Det talas mycket om möjligheterna att värva amerikanska forskare till Sverige på grund av den ”brain drain” som kan uppstå i USA. Men vill utländska forskare till Sverige och står vi inte själva inför ett liknande fenomen?
På sistone har den ”brain drain” som kan drabba USA som följd av landets nya politiska riktning fått uppmärksamhet. Med ”brain drain” avses den kompetensflykt som uppstår när högutbildade eller specialister lämnar sitt hemland för att arbeta i andra länder. Vanligtvis brukar man tala om sådan kompetensflykt i samband med resurssvaga länder där högutbildade väljer att flytta till ett annat land där högre lön eller rent allmänt bättre livskvalitet erbjuds. I USA är situationen annorlunda. Där handlar det om forskare som lämnar landet på grund av att deras forskning inte längre kan genomföras. Vissa forskare har blivit uppsagda, andra har fått sin finansiering pausad eftersom den är eller uppfattas vara kopplad till ämnen som mångfald, jämlikhet eller inkludering. Nyligen har till exempel det omtalade Department of Government Efficiency (DOGE), lett av Elon Musk, riktat in sig på National Endowment for the Humanities (NEH) som finansierar många projekt inom humaniora. Detta har lett till att redan beviljade forskningsprojekt fått avbrytas då finansieringen upphört.
Självklart är det inte bara nedskärningarna och uppsägningarna som får amerikanska forskare att blicka till omvärlden. Politisk övertygelse och rädsla för framtidens utveckling får dem också att överväga att flytta utomlands. Deras roll som forskare kan möjligtvis ge dem en unik biljett ut ur landet, som andra inte ges.
Detta har lett till en något opportunistisk syn i Sverige och andra delar av Europa: Låt oss få dessa forskare att flytta till oss! Vissa länder var snabbt ute med att locka till sig amerikanska forskare och nu har även Sverige sett en möjlighet att ta vara på kompetensflykten. Många anser att detta är ett unikt tillfälle att agera. Sverige har en chans att få en ”kompetens-boost”. Utbildningsminister Johan Pehrson menar att ”Sverige är redo att ta emot amerikanska forskare som vill och behöver fortsätta sin forskargärning i en ny kontext”. Att Vetenskapsrådet nu kommer med en specialutlysning riktad till forskare utanför Europa är ett första konkret steg i den riktningen. Enligt Katarina Bjelke, Vetenskapsrådets generaldirektör, vill man rekrytera forskare med förhoppningen att de ”ska etablera sig här och stanna kvar även efter den initiala bidragstiden”.
Visst är initiativ som väljer att satsa på forskningen uppskattade, men den här satsningen tycks vara något naiv. Om man vill utnyttja den amerikanska kompetensflykten bör man också fråga sig om Sverige verkligen kan konkurrera med andra länder när det gäller villkor för forskare. Som flera har uppmärksammat kan det bli svårt för Sverige att konkurrera med andra länder, särskilt när det gäller immigration och forskningsfrihet. Svårigheterna som utländska doktorander och forskare står inför när det gäller uppehållstillstånd är välkända och utgör ett tydligt hinder för utländska forskare att etablera sig i Sverige. Att Vetenskapsrådet utan förvarning och efter ett regeringsbeslut avbröt beredningsprocessen för projekt med fokus på utvecklingsforskning är ett tydligt exempel på att den fria forskningen har begränsats i Sverige.
Faktum är att Sverige, liksom USA, lider av en kompetensflykt. Utländska forskare tvingas lämna landet på grund av migrationslagar. Men vi har även en inhemsk kompetensflykt från akademin, där forskare lämnar på grund av dåliga arbetsvillkor och söker sig till andra yrken där deras kompetens uppskattas mer. Att vara forskare i Sverige innebär ofta stor osäkerhet och otrygghet, med stor konkurrens om de begränsade forskningsmedel som finns tillgängliga, många visstidsanställningar, och förhållandevis låg lön med tanke på de många åren av utbildning.
Vi behöver inte blicka över Atlanten för att se kompetensflykt och möjlighet att knyta duktiga forskare till våra universitet och högskolor. En stor kompetens finns redan i Sverige men den riskerar att gå förlorad på grund av de förhållanden som råder. Sverige måste värdera sina inhemska forskare högre och skapa en miljö där de känner sig trygga och uppskattade. Det bör ske genom att investera i grundforskning, förbättra villkoren för forskare, trygga forskningsfriheten och förbättra migrationssystemet. Om vi inte gör det, riskerar vi att stå inför en dubbel förlust – en utebliven möjlighet att dra nytta av kompetensflykten från andra länder samt att vi förlorar våra egna forskare till andra sektorer eller länder.
Henrik Andersson, docent i praktisk filosofi vid Lunds universitet och medlem i Humtank
Karolina Enquist Källgren 
Gästskribent 
Hanna Enefalk