Till onyttans lov

Visst är humanistisk forskning nyttig! Men tänk om den också är helt onyttig? Och att det är alldeles i sin ordning att det är så?

Det är lätt att tänka att nytta är ett sorts nödvändigt gott. Utan nyttiga ting – och nyttig kunskap – var vore vi väl då? I forskningspolitiken är nytta inte bara nödvändigt, utan den högsta av dygder, ibland kanske den enda måttstock vi anses behöva för att avgöra någots (någons?) värde. För vem vill väl betala skattemedel för att forskare ska producera onyttig kunskap?! Och, i en tillspetsad förlängning, vem vill väl leva ett onyttigt liv? Humtank har, inte minst i en inlaga till Vetenskapsrådet och i sin senaste rapport, visat att humanistisk kunskap är nyttig på en mångfald sätt och att en forskningspolitik värd namnet behöver skapa förutsättningar för dessa särskilda former av nytta att blomstra. Men eftersom det går att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, vill jag här i stället helt kort sjunga onyttans lov. För onyttan är, menar jag, ett humanistiskt kärnvärde, inte minst i tider då nytta reducerats till ekonomisk nytta.

Tanken är varken ny eller originell, det brukar inte tankar vara. Många har ifrågasatt vår tids besatthet av effektivitet och produktivitet. Men för mig aktualiseras frågan om min egen potentiella onytta nästan dagligen i mitt arbete som universitetslärare och forskare. Varför skriver jag detta, frågar jag mig. Vilken nytta gör denna föreläsning? Vilken nytta denna artikel? Följt av: Lyssnar någon? Läser någon? Och helt plötsligt får ifrågasättandet av nytta en ny dimension. Det har rört sig från att handla om att det jag gör ska resultera i en nyttig produkt (inte sällan pratar man numer i forskningssammanhang om ”kunskapsprodukter”) till att handla om en vilja till relationer. Att få mötas i tanken.  Kanske, tänker jag nu, behöver nyttans produktivitetsparadigm förkastas till förmån för ett onyttans meningsfullhetsparadigm? För tankens möte, nyfikenheten, leken, vilan, varandet, sitter aldrig bekvämt i kategorin ”nytta” när ordet likställs med produktivitet. Då finner onyttan enbart sitt existensberättigande i att möjliggöra det som faktiskt är värt något. Ni har hört de goda råden: Vi måste ta pauser för att vara produktiva på arbetet. Vi måste leka för att sätta i gång vår produktivitet, och vips, så har kreativa entreprenörer skapat multinationella företag som utvecklat AI. (Och vips, så behöver vi inte vara kreativa mer.)   

Men om onyttan, som SAOB definierar som något som görs eller finns ”i onödan,” i sig själv förstås som värdefull, vad kan den paradoxen hjälpa oss att se? Alldeles i onödan läste jag för ett tag sedan en bok som jag tänkt använda i min forskning.  Det visade sig att den inte var relevant för mitt arbete. Sedan visade det sig dessutom att artikeln jag planerat fick stryka på foten till förmån för något mer brådskande. Ergo, ingen kunskapsprodukt, inte ens antydan till nytta. Men jag fick vara i tanken med en annan människa, slås av en insikt. Inte en som ledde någonstans men en som där och då fick mig rynka pannan en stund. Teet den dagen smakade ovanligt gott och jag minns känslan av bokens pärm mot handen. Ett ögonblick – fullständigt onyttigt, men som jag upplevde som djupt meningsfullt. Inom onyttans meningsfullhetsparadigm behöver denna stund inte mätas. Den behöver inte ens försvaras.

Försiktigt, för nu riskerar jag att andas nytt liv i nyttans spöke, nosar jag här på tanken att onyttan är en motståndshandling.  Som SAOB berättar så betyder det gamla uttrycket ”komma till onytta”, att ”ngn vållar besvär.” Att omfamna onyttan kan sannerligen innebära att vålla besvär. Kanske inte minst för en själv som forskare i karriären. Men i förlängningen kan kanske ett sådant förhållningssätt påminna oss om att varken människors, andra djurs, eller vår planets rätt till liv ska behöva försvaras i ekonomiska termer. Vår meningsfullhet ligger inte i att bidra till BNP eller i att leverera ekosystemtjänster. Tänk om ett ovärderligt bidrag som humanistisk utbildning och forskning gör är att vara en plats för den meningsfulla onyttan – en plats där vi får vålla besvär och vara människor tillsammans, alldeles i onödan.

Jenny Bonnevier, docent och lektor i engelska vid Örebro universitet samt medlem i Humtank.