Vad innebär den nya vurmen för fakta och kunskaper och förkastandet av ”alternativa sanningar” för humaniora? Kanske är det dags för självrannsakan bland humanister, skriver Humtanks Magnus P. Ängsal.

Två ting på senare tid medför stora utmaningar för humanistiska forskare. Det ena är det allt tydligare fokus på samverkan som lär bli följden av regeringens forskningspolitiska proposition (Prop. 2016/17:50, Kunskap i samverkan). Det andra är rörelsen mot fakta, kunskap och evidens, som i allt väsentligt är ett svar på den, som det hävdas, alltmer utbredda förekomsten av ”alternativa fakta” och fake news. Nu senast har en debatt utspunnit sig i Dagens Nyheter, där en kvartett av professorer från samhällsvetenskapliga ämnen, bland dem Marie Demker, dekan för Humanistiska fakulteten vid GU, har föreslagit en ”politisk satsning på en debatt grundad på kunskap, en nödvändighet för demokratins trovärdighet”. (DN 2017-03-11)

Humtank har vid flera tillfällen påtalat vikten av humanistiska perspektiv i politiskt beslutsfattande och i samhällslivet i stort (DN 2015-04-29). Humanistisk kunskapsbildning, har vi sagt, är oundgänglig för samhällets kompetensförsörjning. Om trenden består – att fakta sätts i högsätet medan kunskapsrelativism och alternativa sanningar får stå i skamvrån – blir det nödvändigt också för humanistiska forskare att förhålla sig till den.

En möjlighet för humanister är förstås att kritiskt granska själva trenden. Makt- och diskursanalys är hemmaplan för många humanioraforskare. Varför denna fakta- och kunskapsvurm just nu, och vem gör sig till dess talesperson i vilka sammanhang? Det skulle inte förvåna om kunskapen visar sig mobiliseras inte bara för sin egen skull utan som ett redskap i en politisk kamp om verklighetsbeskrivningen. Det är nog ingen vågad gissning att just Brexit blev en kunskapsvurmens katalysator för de politiska följdverkningarnas skull, inte för att de lögner som florerade i valrörelsen var av radikalt ny kvalitet – lögner och halvsanningar har vi hört i valkampanjer före Brexit, också i Sverige. Nej, folket uppfattas ha röstat fel, nu ska liknande händelser avvärjas med tillförlitlig kunskap.      

En annan möjlighet för humanister är att ställa sig frågan hur vi hanterar och ser på fakta och kunskaper. För dem i humanistisk forskning som arbetar empiriskt, kvantitativt eller experimentellt kanske frågan inte förorsakar sömnlösa nätter. Evidens, fakta och hypotestestning är självklarheter i forskningstraditionerna där de verkar.

Men för den i huvudsak tolkande och på förståelse inriktade humanioran blir det aningen svårare. Vilken plats kan tolkning av litterär text ha i ett samtalsklimat och i en forskningspolitisk verklighet med fakta, samverkan och kanske användbarhet som ledstjärnor? Verksamheter där gränsen mellan fakta och tolkning är porös har förstås sin givna hemortsrätt i humaniora.

Samtidigt finns det i ljuset av våra dagars fokus på fakta och kunskaper problem hos skolbildningar vars signum är att relativisera sanningar och dekonstruera fakta. Hur ska man med en kunskapsrelativistisk grundsyn eller med inställningen att verkligheten i första hand konstrueras i språkliga utsagor göra trovärdigt att just den amerikanska presidentens vårdslösa framfart med sanningen är särskilt klandervärd?

Likaså blir faktafrågan akut när det kommer till paradigm baserade på politiska och ideologiska ställningstaganden. I vilken mån är det rimligt att tala om en kunskapsbildning som tillförlitlig om den har som sin förutsättning en politisk positionsbestämning? I delar av dagens kulturforskning, exempelvis, förefaller det i Edward Saids och den postkoloniala teorins anda vara comme il faut att hävda att påstådda kulturskillnader mellan människor egentligen är uttryck för förklädd rasism, så kallad kulturrasism. Det är givetvis en hypotes värd att testa (och den har för all del också undersökts). Men om antaganden av det slaget upphöjs till provisorisk sanning i enskilda forskningsriktningar och självklar utgångspunkt för analys kan det jäva trovärdigheten.

Frågan är alltså hur humaniora går vidare i ett klimat som tycks törsta efter fakta och kunskap. Ett steg, åtminstone på sina håll, kunde vara en fördjupad reflektion över synen på fakta och kunskaper. Själv tycker jag att språkvetaren Armin Burkhardt har fångat något väsentligt med sitt begrepp ”engagierte Neutralität”: metodisk analys och känslobefriad argumentation men engagemang för själva saken, undersökningsobjektet.

Samtidigt är relationen mellan fakta, kunskap och beslutsfattande inte enkel. Det är för det första inte givet vilket politiskt svar som ska ges på ett aldrig så tillförlitligt evidensbaserat underlag. Det är för det andra inte säkert att brist på fakta är den främsta förklaringen till att politiker och vanliga medborgare fattar oinformerade beslut eller håller vanföreställningar i helgd. Fakta finns. Frågan är vem som vill, kan och orkar ta dem till sig som kunskaper, och vilka kanaler som finns för att göra dem kända.