Om det nyfikenhetsdrivna sökandet

I en tid då krav på samhällsnytta och innovationer hörs allt oftare uppstår frågan vilken roll grundforskningen spelar. Vad bidrar den med? Hur gör den samhället bättre? Mot slutet av 2024 förväntas regeringen presentera mandatperiodens forsknings- och innovationsproposition vars uttalade fokus är ”excellens, internationalisering och innovation.” Vilken plats ges det nyfikenhetsdrivna sökandet i en sådan diskurs?

Frågan om den akademiska forskningens nytta och tillämpning är ett ständigt återkommande tema. I takt med att universiteten blivit alltmer beroende av extern finansiering för forskning påverkar finansiärernas intressen, till exempel genom olika regleringsbrev med mer eller mindre uttalade mål, vilken typ av forskning som uppfattas som meningsfull och därmed bedrivs vid landets högskolor och universitet. Därtill har styrningen ökat genom riktade anslag till forskning om till exempel rasism, demokrati och digitalisering.

Det är givetvis fullt rimligt att det på samhällsnivå pekas ut kunskapsluckor och behov, och att det därefter görs försök att styra forskningen i en riktning som kan avhjälpa dessa. Emellertid finns en risk att den alltmer utmaningsdrivna och styrda forskningen förminskar såväl de enskilda forskarnas som forskarsamhällets kollektiva nyfikenhet, det vill säga den nyfikenhet som historiskt sett har haft betydande verkningar.

Hade all forskning upptagits av strategiskt definierade områden hade flertalet stora genombrott sannolikt aldrig skett. När filosofer tillsammans med lingvister, logiker och matematiker utvecklade den formella logiken i början av 1900-talet var det troligen ingen som kunde förutse hur detta skulle lägga grunden för moderna datorer. Det är genom ett nyfikenhetsdrivet sökande som vi ges den första pusselbiten, den som utgör en nödvändig nyckel för att låsa upp dörren till nya världar. Genom att i stället avgränsa forskningen till på förhand avgjorda behov styrs den av det vi redan vet, eller tror oss veta, snarare än att vi ges möjlighet att ompröva våra försanthållanden.

Idag bedrivs stora delar av den nyfikenhetsdrivna grundforskningen genom de basanslag som lärosätena tilldelas vilka också finansierar majoriteten av de humanistiska forskarutbildningarna. I de senare tillåts doktoranderna allt som oftast själva formulera sitt avhandlingsämne. De tillåts med andra ord att drivas av sin egen nyfikenhet snarare än på förhand avgjorda behov. Men är det den här typen av forskning som kommer att premieras i regeringens kommande storsatsning?

I början av september talade dåvarande utbildningsminister Mats Persson om att ”Ingenjörslandet Sverige måste ligga i framkant”. Nuvarande innehavare av posten, Johan Persson, har uttalat sig om satsningar på ”svensk spetsforskning” och näringsminister Ebba Busch har talat om ”långsiktiga investeringar i forskning och utveckling i samarbete med näringslivet”. Det nyfikenhetsdriva känns här tämligen avlägset.

I den föränderliga värld vi lever är emellertid nyfikenhetsdriven humanistisk grundforskning nödvändig. Samhället präglas alltmer av globala och komplexa processer vilka kräver kunskaper om och förmåga till inlevelse i politiska, ekonomiska, sociala och kulturella dimensioner av vår tids stora frågor. Kunskaper som har sitt ursprung i den här typen av forskning används dagligen i stora delar av samhällslivet – på skolor och muséer, i medier, på departement och myndigheter – och det finns inget som tyder på att behovet kommer att minska. Historikernas credo kring källkritik har, tillsammans med filosofernas klassiska ontologiska och epistemologiska frågor, visat sig högst relevanta i en tid där mycket tycks kretsa kring så kallade fake news och faktaresistens.

Grundforskning varken kan eller bör definieras som omedelbart nyttig, då vore den inte just grundforskning. Likväl kan det som inte svarar mot ett uppenbart aktuellt behov förnya samhället och påverka utvecklingen då endast en mycket liten, om ens någon, del av forskningen har genomslagskraft på egen hand. Varje ny upptäckt ges i stället relevans utifrån hur den hänger samman med tidigare upptäckter. Samtidigt är forskningens roll inte bara att komma med nya kunskaper, utan också att fördjupa de redan befintliga, att komplicera det vi tror oss veta, och att konsolidera vad som annars riskerar att gå förlorat.

Det kommer sannolikt alltid finnas forskningsprojekt som inte leder någon vart, dessa bör givetvis styras in på nya vägar eller till och med avslutas. Sådan är den nyfikenhetsdrivna forskningen. Men samtidigt som sådan forskning premieras där man på förhand vet att resultaten är användbara bör vi också uppmuntra det förutsättningslösa sökandet. Det är genom detta som nya vägar mot det okända blir upptäckta. Och när det banbrytande fyndet väl kommer gäller det att fånga upp detta så att rönet kommer till gagn. Den nyfikenhetsdrivna grundforskningen är således en oundgänglig del i ett framgångsrikt vetenskapssamhälle.

Anna Friberg, docent och lektor i historia vid Linköpings universitet samt medlem i Humtank.