God samverkan kräver kontinuerligt arbete och innebär mer än ett fokus på praktisk nytta eller omedelbar problemlösning. Humtanks Kristin Zeiler reflekterar över den mycket aktuella frågan hur samverkan ska tolkas och praktiseras i humanistisk forskning.

I april 2017 slog Kommittédirektivet Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten (Dir 2017:46:50) fast att samverkan bör ses som en ”naturlig och integrerad del” av lärosätenas arbete. Direktivet följde Forskningspolitiska propositionen (2016/17:50) som också den har betonat vikten av samverkan. Under året har flertalet universitet och högskolor över landet samlat medarbetare till hel- och halvdagar för att diskutera innebörden i, konsekvenser av och exempel på samverkan.

Samverkan i forskningssammanhang beskrivs ibland som en process av ömsesidig nytta med tillägget att samverkan kan innefatta en rad aktiviteter utförda tillsammans med civilsamhälle, offentlig sektor eller näringsliv. Ibland saknas betoningen av ömsesidighet. Fokus ligger då istället på forskning som kommer till praktisk nytta. I båda fallen innebär samverkan vad gäller forskning såväl möjligheter som utmaningar för humaniora.

Å ena sidan borde det stå utom tvivel att kunskaper om kultur, religion, språk och historia, förmågan att undersöka värden, normer och individers meningsskapande, förmågan att sätta in samtida skeenden i större kulturella och historiska sammanhang, liksom förmågan att tänka konstruktivt och kritiskt kring komplexa situationer och skeenden inte bara är nyttigt utan avgörande för att möta samhälleliga utmaningar. Som saken formuleras i den norska melding til Stortinget om humaniora: Humaniora är väl rustat för att analysera kulturella aspekter av samhälleliga utmaningar, på ett långsiktigt sätt, och det senare är centralt. ”Et samfunn som bare intresserer seg for øyeblikket og akutt problemløsning, er ikke levedyktig” (Kongeliga Kunnskapsdepartementet 2016-2017: 7). Den centrala frågan utifrån ett sådant resonemang, om det tillämpas på diskussionen om samverkan, är inte om humaniora är centralt och nyttigt för bemötande av samhälleliga utmaningar utan hur humaniora bidrar till dessa samhälleliga utmaningar genom samverkan.

Humtank har tidigare noterat att humanister länge har deltagit i det offentliga samtalet, och sådant deltagande kan förhoppningsvis vara ömsesidigt berikande. Likaså utmärks just den ”utmaningsdrivna” humanioraforskningen (Humtank 2016) av samverkan, inte minst i form av studier där själva frågeställningarna uppstår i mötet mellan humanistiska ansatser och specifika empiriska fält såsom hälso- och sjukvården och skolan. Forskare behöver upprätta goda samarbeten och relationer med individer i dessa fält, till ömsesidig nytta.

Talet om samverkan som nyttiggörande riskerar att ha en reducerande effekt: om samverkan, trots dess bredare (och delvis andra) konnotationer än engelskans impact, reduceras till ett fokus på praktisk nytta.

Å andra sidan skaver termen nyttiggörande, åtminstone i mina öron. Om engelskans impact bjuder in till diskussioner om effekter och betydelse av forskning på olika sätt, så fångar nyttiggörande just det nyttiga. Talet om samverkan som nyttiggörande riskerar att ha en reducerande effekt: om samverkan, trots dess bredare (och delvis andra) konnotationer än engelskans impact, reduceras till ett fokus på praktisk nytta.

Det finns risker med en snabb övergång till frågan hur humaniora bidrar till samhälleliga utmaningar genom samverkan, om samverkan förstås i termer av nyttiggörande. De riskerna försvinner inte av att man förstås kan argumentera för att nytta måste förstås brett. De försvinner inte heller av goda exempel på hur humaniora bidrar med kunskap till ett visst sammanhang och därmed är nyttig. En annan terminologi hade varit behövlig – en terminologi som bättre skapar rum för humanistiska samverkansbidrag exempelvis i form av förståelse av och redskap för analys av människans i-världen-varo utifrån specifika samhälleliga utmaningar.

För inte så länge sedan satt jag på en dag om forskning och samverkan. Efter föredrag som betonade vikten av samverkan, liksom hur samverkan är en integrerad del av forskning inom humaniora och samhällsvetenskap, berättade en kollega om situationen när hon i ett forskningsprojekt ställt kritiska frågor kring en viss praktik – till personer hon samverkade med i ett specifikt empiriskt fält. Vad händer, undrade hon, om humanioras typ av samverkan uppfattas som ”grus i maskineriet” snarare än ”nyttigt”?

Ur regeringens forskningspolitiska proposition Kunskap i samverkan (Prop. 201617/50)

Min kollega fick svaret att också grus kan vara nyttigt. Och så är det förstås, om det leder till fördjupande samtal, till förståelse av hur en viss praktik kan uppfattas på olika sätt, och kanske till en bättre praktik. Samtidigt fångar grusmetaforen en central problematik i diskussionen om samverkan i form av nyttiggörande. Hur fångas ”gruset” upp i samverkanstermer? Bidrar användandet av begrepp som nyttiggörande till ett fokus på omedelbar och konkret problemlösning, och varför talas det så lite om samverkan i form av grus – grus som kräver att vi gemensamt stannar upp, och reflekterar kring villkoren för samverkan, dialog, ömsesidighet i komplexa verksamheter och forskningsprocesser? Vidare, om humanioras bidrag är mer än samverkan som nyttiggörande, hur kan det synliggöras? Kräver det att forskare inom humaniora söker nya innovativa vägar inte bara för samverkan under ett forskningsprojekt utan också vad gäller hur vi synliggör våra resultat?

Samverkan är centralt i utmaningsdriven humaniora, även om samverkan – vilket också Sveriges Unga Akademi noterat – inte per definition är bra. Samverkan kan vara mycket bra, ibland mindre bra, och ibland kanske inte bra. God samverkan kräver kontinuerligt arbete, och innebär mer än ett fokus på praktisk nytta eller, förstås, omedelbar problemlösning. Melding til Stortinget, om humaniora, har rätt: enbart eller primärt den senare bidrar inte till ett livskraftigt samhälle. Samverkan mellan forskare i humaniora och andra aktörer i samhället kan däremot göra det.