Svenskundervisning i utlandet – till vilken nytta?

BILD: Ace Vu

Humaniora-debattens vågor går höga, nu senast om neddragningarna för Svenska institutets språkundervisning i utlandet. Humtank har bett Karin Ridell, tidigare svensklektor och numera universitetslektor i nordisk språkvetenskap vid universitetet i Strasbourg, att dela med sig av sitt perspektiv på frågan.

Under förra veckan kunde vi följa reaktionerna på regeringens indragning av ekonomiskt stöd till svenskundervisningen utomlands. Mycket av denna verksamhet och nyttan med den beskrivs utmärkt i Olle Wästbergs debattartikel som uppmärksammade detta budgetbeslut, och av Anna Sofia Rossholm här på Humtanks blogg. Som universitetslektor i nordisk språkvetenskap i Strasbourg och därmed en av dem som dagligen arbetar med den verksamhet som regeringen inte längre vill stödja, vill jag här beskriva lite närmare vad det är vi egentligen gör på dessa institutioner och på vilket sätt vi använder pengarna som kommer från SI. Det är nämligen ganska ofta som jag möts av förvåning när jag berättar vad jag jobbar med och att det finns studenter som utomlands läser svenska och är intresserade av Sverige: ”Va?! Läser de svenska?” ”Oj, är de så många!” ”Men varför då?” Så vart går dessa pengar i dag, och vad tillför verksamheten Sverige, bilden av Sverige utomlands och kontakterna med resten av världen?

Att Strasbourg ligger i det historiska gränsområdet mellan Frankrike och Tyskland – mitt i Europa, om man så vill – har satt sin prägel på stadens arkitektur. Foto: Andreas Trepte (Wikimedia Commons)

I Strasbourg bedrivs svenskundervisningen på Institutionen för skandinaviska studier där det också undervisas i bland annat norska, danska, nordisk litteratur, kultur, historia och samhällsförhållanden. Vi är fem anställda och tre av oss är språklektorer med stöd från Danmark, Norge och Sverige. Sammanlagt har vi cirka 100 studenter varje år som läser kurser i svenska språket i någon form. I likhet med de andra institutioner som bedriver svenskundervisning utomlands arbetar vi utöver undervisningen också med att synliggöra Sverige och Norden utomlands, att förklara och belysa svensk och nordisk kultur för studenter, forskarkolleger och en bredare allmänhet.

Så vilka är det som läser hos oss? Många studenter kommer till svenskstudierna för att de planerar fortsatta studier eller ett Erasmusutbyte i Sverige och därför vill förbereda sig. Andra kommer av ett passionerat intresse för till exempel svensk musik, nordisk mytologi, samisk kultur, eller för ett miljöengagemang där man ser de nordiska länderna som ett föredöme. I vilket syfte studenterna än kommer så utgör vi ett mini-Sverige i studenternas hemländer, där de får fördjupa sina kunskaper och intressen, men också ifrågasätta de föreställningar och idéer de har om Sverige och de andra nordiska länderna. De får upptäcka författare, filmmakare och musiker de aldrig hört talas om tidigare. De får lära sig att tala, skriva och förstå svenska, så att de om de vill kan gå vidare med studier i Sverige och att ytterligare förbättra sina språkkunskaper. Som Wästberg lyfte fram i sin artikel får de på många håll i världen också lära sig att ifrågasätta auktoriteter och mer konkret förstå vad demokrati innebär.

Svenska Institutet tillför ett stöd till svenskundervisningen utomlands och det stödet är grundat på bilaterala avtal där mottagarländerna står för sin del, dvs. löner, lokaler etc. SI:s stöd till lektorerna och undervisningen handlar delvis om en ersättning till lektorerna som kompenserar att löneläget kan vara väldigt lågt i vissa länder jämfört med Sverige och att det kostar att flytta utomlands. Detta tillägg gör det möjligt för de utländska universiteten att rekrytera kompetenta personer som är villiga arbeta utomlands under några år. En annan del av SI:s stöd går till inköp av moderna läromedel och svensk forskningslitteratur och till att arrangera olika evenemang om Sverige och svensk kultur. Ett exempel på ett lite större sådant arrangemang är den kulturmånad vi ordnade 2011. Under fyra veckor stod olika aktiviteter på programmet: föreläsningar om runor och nordisk mytologi då och nu, om natur, svenskt friluftsliv och svensk identitet, en konsertföreläsning om jojk, två filmvisningar, en utställning om röda trähus och en temadag om hållbarhet i nordisk stadsplanering. Det hela organiserades tillsammans med universitetet och en lokal arkitekturinstitution.

Europeiska parlamentet i Strasbourg – vill vi att de ska veta något om Sverige där? Foto: Rama (Wikimedia Commons)

I en alltmer internationaliserad och globaliserad värld har Sverige nytta av att det finns människor utomlands som är experter på Sverige och som kan sprida sin kunskap vidare i sina länder. Om vi vill att Sverige ska kunna vara en del av en europeisk och internationell kulturell dialog behövs det översättare av svensk litteratur och film och det behövs personer som kan verka för att dessa verk sprids. Sverige är också av demokratiska skäl i stort behov av att det även i framtiden finns översättare och tolkar inom EU som kan översätta från svenska – detta om svenska organisationer, institutioner och privatpersoner ska kunna delta i det europeiska politiska spelet på lika villkor. Dessa översättare, tolkar och kulturförmedlare börjar ofta sina karriärer på universitetsinstitutioner som erbjuder undervisning i svenska. I många fall möter de svenskan på universitetet lite av en slump och skulle nog inte sökt sig till Sverige och svenskan om så inte varit fallet.

Jag undrar, vem ska stå för denna utbildning i framtiden? Hur kan regeringen skicka signalen om att svenska språket är oviktigt till de utländska universitet som – liksom de svenska lärosätena – sliter med sparkrav, särskilt inom de humanistiska ämnena? Om inte ens Sverige prioriterar undervisningen i svenska, varför ska man då göra det på ett utländskt universitet när man väljer mellan olika prioriteringar? Risken är stor att ett indraget stöd leder till att svenskämnet så småningom läggs ner på många håll runt om i världen, dels för att det blir svårare att rekrytera kompetenta lärare från Sverige, dels för att det inte finns något tryck från Sverige att bevara denna undervisning.

Det vore inte bara synd, det vore också ofantligt dumt och kortsiktigt att nedmontera det som under lång tid byggts upp på olika håll i världen.

Karin Ridell