För ungefär ett år sedan lyste Vetenskapsrådet ut medel för forskning om det civila samhället. Utlysningen var den fjärde i raden av liknande satsningar och följde tidigare modeller: projekten kunde sträcka sig över 4 år, inkludera upp till 7 forskare, med en budgetram för hela satsningen på strax under 40 miljoner. I början av februari kom bidragsbeslutet: 8 projekt beviljades medel, men endast för 1 år. För övriga år uppger Vetenskapsrådet att det saknar bemyndigande, med effekten att medlen dras in i avvaktan på vidare beslut.
Beskedet tar mig tillbaka till sommaren 2023, när regeringen med kort varsel drog in medel till utvecklingsforskning, med effekten att pågående utlysning lades ner. Vi skulle kunna stanna här och diskutera vad det innebär för oss som samhälle att utvecklingsforskning och forskning om civilsamhället nedprioriteras till förmån för forskning inom STEM och AI – oroväckande tendenser med tydligt demokratiska problem. Vi skulle också kunna prata om vad det säger om oss som vetenskapssamhälle, att vi inte längre protesterar. Men jag har en annan agenda. Jag vill diskutera bristen på långsiktighet i dagens forskningsklimat, och följderna det får för den akademiska friheten.
I sin forskningsproposition gör regeringen ”den största satsningen någonsin” på forskning.[1] Man riktar in sig på excellens; särskilda forskningskluster får pengaregn. Lärosätenas rop på ökade basanslag blir inte hörda, inte heller forskningsrådens propåer om höjd andel fria forskningsmedel. Effekten blir att vi tränar forskare i att följa trender och arbeta inom områden som politiker pekar ut som strategiskt viktiga, annars står de utan medel.
Men det är inte nog med det. Vi har länge varit beroende av treåriga forskningshorisonter, där ett år ofta går åt till att tänka på nästa ansökan. Nu måste vi också förhålla oss till rikspolitikens fyraåriga valperioder. För en ny regering kan betyda en helt ny forskningspolitik, där utlysningar ställs in och medel dras tillbaka.
Hur allvarligt är detta – hur oroliga ska vi vara? Jag följer utvecklingen i USA, där rödflaggade ord som ”kvinna” och ”rasism” gör att forskningsprojekt stoppas i väntan på utredning. Jag ser hur samma listor börjar spridas till andra länder, senast till Finland för utlysningar där amerikanska pengar är inblandade.[2] Jag läser om hur Finlands regering obetänksamt ändrat riktlinjerna för statliga forskningsfinansiären Finlands Akademi, så att projekt nu måste ”beakta Finlands nationella säkerhet” – nu tvingas de som tur var backa och omformulera sig.
Jag minns hur Norges regering 2022 ville införa ettåriga budgetperioder även för forskningsfinansiering, och på så sätt öka kontrollen över forskningsråden. Och jag minns stämningen i Köpenhamn samma år när nedskärning följde på nedskärning för humaniora, eftersom utbildningarna inte ledde till jobb, hävdade regeringen – trots undersökningar som visade motsatsen.
Så vänder jag ögonen mot Nya Zeeland, där en av de största statliga forskningsfinansiärerna, the Marsden Fund, strax före jul skrotade samtliga utlysningar inom humaniora och samhällsvetenskap, eftersom de inte är tillräckligt lönsamma för samhället.
Och då läser jag forskningspropositionen med andra ögon. Även där handlar det nämligen, til syvende og sist, om lönsamhet. Forskningen ska betala sig, den ska utgå från näringslivets intressen. Den får kosta skattepengar, förutsatt att den är en resurs för arbetsmarknaden och stärker Sveriges konkurrenskraft.
Det är också i det ljuset vi ska tolka regeringens emfas på att forskningen måste konkurrensutsättas – ett uttalande jag finner något förmätet. Forskningen är redan oerhört konkurrensutsatt. Efter en femårig masterutbildning antas någon procent av sökandena till en fyraårig doktorandutbildning. Efter disputation väntar nästa nålsöga: postdoctjänster. För humanister är nålsögat otroligt litet; i höstens utlysning antogs endast tre humanister till VR:s internationella postdoc.[3] Därefter konkurrensutsätts forskare gång på gång när de ansöker om forskningsmedel och fasta tjänster. Inom humaniora och samhällsvetenskap har beviljandegraden hos VR de senaste åren legat runt 10 %.
Nuvarande hårda konkurrens om fria medel skapar stor osäkerhet och gör att etablerade internationella forskningssamarbeten ideligen måste pausas eller sägas upp. Den tvingar forskare att försöka skapa trygghet genom att säga ta extra undervisning och externa uppdrag, för vem vet om den planerade forskningen får fortsätta nästa år?
Och nu är det alltså inte längre enbart konkurrenssituationen som genererar osäkerhet, utan även politiken. Men så här mycket vet jag: en regering som menar allvar med att värna om den akademiska friheten bör bygga skrankor mot politikens inblandning och värna möjligheten till framförhållning i systemet. Särskilt när vi lever i en tid där ord kan förbjudas över en natt.
Sari Nauman, docent och lektor i historia vid Göteborgs universitet, Pro Futura Scientia Fellow vid SCAS, och medlem i Humtank.
Noter
[1] Påståendet att satsningen är den största någonsin är dock överdriven, se https://universitetslararen.se/2024/10/03/satsningen-pa-forskning-bara-den-fjarde-storsta/
[2] Jag har frågat Fulbright Sweden (17/2) om de har fått liknande riktlinjer, men ännu inte fått något svar.
[3] Inom humaniora och samhällsvetenskap var beviljandegraden 9 %. Inom naturvetenskap och teknikvetenskap låg beviljandegraden på 18 %, inom medicin och hälsa på 19 %.
Humtank 
Gästskribent 
Anna Friberg