Säkra karriärvägar för kvalitet i humanistisk forskning

Fotograf: Okänd

Internationaliseringen ökar och samverkan expanderar. Kort och gott: det går bra för humaniora. Så löd en av slutsatserna på ett seminarium i Vetenskapsrådets regi. Samtidigt finns där något som skaver, skriver Humtanks Anna Sofia Rossholm – forskarna är för få, karriärvägarna osäkra och anställningsvillkoren för dåliga.

Det har snart gått ett år sedan debatten om humaniora som kom efter hoten om nedläggning av Medelhavsinstituten och den danska humaniorakrisen. Det var en dålig start för den då nytillträdda regeringen ur ett humanioraperspektiv, och det såg illa ut för humaniora generellt. Hur ser läget ut idag? Vad tänker makthavare om humaniora och hur mår humaniora som undervisnings- och forskningsfält?

Ganska bra, är nog slutsatsen efter seminariet ”Humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning för framtiden” organiserat av Vetenskapsrådet igår. Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S), sa att humaniora och samhällsvetenskap var lika viktiga forskningsområden som teknik, natur och medicin. Det är stora ord från en politiker med tanke på att humaniora och samhällsvetenskap knappt brukar nämnas när regeringar lägger fram forskningspropositioner.

Kerstin Sahlin, huvudsekreterare för humsam på Vetenskapsrådet, förklarade vidare att det går bra för svensk humaniora och samhällsvetenskap. Internationaliseringen ökar, och det gör också samverkan med samhället och tvärvetenskapliga samarbeten. Alla talare var överens om att forskningen både ska vara utmaningsdriven – möta samhällsutmaningar som klimatpåverkan, migration och skola – och fri att ifrågasätta och problematisera grundläggande frågor, exempelvis vilka samhällsutmaningar vi egentligen står inför och vad en utmaning egentligen är. Alla var också överens om att humaniora och samhällsvetenskap hävdar sig väl inom båda dessa fält. Traditionellt har humanioras styrka kanske varit det senare, men utmaningsdriven och aktivt utåtriktad samverkande forskning har idag en starkare ställning än tidigare.

HHK

Humaniora är lika viktigt som andra forskningsområden, enligt Helene Hellmark Knutsson (S).

Men i den här allmänt ljusa bilden finns det något som skaver. Kerstin Sahlin beskrev att det råder brist på själva fundamentet för forskning av god kvalitet, nämligen forskare. Det anställs helt enkelt för få doktorander inom humaniora och samhällsvetenskap i förhållande till samhällets behov. Konkurrensen vid anställningar kommer i framtiden bli för låg för att säkra kvalitet. Det finns få tjänster att söka och färre unga examinerade lockas av en karriär inom akademin.

Det senare kan ses mot bakgrund av att karriärvägar för unga forskare försämrats. SULF visade redan 2013 att dagens högskola långt ifrån motsvarar den traditionella bilden av en akademi som ger trygga anställningar. En tredjedel av landets högskoleanställda har tillfälliga anställningar, vilket är långt över genomsnittet i samhället. För humaniora och samhällsvetenskap slår det här extra hårt. Lönerna är generellt lägre än inom andra vetenskapsområden och humsam-sektorn har också mer undervisning och mindre forskning än andra områden. Det innebär att unga forskare ofta får en slitsam start efter doktorsexamen, med tillfälliga uppdrag som timlärare eller vikarie som i bästa fall alterneras med korta postdoc-tjänster. ”Hundåren” som ung forskare och högskolelärare blir i många fall alltför många.  

Tyvärr är det här en bild jag som fast anställd lektor alltför väl känner igen. Långa, krångliga anställningsprocesser gör att mycket av undervisningen på min institution sköts av vikarier som efter trogen tjänst måste lasas ut. Läget är välkänt men det görs inte mycket åt det. Om forskningen ska kunna möta samhällsutmaningar och ifrågasätta invanda tankemönster måste karriärvägarna säkras för unga forskare. Först då kan forskningens kvalitet garanteras och forskning spela en viktig roll i samhället.