Den 1 juli tillträder Christer Nordlund som dekan för humanistiska fakulteten vid Umeå universitet. I detta inlägg blickar han tillbaka på fakultetens framväxt och resonerar om det både lockande och hopplösa med att detaljplanera akademisk verksamhet.
Det var inte givet att Umeå universitet skulle ha en humanistisk fakultet. Anledningen till det var en oro för att ett överskott av humanister utan tydlig yrkestillhörighet var på väg att skapas, men också en uppfattning om att det nya universitetet skulle skilja sig från de äldre lärosätena i söder. Det skulle bli en modern och samhällstillvänd institution, designad för att möta de sociala och ekonomiska utmaningar som fanns i framför allt den norra landsändan. I denna vision saknade humaniora inledningsvis en tydlig plats.
Ändå dröjde det inte länge innan universitetet trots allt etablerade en humanistisk fakultet. Den bildades formellt den 1 juli 1968 sedan det kommit påbud om att Umeå universitet skulle utbilda ämneslärare i språk och historia, detta för att klara utbyggnaden av den nya grund- och gymnasieskolan i Norrland. Lärarutbildningen var starten och de första lärarna som rekryterades blev områdets pionjärer. Till dessa hörde Elsa Norström, som 70 år gammal började pendla mellan Uppsala och Umeå för att undervisa i franska, liksom Sverker Ek, också han från Uppsala, som blev lektor i litteraturhistoria och därtill fakultetens förste dekan.
Men vilka andra discipliner än skolämnena språk och historia skulle den nya fakulteten innehålla? Eftersom humaniora som vetenskapsområde var ifrågasatt och en förändring av traditionella discipliner och akademiska arbetssätt inte bara efterfrågades utan också förväntades var det inte möjligt att kopiera de äldre lärosätena. För att utreda frågan tillsattes en kommitté, som tog namnet ”HUMEÅ”. Kommittén stod i dialog med en rad vetenskapliga experter men också med UKÄ:s fakultetsberedning, som propagerade för en kombination av förnyelse och ändamålsenlighet. Samtidigt utsattes universitetet för ett veritabelt lobbyarbete från externa intressenter som argumenterade för undervisning i talvård, konst, samiska och teologi, gärna vid särskilda ”institut”, som kunde samverka med resten av Norrland.
Det förslag som HUMEÅ kom fram till innehöll 17 professurer i mer eller mindre moderniserade ämnen. Tanken var att fakulteten därigenom skulle kunna möta lärarutbildningens krav men också tillvarata tvärvetenskapliga möjligheter, förnya humaniora i landet samt tillgodose speciella behov i ett norrländskt perspektiv.
Hela förslaget gick inte igenom i riksdagen. Förutom professurer i ”svenska, särskilt nusvenska” och ”litteraturvetenskap” fick fakulteten till att börja med nöja sig med fyra ”metodprofessurer”: i allmän språkvetenskap, fonetik, idéhistoria och vetenskapsteori. Med stöd från Uppsala universitet bemannades dessa tjänster plus ett antal lektorat under åren 1968–70. Men universitetet fortsatte att äska nya anslag och efter ett drygt decennium hade HUMEÅs ambitiösa förslag i stort sett realiserats.
Välplanerad var också ”humanisthuset”, som från och med 1972 samlade alla humanistiska ämnen i en gemensam byggnad och därigenom blev det första i sitt slag i landet. Utöver lärosalar och hörsalar, tjänsterum, ämnesrum, arkivrum, motionsrum och diverse gemensamhetsytor, rymde huset ett ”språklaboratorium” samt även en särskild ”dramastudio”, ämnad för praktiska övningar inom drama, teater och film.
Humanistiska fakulteten i Umeå tillkom alltså genom ett minutiöst planeringsarbete, som avsåg att resultera i en för svenskt vidkommande unik humanistisk forsknings- och utbildningsorganisation. Slående är hur aktörer på olika nivåer – från UKÄ och departement till intresseorganisationer och enskilda lärare – försökte dirigera processen ända ned på detaljnivå. Lockelsen i att utifrån och uppifrån försöka skräddarsy verksamheten på detta sätt är begriplig. Visst fick planeringen också inflytande. Att samtliga humanistiska ämnen samlades under samma tak var ett smart infrastrukturellt grepp och förväntningarna om vetenskaplig förnyelse och tvärvetenskapliga initiativ i kombination med ett utåtriktat ansvar för språk, kultur och historia i landets norra regioner satte sig i väggarna.
Men resultatet blev ändå inte påtagligt avvikande från motsvarande organisationer vid de äldre lärosätena. Det är inte förvånande eftersom organisationer inom ett gemensamt verksamhetsområde har en benägenhet att efterlikna varandra. Sådan så kallad institutionell isomorfism hänger samman med att organisationer gärna inkorporerar strukturer som anses bidra till att skapa legitimitet och trovärdighet. Dessutom hade de första professorerna, som alla rekryterades från de äldre universiteten, full akademisk frihet – alldeles oavsett hur deras nya lärostolar var betitlade.
Den intellektuella miljön och själva kärnverksamheten vid fakulteten växte fram i samspel mellan administrativt bestämda organisatoriska strukturer och de lärare som rekryterades och fyllde visionerna med innehåll. Att detta innehåll ibland hamnade en bra bit ifrån de ursprungliga intentionerna är förståeligt och inget att sörja över: det är så dynamisk vetenskaplig verksamhet i en föränderlig verklighet fungerar.
Christer Nordlund, professor i idéhistoria vid Umeå universitet
Denna text är ett gästinlägg på Humtankbloggen. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna