Humaniora spelar en avgörande roll för långsiktig motståndskraft i tider av kris och krig genom att stärka viljan att försvara demokrati, och ge kontinuitet i högre utbildning även när universitet tvingas ställa in sin vanliga verksamhet. När beredskapen nu höjs bör vi därför sikta på att stärka humaniora – en samhällsnytta i såväl fredstid som i tider av kris.
Under 2016 arrangerade Göteborgs universitet en verksamhet som riktade sig till nyanlända flyktingar. Några personer fick tid i sina tjänster att åka omkring på SFI-utbildningar och erbjuda specialanpassade kurser i idéhistoria till nyanlända som tvingats avsluta sina universitetsstudier mitt i utbildningen. Kurserna var gratis, inte poänggivande, och erbjöd en introduktion till den västerländska idéhistorien. Syftet var inte att bilda studenterna i ”våra värderingar” utan att göra steget kortare till att återuppta avbrutna universitetsstudier.
Merparten av studenterna hade tidigare studerat ett naturvetenskapligt inriktat ämne eller medicin. Flera av dem fick jobb under tiden för kursen, delvis med den som merit, och många gick sedan vidare till fortsatta studier inom sina tidigare ämnen. Så varför ville de läsa idéhistoria, ett ämne som flertalet tidigare inte ens hade hört talas om? Svaret låg i deras vilja att, i den kaotiska situation de befann sig, få bekräftat att de lämnat sina hemländer för de demokratiska ideal som upplevdes dominera i Sverige. De ville diskutera och få sina övertygelser bekräftade av andra. Idéhistoria gav förvisso ingen konkret hjälp i en utsatt situation, men att ta del av diskussioner om hur en stat skall styras, vad som är det goda livet och vad demokrati och frihet är för något, bidrog till att stärka känslan av att det är riktigt, viktigt och möjligt att fortsatt göra motstånd mot en diktatur. Åtminstone är det den erfarenhet jag gjorde som en av organisatörerna av de här kurserna.
Det finns rapporter om liknande erfarenheter från kriget i Ukraina. Under 2022 började amerikanska liberal arts-professorer organisera sig inom initiativet Flying University for Ukraine. Initiativet gick ut på att erbjuda intensiva tre-veckors kurser online inom liberal arts till ukrainska studenter som på grund av kriget varit tvungna att avbryta sina studier. Merparten av deltagarna hade även i detta fall tidigare studerat yrkesutbildningar men valde ändå att ta dessa icke-poänggivande kurser samtidigt som de försökte upprätthålla en vardag på flykt eller under bombardemang. Kurserna som erbjöds var på teman som ”Demokrati och lag”, ”Nationalism”, ”Ljud, musik och politisk förändring” och ”Historia, rättvisa och demokrati i Aeschylos Orestien”. Inom ramen för kurserna formade studenterna en sorts begränsad demokratisk offentlighet, och använde utrymmet för att vidmakthålla och undersöka förutsättningarna för ett demokratiskt medborgarskap.
Det finns också tidigare förebilder till den här typen av verksamhet. I Polen organiserades de första flygande eller flytande universiteten i Warsawa 1882, då under rysk ockupation. Benämningen flygande eller flytande universitet syftade på hur undervisningen kontinuerligt flyttades mellan olika privatpersoners lägenheter för att undgå upptäckt. Här kunde såväl kvinnor som män utbildas inom ett stort antal ämnen, med undervisning som gavs på polska. Runt 1890 hade ca 5000 personer fått en universitetsutbildning vid det flygande universitetet, däribland Marie Sklodowska-Curie som sedermera fick två nobelpris. 1902 gavs större friheter till de etablerade universiteten, vilket gjorde att de flygande universiteten inte behövdes längre. Traditionen återupplivades dock senare under såväl Nazist-ockupationen som under Sovjettiden.
I Ukraina har universiteten tagit en omfattande roll under kriget, dels för att försäkra den omedelbara kompetensförsörjningen, dels för att krigsgenerationen inte ska bli en förlorad generation. Dessutom arbetar man ak tivt med att stärka civilsamhällets motståndskraft. På de omlokaliserade ukrainska universiteten har utbudet av kurser förändrats mot allt fler humaniorakurser. Man menar att universiteten, och då humaniora i synnerhet, är en viktig aktör för att säkra intellektuell resiliens, en vision för en demokratisk framtid, samt tillit till samhället och för att motverka propaganda.
När nu Sverige rustar upp och satsar ökade resurser på det militära och civila försvaret bör vi lära oss av dessa tidigare erfarenheter. I tider av säkerhetshot och krig är humanistiska ämnen extra relevanta, de behövs för att stärka den demokratiska motståndskraften. De är dessutom mindre materialkrävande vilket möjliggör flygande undervisning om universitetsinstitutioner måste omlokalisera. Därmed spelar humaniora en avgörande roll för att säkra en krisgenerations fortsatta studier. Och kanske ännu viktigare, humaniora är nödvändigt för att bibehålla ett demokratiskt samtal som är det första att hotas av krig, materiell förstörelse, auktoritär propaganda och påverkansoperationer. I Sverige sker den samtida upprustningen lyckligtvis utan att kriget omedelbart står för tröskeln. Det finns därför tid att lära av andra europeiska erfarenheter och därmed rusta humaniora för dess roll som en av demokratins grundpelare. I synnerhet är detta viktigt när andra grundpelare, som exempelvis fria och allmänna val, kan bli svåra att upprätthålla i krigstid. En humanistisk upprustning – med tillskott av medel och upparbetande av olika typer av undervisningskapaciteter – kommer också att innebära en förstärkning av den befintliga demokratin, även om kriget inte infinner sig.
Karolina Enquist Källgren, docent i idéhistoria vid Stockholms universitet och medlem i Humtank.
Adam Hjorthén 
Henrik Andersson 
Gästskribent