Om terroristernas medieanalys och behovet av intellektuell instabilitet

Jonas Ingvarsson

Det finns en död som gör sig väldigt bra i kvällspressen. Jag talar om den död som nu gör sig påmind i sociala medier genom bilderna av Islamiska Statens (IS) avrättningar, eller nyheter som skådespelaren Robin Williams självmord. Den enskilda människan och det stora lidandet är den dramaturgi som kvällspressen är uppbyggd kring (ja, och sex förstås, men det får vi återkomma till i annat sammanhang).

Men vad handlar YouTube-klippen från IS-avrättningarna om egentligen? Vi blir, med rätta, upprörda över kallsinnet och brutaliteten i dessa mord. Men vi glömmer en sak: att detta faktiskt är en variant av ”det humana kriget”. Inga stormningar, inga skyttegravar, ingen gas, inga massgravar. Västerlandets variant på detta humana krig är drönare som inte äventyrar angriparens säkerhet, en datorspelsliknande precision. Bara enstaka offer då och då.

Om västmakterna de senaste decennierna sålunda förvandlat kriget till ansiktslösa knapptryckningar i ett datorspelsscenario, intar IS en annan närmast motsatt medial position: den enskilda människans perspektiv, kvällspressens dramaturgi. Vi tvingas bli bekanta med offren, vi ser deras vädjande blick, vi hör deras förtvivlan. Men numerärt är kidnapparnas offer betydligt färre än i kanske någon annan motståndsrörelse. Och kanske till och med färre än vad drönarattackerna åstadkommer. Det är förstås inget försvar. Brutaliteten förfärar och berör på ett synnerligen stötande vis. Men vi kan konstatera en sak: al-Qaida (som för ca tio år sedan använde Internet på ett liknande sätt) och IS har lärt sig hur vi använder sociala medier. Och de har lärt sig den individbaserade mediekulturens dramaturgi.

Är det alltså de vi kallar för terroristerna som står för den intressantaste medieanalysen idag? Uppenbarligen har de förstått mediernas grammatik: att det ideologiska budskapet är underordnat det psykologiska. Och de har tagit till sig kvällspressens rekvisita. Den lilla människan. Identifikationen. Objektivet upptryckt i lidandets ansikte. Expressen och Aftonbladet är förstås inte ansvariga för kidnappningarna i Mellanöstern – men den journalistiska logik som göder kvällspressen är densamma som driver iscensättandet av dessa brott.

Men samtidigt: kanske är detta en utveckling i rätt riktning? Att vi faktiskt blir involverade i den död som krig innebär. Och att antalet döda på detta sätt faktiskt är mindre än i andra krig? Visar IS i sin påtagligt onda cynism ändå något som drönarna döljer? Eller är det inte så att de på detta vis faktiskt döljer sitt eget massmördande av andra ansiktslösa: barn, kvinnor, icke-västerlänningar. Allt detta är tänkvärt, men låt oss ta ett exempel till: inför och efter valet har en av kvällstidningarna bedrivit en ambitiös kampanj för att avslöja rasistiska och främlingsfientliga kommentarer från en räcka företrädare för Sverigdemokraterna, tillmälen och glåpord som halkat igenom tangentbordet och ut på sociala medier. Många av oss som ogillar detta parti kan ju tycka att det är en god sak, men återigen: detta är den enskilda människans perspektiv.

Problemet är att politiken förvisso drabbar den enskilde, men den handlar inte om individer, utan om diskurser och system. Den enskilde individ som tänkt sig att rösta på SD bryr sig förstås inte om ifall någon av hens partikamrater gjort bort sig – för det första är det inte jag, för det andra kanske jag sympatiserar med dessa utbrott, för det tredje bidrar denna uthängning bara till att jag som väljare känner mig än mer utpekad och marginaliserad – och röstar därför på det parti som adresserar denna grupp. Som politisk strategi är kvällstidningens reportageserie antagligen en katastrof.

Men det är inte ärendet för Humtanks blogg att hänga ut kvällspressen som medskyldiga till medialt uppmärksammade mord i mellanöstern, ej heller som ensamt ansvariga för de politiska framgångar som rönts av vad många uppfattar som ett extremt nationalistiskt parti. Däremot är det ett av denna bloggs uppdrag att betona vikten av intellektuell instabilitet – något jag skulle vilja upphöja till en huvuduppgift för humaniora.

Vad menas med detta?

Ett sista exempel: 1968 (ja ja) skrev Göran Palm en bok som hette Indoktrineringen i Sverige. Han går igenom ett antal företeelser, alltifrån reklam, populärmusik och kataloger för blomfröer (!) till medieföreteelser som agentserier, Sound of Music och Forsytesagan. Det är lätt att blunda för Palms av den radikala vänstervågens diskurser färgade retorik, men några iakttagelser tycker jag är centrala, och pekar på en av den kritiska humaniorans huvuduppgifter än idag. Han återkommer nämligen till att problemet med medierna anno 1968 är just individualiseringen. Vi ser individerna i släkten Forsyte, och snart blir faderns relation till sonen viktigare än det uppenbara faktum att hela familjen är cyniska klassförtryckare (ja ja, igen… Men byt för all del ut Forsyte mot Downton Abbey). Man hade kunnat uppdatera klass till nation, genus, etnicitet för att konstatera att iakttagelsen faktiskt är relevant än idag: varje medialt uttryck bär på en ideologi som döljer ett annat perspektiv. Individualiseringen av såväl de mediala uttrycken i allmänhet som kvällspressen i synnerhet döljer de stora frågorna.

”Intellektuell instabilitet”? Att ifrågasätta det individuella perspektivet kan synas som en avhumanisering, och ett frånsteg från de humanistiska (och senare liberala) principer om individens förverkligande som en gång låg till grund för vår verksamhet. Men vi måste skilja på klassisk humanism (som man kan förhålla sig affirmativt eller kritiskt till) och på det analytiska uppdrag som akademisk humaniora fått av statsmakten. Humanioras ämnestraditioner bär på en unik verktygslåda för att osäkra vår tillvaro på ett produktivt sätt: granskning av språkbruk, idéhistoriska perspektiv för att koppla dåtid till nutid, kulturteori, diskursanalyser, historiska nedslag, mediekritik och filosofiska resonemang. Vi som jobbar i denna bransch måste komma ut i spalter och bloggar, på gator och torg, bibliotek och mässor för att skapa den intellektuella instabilitet som är förutsättningen för ett i grunden kritiskt och demokratiskt samtal om vår samtid.

Detta är också vad den så kallade ”tredje uppgiften” handlar om, något Humtank kommer att återkomma till.