Statliga museer – för närvarande

Helen Fuchs

Det är glädjande att finansministern och kulturministern kan göra gemensam sak genom att tillsammans hävda kultur och museibesök som viktiga krafter i ett inkluderande, demokratiskt samhälle. Det låter bra med ett tillskott på 80 miljoner till statliga museer. Men det framstår som helt otidsenligt att öka tillgängligheten genom att återinföra fritt inträde.

Det är oroande att ingen av dem tycks ha reflekterat över om detta är en effektiv metod. 13 av de 17 statliga museer som ska omfattas av fritt inträde ligger i Stockholmsregionen och man kan undra om Alice Bah Kuhnke verkligen menar att detta kan minska ”delaktighets- och bildningsklyftorna” i det svenska samhället. Magdalena Andersson säger: ”Det här är en av mina favoritreformer, det finns andra värden i livet än att bara jobba.” (Exempelvis i Aftonbladets nätupplaga den 17 oktober.) Den är alltså tänkt att minska klyftorna mellan olika grupper främst i Stockholmsregionen och den huvudsakliga målgruppen tycks vara medborgare som bor och har ett arbete där. Det är så klart angeläget, men vore det inte läge att försöka nå fler i strävan att inkludera och bilda, till exempel vuxna och ungdomar, lärare och skolklasser som inte har möjlighet ta sig dit, eller för den delen alla SD-väljare ute i landet?

Livrustkammaren

Livrustkammaren är ett av de statliga museer som återigen ska få fritt inträde.

Våra nya ministrar tycks inte känna till att modern digital teknik möjliggör högkvalitativa kommunikationsmöjligheter inte bara för myndigheter och det privata näringslivet, utan även för museer som ibland också är både myndigheter och näringsidkare. Svenskarna är som bekant mycket benägna att använda digital kommunikationsteknologi, vilket har fått genomgripande konsekvenser för alltifrån myndigheters till mediebolags verksamheter. Det rör sig då inte om så banala saker som att tillhandahålla enkelriktad information på en webbsida med bilder, ljud och klickbara rubriker.

Digitalisering handlar om betydligt mer grundläggande förhållanden. Det handlar om hur kunskap, budskap, beteenden och kulturer uppstår, förändras, konstrueras och kommuniceras. De som har ägnat sig åt att överföra verksamhet till digital form vet att det inte fungerar särskilt bra att göra på ungefär samma sätt som man alltid gjort, till exempel att rakt av försöka överföra en papperstidning till ett digitalt format eller en campuskurs på universitetet till nätundervisning. Precis som alla nya medier gör den digitala teknologin något fundamentalt med förutsättningarna, med själva situationen och med kunskapen. Det leder till helt nya möjligheter, relationer och lösningar, förutsatt att förändring uppfattas som eftersträvansvärt.

Självklart har alla statliga museer webbsidor. Men ofta fungerar de främst som snygga skyltfönster för den verksamhet som bedrivs i det fysiska museet. Det tas för givet att nätbesökaren har det fysiska museet som slutmål. Men så är det inte överallt. Utanför Sverige, i den betydligt vidare museivärlden räknas på sina håll nätbesökarna som fullvärdiga besökare. Det har visat sig lika självklart användbara i besöksstatistiken som alla andra. Dessa museer erbjuder sina webbesökare att ta del av verksamhet på ett sätt som tar till vara de nya möjligheter som den digitala teknologin erbjuder. Likt en välplanerad och omfattade utbyggnad gör hemsidorna det möjligt för museerna att utvidga sin verksamhet, tillgängliggöra samlingarna och sin pedagogiska kompetens på ett sätt som både utvecklar webbesökaren och museet. Ett bra exempel är Museum of Modern Art (MoMA) i New York som med hjälp av digital teknologi bjuder webbesökaren att ta del av verksamheten på ett sätt som fördjupar och ibland överträffar upplevelsen i de fysiska rummen.

Att göra ett museum tillgängligt via nätet handlar inte primärt om att digitalisera en enorm mängd föremål. Det handlar om att bedriva pedagogisk verksamhet, att förmedla kunskap, skapa kontaktytor och dialog på ett sätt som motsvarar kvaliteten i det som erbjuds i det fysiska museet. De statliga svenska museerna bedriver verkligen högkvalitativ verksamhet genom forskning, föreläsningar, utställningar, texter, filmer, tjänster och pedagogik. Att ytterst lite av detta görs tillgängligt på webbsidorna är ett problem som tydligt visar att det är fysisk närvaro som räknas. Det rika utbud av skattefinansierade utställningar, workshops, visningar, skol-, barn- och vuxenverksamhet vid de statliga museerna är i praktiken bara tillgänglig för dem som bor i Stockholmsregionen eller relativt nära något av de övriga fyra.

Det finns alltså ett problematiskt glapp mellan dem som har möjlighet att ta sig till de fysiska museerna och dem som inte har det. Detta glapp borde överbryggas, inte fördjupas genom att lägga 80 miljoner på att införa fritt inträde för fysiskt närvarande.

Om kulturministern och finansministern menar allvar med att hävda kultur och museer som viktiga för ett inkluderande, demokratiskt samhälle så är det alltså läge att göra det möjligt för betydligt fler att fritt ta del av betydligt mer av den verksamhet som de statliga museerna bedriver, var vi än befinner oss.