Läsandets tycks befinna sig i kris idag. Tecknen hopar sig. Men vad talar vi om när vi talar om läsning? Och vad kan läsningen av skönlitteratur betyda och erbjuda i detta kritiska läge? Det är frågor som Jesper Olsson tar sin an i denna text.
Läsning är som bekant ett av de mest omdebatterade ämnena i medier idag. Politiker, forskare, journalister och andra rycker dagligen ut i dess namn. Nationellt som internationellt har en kris för läsandet målats upp: färre unga läser, färre män läser, försäljningen av tryckta böcker minskar medan bruket av sociala medier och spel ökar. Det hela kopplas ofta till en kris för kunskap som sådan, manifesterad i allt från nedskärningar i skolan till en kunskapsresistens som tagit sig både bisarra och brutala uttryck.
Utan tvivel finns det skäl att oroas. Att läsning varit och är en fundamental kulturteknik inom alla vetenskapliga discipliner och inom samhället i stort (kanske också bortom det) råder heller inga tvivel om. Men vad är det egentligen vi talar om när vi talar om läsning? Kan det vara så att det myckna talet inte bara vittnar om en oro för ett försvinnande, utan kanske också – som den tyska litteraturvetaren Julika Griem föreslagit – om att vi inte riktigt vet vad läsande är. Begreppet är både poröst och viralt. Vi läser inte bara böcker, utan tidens avtryck i stenen, spåren i skogen, skiftningarna i ett vatten, bilder, noter, kod och så vidare. Och kan detta vi ens begränsas till människor?
Men även om vi håller oss till det mänskliga läsandet av skrift, är termen generativ och motsägelsefull. För att parafrasera redaktörerna Leah Price och Matthew Rubery i en antologi som kom för några år sedan (Further Reading, 2020): Läsning sker i medvetandet och kroppen, kan vara tyst eller ljudande, ensam eller social, ett sätt att engagera sig i världen eller fly från den. Ser vi närmare på praktiken äger också den rum på högst olika sätt, platser och tider och med sikte på olika slags texter och genrer. Att läsa ett recept eller korrektur, ett epos eller seriealbum är inte samma sak. Läsning är en brokig historia.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att läsforskare, när de försökt formulera en integrativ modell landar i ganska generella beskrivningar, som att det är en förkroppsligad process karakteriserad av interaktion mellan människa och teknologi. Här ryms också den mer begränsade och vardagliga förståelsen, baserad på en insikt i alfabetet och en förmåga att avkoda och använda skrivet språk. Att sådan läskunnighet eller literacy sedan århundraden tillbaka är central för hantering av information är givet, och kan därmed sägas vara väsentlig för delaktighet och medborgarskap i moderna samhällen. Men läsning inbegriper betydligt fler kunskapsmässiga fasetter än så.
Utifrån mitt perspektiv som litteraturvetare spelar självfallet skönlitteratur (romaner, poesi, essäer) en särskild roll för läsningen som kunskapsbildande akt. Kunskap är i detta perspektiv inte strikt förnuftsbaserad. Kognitionen är kopplad till affekter, förnimmelser och en kroppslig förankring i tid och rum. Om uppkomsten av skrift, historiskt sett, enligt mediehistoriker, befordrat en förmåga till fokusering, analys och kritisk reflektion – genom möjligheten att stanna upp, läsa om, begrunda – så möjliggör romaner och poesi också färder i fantasin, sinnliga effekter, motstridiga känslor och erfarenheter som visar på människans och världens komplexitet. De erbjuder både ett subjektsdanande och ett mått av självförglömmelse och förvirring: ett produktivt icke-vetande, för att knyta an till renässansens Cusanus.
Det senare låter negativt. Men alstrandet av mångtydighet, ironi och ovisshet i litterära texter – vilket inbjuder till tolkningar – kan störa och omdisponera läsarens subjektivitet och tjäna som en grund till sådana socialt mer omhuldade egenskaper som empati och perspektivsättande. Det kan därtill ses som ett villkor för kunskap i kvalificerad mening: kunskap som en öppning mot något vi inte redan vet snarare än som en betryggande bekräftelse. Här finns en möjlighet till öppenhet och bryggor mellan identitet och olikhet, som sociologen Hartmut Rosa formulerat saken.
Jag vill alltså betona vikten av läsning som inte bara informationshantering eller subjektsstärkande praktik, utan som en främmandegörande erfarenhet. Det senare kan ses som samhälleligt, till och med, planetärt angeläget idag. Den franske litteraturvetaren Yves Citton har via Bruno Latour till och med talat om att skrivande, läsning och humaniora idag bör utforska ”alien loops”, vilka erbjuder ett närmande till icke-mänskliga perspektiv: från bakterier och svampar till artificiell intelligens. Ett sådant läsande kunde även lägga grunden till en annan syn på mänskligt görande och varande, vilket, för övrigt, en annan kris än läsandets påminner om som avgörande idag.
Hur införlivas då dessa perspektiv i det dagliga arbetet som lärare? I min roll som litteraturvetare tänker jag att det dels handlar om att närma sig en pluralistisk syn på läsning – immersiv läsning, skummande läsning, maskinläsning, med mera – allesammans praktiker betydelsefulla att analysera och diskutera – men att samtidigt beakta vilka typer som riskerar att gå förlorade och, av kunskapsmässiga skäl, ge utrymme åt dessa. Ett slående exempel är den teknik eller konst som brukar kallas närläsning och som kan bli extra värdefull i en tid då maskiner och stora språkmodeller får ett fastare grepp om såväl läsande som skrivande. Det senare utgör den andra avgörande komponenten ur ett undervisningsperspektiv: hur odla ett skrivande som svarar mot det läsande av skönlitteratur som jag ovan beskrivit? De två praktikerna är givetvis, på flera sätt, intimt sammankopplade.
Jag vet inte men föreställer mig att läsning av skönlitteratur som jag just beskrivit den – som en konfrontation och ett möte med det oväntade och främmande – borde vara viktig i varje form av utbildning och kunskapsarbete som en undersökande och prövande process. Och den skiljer sig från men förutsätter förstås det mödosamma arbetet med att vinna tillgång till den kulturteknik som baseras på avkodning och navigering i en alfabetisk terräng. För det är en teknik att lära sig, för att sedan bli en vana, praktik (lite som att simma) och konst, som söker sig till olika stilar och banor, inte minst under trycket av de mediala vändningar och kriser historien formas av.
Jesper Olsson, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.
Sven Anders Johansson 
Humtank