Att som nyexaminerad ta steget ut i yrkeslivet kan kännas nog så nervöst för de flesta. Men hur är det när själva fältet samtidigt också tycks befinna sig i förändring, kanske till och med vid en brytpunkt? Ella Hultqvist, tidigare student i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet, funderar på vilken framtid det egentligen kan vara som dagens studenter går till mötes.
Att humaniora är en samling ämnen i förändring är nog knappast någon nyhet, och det var väl ett tag sedan som en humanistisk karriär hade rykte om sig att vara det mest pålitliga och säkra vägvalet. Samtidigt ser vi hur välkända riskfaktorer fortsätter påverka de humanistiska ämnena. Nedskärningar i kultursektorn gör jobben glesare, konkurrensen hårdare och de humanistiska disciplinernas ställning och inflytande i det offentliga rummet svagare. Vi befinner oss i ett valår, men som vi har sett under årets valrörelse har kulturfrågan utgjort en försvinnande liten del av politikernas löften, detta trots att kulturens roll som demokratisk utpost möjligen känns viktigare än någonsin i dagens polariserade samhällsklimat.
Till detta kan läggas ytterligare faktorer, vars potentiella konsekvenser kan tyckas än mer oroande eftersom det rör sig om frågor som saknar facit. För bara någon månad sedan stod det klart att världen missar Parisavtalets 1,5-gradersmål, med oåterkalleliga följder både på det miljömässiga och mänskliga planet. Hur kommer försämrade livsvillkor för en stor del av världens befolkning och ett skriande behov av förändring i vårt sätt att förstå oss själva att påverka den humanistiska forskningen? Vilken roll kommer bibliotek, skolor, muséer, översättare och förlag att spela i en värld där klimatflykt, fattigdom och naturkatastrofer gör det än viktigare att ge röst åt den lilla människan? Behovet av humaniora lär bara växa när vi omvärderar det antropocentriska förhållningssätt som länge färgat vår relation till naturen. Det mänskliga perspektivet ska självklart uttryckas, men vi behöver utveckla en självförståelse där människan och naturen inte längre står i opposition mot varandra, och i det skiftet har humaniora en helt avgörande roll att spela. Förhoppningsvis matchas också detta av korresponderande politiskt stöd och finansiering.
Sammankopplad med såväl klimatfrågan som med klippandet i kultursektorns budget är förstås ännu en pressande fråga, och för dagens nyexaminerade studenter kanske den allra mest kännbara: AI. När AI numera både skriver och översätter, när ingångsjobb och till och med etablerade yrkesroller hotas av digitala program, hur kan då en nyexaminerad student undgå att känna sig lite uppgiven? Trots att våra kompetenser – kritisk textanalys, språklig förståelse, källkritik – är avgörande i ett samhälle där desinformation och AI-genererat innehåll flödar är det snarare just dessa kompetenser som ofta anses ha svårt att tävla med vad AI kan åstadkomma både snabbare och oavlönat. Vi, liksom våra medstudenter, lärare och kollegor, vet vad våra förmågor är värda; där AI enbart kan göra beräkningar utifrån given information kan vi bidra med dynamisk erfarenhet, bredare perspektiv och framför allt en välbehövlig mänsklighet i debatten om hur samhället ska se ut, inte minst i en tid av klimatrelaterad oro. Här behöver humaniora fortsätta stå på sig, och kanske också bättre formulera dessa kompetensers värde och därigenom tydligare lyfta fram sin egen nödvändighet.
Även om den här texten hittills har lyft fler orosmoln än förhoppningar vill jag ändå inte avsluta den utan att också ge utrymme åt lite framtidstro. Om de humanistiska ämnena befinner sig vid en brytpunkt, då är det också här vi har möjlighet att forma dem, att omvandla bekymmer till styrkor. Framtidens humaniora behöver stå upp för och ge röst åt både människa och natur, tydligt försvara de viktiga kunskaper som humanistiska ämnen förser sina studenter med, samt fortsätta värna demokratiska och inkluderande värderingar i skolans, bibliotekens och förlagens värld. Kanske kan klimatkrisens behov av nya perspektiv hjälpa till att stärka humanioras ställning som ett fält i framkant för hållbar förändring, och om vi kan dra nytta av AI istället för att hamna i ett konkurrensförhållande med den kan den tveklöst bli ett kraftfullt redskap inom oräkneliga yrken. Även om situationen för en nyexaminerad humaniorastudent idag kan upplevas som minst sagt snårig står vi därför inte modfällda; framtidens humaniora uppstår idag, och vi är med om att forma den.
Ella Hultqvist har en magisterexamen i litteraturvetenskap och är alumn från Linköpings universitet.
Denna text är ett gästinlägg på Humtankar. Den har genomgått en redaktionell granskning av Humtank, men åsikterna är skribentens egna.

