Vad gjorde du 1992? Eller: HUMTANKS FÖRSTA RAPPORT ÄR HÄR!

VAD GJORDE DU 1992?

Jonas Ingvarsson


Macintosh_Classic_II

Hur var livet 1992? Någon som kommer ihåg? Låt mig friska upp ditt minne:

Mobiltelefoni 1992: Ericssons nya modell, GH172, också kallad Olivia, fungerar över det nya GSM-nätet (det första digitala nätet, introducerat samma år) och väger 440g. Det går att skicka textmeddelanden, men det dröjer en fem-sex år innan utnyttjandet av denna tjänst blir mer allmänt.

Persondator 1992: Apple lanserar Machintosh Classic II. 2 MB RAM, hårddisk 40 eller 80 MB. Processor på 16 MHz.

Internet 1992: Nordiska universitet och högskolor har en egen Atlantlänk till USA, kallad Nordunet, som detta år uppgraderas till 512 kbit/s. Allmänt tillgängligt blir Internet, i liten skala via Algonet, först 1994 – men det tar fram till sekelskiftet innan mer än hälften av Sveriges befolkning använder Internet.

1994 – eller var det 1995? – erbjöds doktoranderna vid Göteborgs universitet, som en tjänst av Universitetsbiblioteket, att »göra en sökning» på ett valfritt begrepp, eller en term. Jag orkade inte, men kollegan Bo tog chansen och sökte på något forskningsrelaterat begrepp och fick 173, eller nåt, resultat i en utskrift på perforerat papper.

Låt oss backa några år: 1985. En engagerad samhällskunskapslärare vid Platenskolan i Motala uppmanar sina elever i klass E3B (ekonomisk linje) att skriva till någon myndighet (har glömt vilken) och ta reda på vilka register vi är med i – utan att vi bett om det, utan att vi gett vårt tillstånd. Efter några veckor dimper det ner ett brev, ett registerutdrag. Jag är med i tre stycken. Totalförsvaret (jag ska snart mönstra); körkortsregisgtret (jag lyckas efter en första kuggning ta mitt körkort, hösten -84) och något mer, glömt vilket. Vi var många som var upprörda – vafanken, vi vill inte vara med i några register! Vad är detta??? 1984? »Storebror ser dig!»?

Det är ungefär här, i informationssamhällets adolescens och lyckligt naiva uppfattning om hur data förmedlas och lagras, i en tillvaro där tre register är många, och där man fortfarande kan tänka sig att utbilda sig för att bilda sig, ja, det är nu i dessa nådens år 1992 och 1993 som systemet för den moderna utbildningen för universitet och högskola konsolideras. SOU 1992:44 låg till grund för Högskolelagen och det resursfördelningssystem som fortfarande styr villkoren för hur högre utbildning i Sverige bedrivs. Det är ett system som utgår från att humaniora är liktydigt med självstudier och att humanistens kompetens inte har någonting med teknologi och moderna undervisningsformer att göra.

Nu presenterar Humtank en rapport om konsekvenserna av denna 24 år gamla ordning. Helen Fuchs har varit huvudredaktör, och jag och Jesper Enbom har assisterat.

OmslagRapport 2

Klicka på bilden för att öppna och ladda ner rapporten!

I denna rapport avhandlar vi bland annat följande:

  • Hur det rådande resursfördelningssystemet ger humaniora och samhällsvetenskap den i särklass lägsta ersättningen – ungefär hälften så mycket per student som naturvetenskap och teknik. Det här tenderar också att skapa en negativ spiral då det finns ett samband mellan lägre resurser och lägre genomströmning, vilket i sin tur leder till ännu lägre resurser. Ytterligare ett dilemma är att systemet gör det svårt att höja kraven på studenter eftersom det riskerar att leda till minskade resurser (vilket var en lite undanskymd men viktig del av den så kallade Dick Harrison-debatten i januari 2016).
  • Att det under perioden från tidigt 1990-tal inte har genomförts någon höjning av takbeloppet som ger kostnadstäckning för de nya åligganden som de tilldelade resurserna ska räcka till (takbeloppen har höjts, men täcker alltså inte exempelvis studenthälsa, karriärservice och de resurser som en breddad rekrytering kräver).
  • Att kontakttiden, det vill säga den lärarledda undervisningen, ligger långt under den 1992 rekommenderade lägstanivån på nio timmar i veckan. I vissa utbildningar inom humaniora är den så låg som två till fyra timmar i veckan. Det innebär att studenterna till 95 procent ägnar sig åt självstudier samt att det som rekommenderades som ett golv idag snarare blivit till tak. Samtidigt finns det ett tydligt samband mellan högre kontakttid och större möjlighet att klara självstudier.
  • Vikten av lärarens närvaro i undervisningen. Nya digitala verktyg är betydelsefulla i och med att de utvecklar det pedagogiska arbetet. Om de istället används till att spara pengar riskerar de att avveckla det pedagogiska arbetet. Rapporten lyfter fram betydelsen av seminariet som undervisningsform. Där får studenterna möjlighet att syntetisera sina kunskaper i mötet med andra studenter och inte minst med en i ämnet insatt lärare.
  • Problemet med att den kunskapsförsörjning som inte är direkt kopplad till specifika yrken riskerar att hamna på mellanhand. Ett konkret och aktuellt exempel gäller högre utbildning som garant för demokratiska värden. Denna aspekt berörs idag vare sig i Högskolelagen eller Högskoleförordningen. Enda gången ordet ”demokrati” överhuvudtaget förekommer är i riktlinjerna för studentkårernas organisering. Vi menar att utvecklingen i Sverige och omvärlden lett till att det demokratiska uppdraget måste göras centralt även för högre utbildning. Vi föreslår därför följande formulering i regleringsbreven: »Utbildningsutbudet vid universitet och högskolor ska svara mot studenternas efterfrågan, arbetsmarknadens behov och värnandet om demokratin
  • Att priset på en humanist behöver höjas för att motsvara humanioras värde.