Valrörelsen pågår för fullt. En läsning av riksdagspartiernas valmanifest avslöjar att synen på forskning och högre utbildning skiljer sig mellan de olika partierna – men inte alltid enligt de linjer man kunde förvänta sig.
Humanistisk forskningspolitik är knappast det som partierna bedömer lockar flest väljare till urnorna. Men forskning och högre utbildning figurerar ändå i nästan alla riksdagspartiernas valmanifest.
De tre största partierna framstår som påfallande överens i sin kommunikation till hugade väljare: svensk forsknings raison d’être är att rädda tillväxten, och utbildningsväsendet ska främst serva näringslivet med utbildad arbetskraft. Socialdemokraterna vill således bygga ut yrkesutbildningarna och skapa fler möjligheter till omskolning; investeringar i forskning ligger under rubriken ”Ny tillväxtplan för Sverige”. Sverigedemokraterna nämner högre utbildning enbart i anknytning till arbetsmarknaden: ”all högre utbildning ska ha en tydligare koppling till landets arbetskraftsbehov.” Moderaternas enda vallöfte med bäring för forskning och högre utbildning är att slopa CSN:s fribelopp för sommarjobbande studenter, men partiets idéprogram lyfter fram utbildning och forskning på toppnivå som nödvändiga för Sveriges konkurrenskraft: ”Det behövs nära och livskraftiga samarbeten mellan akademi och näringsliv för att landvinningar ska spridas och kommersialiseras.”
Det enda parti som inte uttryckligen kopplar forskning och högre utbildning till arbetsmarknad och tillväxt i sitt valmanifest är Miljöpartiet, som istället listar fri forskning som en del av försvaret av demokratin. Liberalerna och Moderaterna uttalar även de stöd för den akademiska friheten, men – vad det verkar – endast om friheten uttrycks genom en följsamhet gentemot marknaden. Liberalerna hävdar å ena sidan att högre utbildning i Sverige inte ska ses som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, men vill å andra sidan locka fler elever och studenter till STEM-ämnena med motiveringen att ”Sverige behöver fler läkare, naturvetare och ingenjörer”. Moderaternas idéprogram önskar ”en stark och bred grundforskning, vars syfte är att vidga vår förståelse för naturen, samhället och människan”. ”Svenska universitet och högskolor ska inte förtvina i skuggan av identitetspolitikens kollektivisering av människan och tanken” och vi ska ha ”starka och självständiga lärosäten, fredade från tillfälliga politiska trender och klåfingrighet” – en formulering som väl måste förstås som att man inte ser partiets krav och den omfattande styrningen genom forskningsfinansiering (uttryckt band annat i forskningspropositionen 2024) som en politisk trend eller klåfingrighet.
För universitetsvärlden generellt, och därmed även för humanioran, kan det vara intressant att notera att Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna alla tar ställning för utländska forskares möjligheter att komma till Sverige. Centern vill för övrigt göra fler högskolor och universitet till stiftelser ”med större självständighet från politisk påverkan” och yttrar i likhet med Kristdemokraterna sitt stöd för folkbildningen; specifikt studieförbund och folkhögskolor. Miljöpartiet vill höja studiebidraget. I Vänsterpartiets elvasidiga valplattform lyser alla omnämnanden om forskning och högre utbildning med sin frånvaro.
Sammanfattningsvis är det inga stora mängder valfläsk som erbjuds den svenska humanioran i riksdagspartiernas manifest inför valet 2026. Det enda parti som explicit nämner ett humanistiskt kunskapsområde är Liberalerna, som kräver mer läsning, litteratur och bildning i skolan och införandet av litteraturkunskap som eget ämne på gymnasiet. I övrigt domineras valmanifesten av frågor om ekonomi, arbetsmarknad, skola, vård, kriminalitet, försvar och migration – frågor som inte kan förstås utan humanistisk kunskap, men som partierna inte kopplar samman med behovet av en stärkt svensk humaniora.
Hanna Enefalk är docent i historia vid Karlstads universitet
Humtank 
Gästskribent