Bara dyningar ska gunga i godan ro
I mitt sinne ska orkanerna dö
Vackert väder på Genesarets sjö

Marie Cronqvist, Jesper Enbom, Fanny Forsberg Lundell, Helen Fuchs, Jonas Harvard, Lina Nyroos, Jesper Olsson, Magnus Pettersson Ängsal, Anna Sofia Rossholm, David Thurfjell, Roine Viklund, tidigare Humtank-medlemmar tillsammans med Jonas Ingvarsson.

Jonas Ingvarsson

Fredagen den 4 april mailade jag och Jonas Ingvarsson varandra ivrigt. Vi bollade idéer till en artikel och skickade in ett abstrakt till en konferens. ”Gör du en power point?” frågade jag. ”Jag påbörjar idag eller i veckan!” svarade han med vändande post.

Sådant är livet. Sådant är arbetslivet. Sådant är forskarlivet. Man gör power points. Tills man inte gör det mer.

Jonas var väldigt bra på power points. Jag vet inte om han faktiskt gjorde den på fredagen. Kanske skulle han bara fila lite till på den innan han visade den för mig. Han var noggrann med typsnitt och layout. Kunde lägga timmar på att hitta det rätta. Presentationen vi skulle hålla, som handlade om vårt gemensamma forskningsprojekt Kritikens nya ordning, erbjöd han sig att ”testköra” vid ett lunchseminarium på LIR, Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet där han varit verksam sedan 2016 som docent i litteraturvetenskap, med inriktning mot medier och redaktionell praktik.

Men fredagen den 4 april blev Jonas sista arbetsdag. För där, mitt i steget, med inskickade forskningsansökningar som ännu inte fått svar, en pågående professorsansökan i datorn, några artiklar att skriva och andra som väntade på att publiceras, en antologi att sammanställa, en workshop att arrangera – ja jag vet inte allt – så gick han i stället ur tiden. Innan den nya arbetsveckan startade så gav hans hjärta plötsligt upp och trots dagar av intensivvård så gick hans liv inte att rädda. Den 10 april fick han i stället somna in. Kvar blev vi med en oändlig saknad. Vi som jobbade nära Jonas och alla som var hans vänner. Han hade många! Vi tänker på hans familj, hans son Tage och på Cilla, Tages mamma. Vi tänker att det är så ofattbart, så orättvist att han inte får vara med oss, att vi inte får vara mer med honom.

Jonas ingick i den allra första gruppen Humtankare och då som representant för Karlstads universitet där han var lektor till och från under ungefär ett decennium. Det var också i Karlstad som vi först träffades. Jag kom dit som doktorand 2008 och Jonas blev min biträdande handledare.

Det litteraturvetenskapliga kollegiet i Karlstad var inte så stort på den tiden. Vi rymdes i en minibuss. Jonas brukade köra. Vi for fram längst slingrande småvägar för ämnesinternat på Lurö i Vänern och Långberget i norra Värmland. Jag vet inte varför men det var aldrig tal om att bo på konferenshotell. I stället knytkalas och bag-in-box. De flesta veckopendlade som Jonas. Det krävdes aldrig mycket för ett postseminarium mitt i veckan.

Jag disputerade 2013 på Kritikens ordning: svenska bokrecensioner 1906, 1956, 2006. Daft Punk hade precis släppt ”Get Lucky” och Jonas spelade den hela tiden. Några år senare tyckte Jonas att vi skulle söka forskningsmedel för att upprepa min studie om den svenska litteraturkritikens diskurs men med digitala metoder. Jag var inte helt övertygad. Jag kunde mest se svårigheter med projektet, men å andra sidan så var det ju mig mot datorn, så kanske var det tur bara tur för mig om den senare inte presterade?

Så fungerar det förstås inte. Datorns problem blev snart mina, våra problem. Men Jonas var alltid hoppfull. Hans intresse var inte heller så mycket digital humaniora i sig som de kunskapsteoretiska frågorna den väckte. Vad är det den mänskliga läsaren kan göra som inte maskinen kan klara av? Och vad kan i stället en datoriserad läsning avslöja om den mänskliga läsningens brister?

Det blir ett arbete som vi som är kvar i projektet, jag och Daniel Brodén, även han tidigare Humtank-medlem, får försöka slutföra så gott vi kan, utifrån våra förmågor, och med de textavsnitt Jonas efterlämnar. I abstraktet vi skrev Jonas sista arbetsdag utlovade vi att vi inte bara skulle tala om vad vi genomfört i projektet utan också ”the challenges – and even pitfalls – we have encountered during the process”, med den för Jonas så typiskt optimistiska slutsatsen att ”in the end, these obstacles have been almost as instructive and important as the actual research results”. Och även om han säkert har rätt i det så önskar jag att vi skonats i alla fall från denna sista utmaning. Jonas kommer saknas både oss, litteraturvetenskapen och humanioran!

Lina Samuelsson, lektor i litteraturvetenskap vid Mälardalens universitet, och medlem i Humtank 2019–2022.

Om Jonas Ingvarsson

Det brukar sägas att ord saknas för det brutala och sorgliga avbrott som är döden. Men det vore märkligt, något av en paradox – ”paaaara-dox”, för att citera honom – att tänka på ordbrist när man tänker på Jonas Ingvarsson. Ord var inte något han saknade. Röstliga utflykter och infall, associationer, härmningar, vitsar och citat, språk i alla möjliga lustdrivna former – rikedom och rörlighet inte brist – kännetecknade hans varma närvaro.

Jag måste därför direkt säga att det inte bara känns ohyggligt utan också helt overkligt att ta in och skriva att Jonas är död. Han var alltför levande. Jag träffade honom första gången på en fest i Vita Bergsparken sommaren 1991. Konstiga kläder, som jag minns det, och ett flöde av iakttagelser och skämt. Och sista gången för några veckor sedan på en föreläsning och middag i Uppsala. Ljudböcker och lyssnande och medier avhandlades – och, inte helt oväntat, en Eddie Izzard-sketch på mobilen (Darth Vader på dödsstjärnans kantin).

Vi hade kontakt i mer än tre decennier, och sågs med jämna mellanrum över ett öl. I perioder umgicks och arbetade vi tillsammans intensivt: som svenska koordinatorer för Nordiskt Avantgardenätverk under 00-talet, då vi bland annat ordnade konferens i Stockholm 2005, vilken resulterade i boken Media and Materiality in the Neo-Avant-Garde (2012); i det VR-finansierade forskningsprojektet RepRecDigit – Jonas reducerade snabbt den otympliga projekttiteln till en rytmisk akronym – som vi drev tillsammans med Jakob Lien och Cecilia Lindhé under åren 2013–2017; och genom arbetet i Humtank, förstås, som rullade på under samma år.

Våra forskningsintressen låg nära varandra, infogade en väv av mediearkeologi, cybernetik och posthumanism. Jonas konsekvens när det gällde det senare var slående och hans forskning i denna anda resulterade i briljanta och uppfinningsrika läsningar av litteratur, medier och teori: i avhandlingen En besynnerlig gemenskap: teknologins gestalter i svensk prosa 1965–1970 (2003) och i de två böcker som hans arbete i RepRecDigit utmynnade i, Bomber virus kuriosakabinett (2018) och Towards a Digital Epistemology (2021), liksom i ett antal underfundiga essäer om allt från Maria Gripe och Lars Jakobson till Pierre Teilhard de Chardin.

Precis som samtalen präglades Jonas läsande och skrivande av en rörlighet och blick för nya infallsvinklar och frågeställningar, och en åtföljande kartering av tidigare förbisedda områden. Vilket också gjorde att han på vägen lyckades finna och lyfta fram säregna men bortglömda författarskap och verk (som Nils Leijer).

De senaste åren sågs vi lite mer oregelbundet. Men jag vet förstås vad han ägnade sig åt: ett RJ-projekt tillsammans med Lina Samuelsson och andra kollegor under rubriken Kritikens nya ordning: mixade metoder i studiet av svensk litteraturkritik under ett och ett halvt sekel, där digitala verktyg och metoder testades. Och han undervisade, och arrangerade under flera år DH-seminariets livaktiga serie av föreläsningar på GU med en räcka av nationella och internationella namn.

Att litteraturvetenskap och humaniora med Jonas alltför tidiga död förlorat en intellektuell energikälla och stark vänskap är givet. Liksom en omisskännlig, oefterhärmlig röst. Det är lätt att höra hans ord inom sig, omöjligt att förstå att han inte längre är här. Jag kommer att sakna honom.

Jesper Olsson, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, och medlem i Humtank 2014–2017.